Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästrikland - Fornlämningar - Historia - Vapen - Ortnamn - Dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSTRIKLAND
3 fynd med sammanlagt 6 föremål kända, men till
denna epok höra sannolikt också åtskilliga av
landskapets stora kuströsen. Med järnålderns
början upphöra fynden. Först mot slutet av romersk
järnålder börja de åter. Hit höra de äldsta
föremålen i det rika fyndet från Hade i Hedesunda
sn, vilket i övrigt sträcker sig långt in i
folkvand-ringstiden. Denna tid har att uppvisa en rad
gravar, bland dem flera ståtliga högar. Från
vikingatiden finnas talrika gravfält. Anmärkningsvärd
är den rika förekomsten av vapen i gravarna.
Ett tiotal runstenar äro kända, alla från
vikingatiden. [P.E.O.1F.
Historia. G. lydde i äldre tid under Upplands
lagsaga; länge ha blott socknarna utmed kusten
varit bebyggda och räknades då till Roden*.
Landet utgjorde ett enda härad men saknade i mots.
till de uppländska hundarena fast tingsställe.
Redan under medeltiden bedrevs bergshantering i
G., i sht i Torsåkers sn, vars bergsmän 1442 fingo
privilegium i likhet med Norbergs bergslag av
konung Kristoffer. Då Gustav Vasa reste sig mot
danskarna, anslöt sig G. till honom och deltog i
befrielsekriget. I nyare tid var G. livgeding åt
flera svenska drottningar; 1620 arrenderades det
av Gustav II Adolf från modern, änkedrottning
Kristina, och lades jämte det övriga Norrland och
Österbotten under ett ståthållarskap. Från 1642
utgjorde G. en del av Västernorrlands län till 1762,
då Gävleborgs län bildades. H.Bg.
Vapen. Enl. k.br. av 14/io 1938: I ett med blå
kulor bestrött fält av silver en röd älg med
gyllene beväring. Vapnet är känt
sedan 1500-talet. G:s medeltida
sigill (1400-talet) visade framvänd
bröstbild.
Ortnamn. Bland
bebyggelsenamnen i G. från hednisk tid, delvis
från romersk järnålder, märkas
några på -inge och -unge,
inbyg-garnamn (åtm. sockennamnet Ham-
rånge, till hammar, bergknalle); 2 på -landa med
bet. strandmark (Landa och Ullanda i Hedesunda);
c:a 20 på -stad, oftast boplats o.d., de flesta med ett
personnamn i förleden (Ulvsta); 2 namn Sätra,
skogsäng, strandäng (ej fäbod); c:a 26 på -by(n)
med bet. gård (i yngre namn by), vanl. av typen
Sörby, Norrbyn, överbyn, Ytterbyn, Åby (vid en
å), Åkerby (gården på åkern), Västbyggeby,
Åbyg-geby, Säbyggeby (deras by, som bo västerut, resp,
vid ån el. sjön). Enstaka av dessa namn på -by(n)
kunna härröra från medeltiden i likhet med
vissa av de c:a 50 enkla namnen i obestämd form,
Berg(a), Fors, Lund, Mo, Se (en gammal form
av ordet sjö), Vall o.d.; vissa sådana namn åter
tillhöra de allra äldsta i G. Hednisk kult
avspeglas i sockennamnet Torsåker (guden Tor)
samt 3 namn Vi, helgedom (i Hamrånge,
Ockel-bo och Torsåker). — Kolonisationen av
utmar-kerna efter vikingatågens slut markeras av
över 100 namn på -bo (av äldre -boda), oftast
fäbodar, den ojämförligt talrikaste
bebyggelse-namntypen i G. Vissa sockennamn på -bo (från
hednisk tid) innehålla dock samma -bo som i
t.ex. lantbo: Ockelbo, Valbo (inbyggare vid ån
genom sjön Ycklaren, resp, vid ån från Valsjön).
Medeltida äro några namn på -böle, gård, medan
några på -torp och -täkten, hage, kunna vara
yngre. Om odling genom svedjande, särsk. under
nya tiden, vittna åtskilliga namn på -sved(en) och
-fallet (plats, där man fällt träd för att svedja).
— Bergsbruket i v. G., främst i Torsåker, har
avsatt spår i ett 10-tal namn på -hyttan
(Åsmunds-hyttan). Om den finska bebyggelsen från
1600-talet i skogstrakterna i n.v. G. tala ännu åtskilliga
ortnamn. — Ordet hed, sandås, ingår bl.a. i ett
10-tal namn längs två som landsvägar använda
rullstensåsar, vilka genomlöpa G. i n.—s. riktning.
Gamla vattenvägar markeras bl.a. av några namn
på -bor(n) (vägstycke, där man måste bära
båten el. lasten mellan två vatten): Ginborn i
Ovansjö, Väster- och österbor samt Gångborn
i ö. Färnebo. Ett forsnamn döljer sig i Gysinge
(den forsande) vid Dalälven. — Vid Bottenhavet
märkas namn på -skaten, udden, och -mar(en),
grund, gyttjig havsvik el. strandsjö (Axmar).
Många namn på -grundet, -skäret, -bådan
(undervattens) skär, och -haren, -hararna, stengrund, skär,
beteckna numera, till följd av landhöjningen,
holmar el. öar. C.Lg.
Dialekt. G:s folkmål höra till de s.k. sveamålen
och ansluta sig således till de mål, som talas i
s.ö. Dalarne, n.ö. Västmanland och Uppland (särsk.
n.v. delen). Men i mots. till upplandsmålen ha de
förlorat en del ålderdomliga drag; så ha t.ex. de
gamla konsonantförbindelserna mb och nd
assimilerats till mm, nn; kammä, kamma, bonnö, bonde.
Gästrikemålen förete också vissa likheter med
hälsingemålen och bilda således övergång till de
norrländska målen, t.ex. ”förmjukning” av k och g i
in-Ijud före ”len” vokal, t.ex. tatji, taket, dränjin,
drängen. Sinsemellan förete G:s folkmål stor
enhetlighet, men man kan dock i vissa hänseenden
urskilja två grupper: målen i socknarna närmast kring
Storsjön, centralmålen, och målen i
randsocknarna i n., ö. och s.v., randmålen. — I
avseende på ljudsystemet må f.ö. framhållas: 1)
Bevarande av ”hårt” g i förbindelserna Ig, rg i
ordslut och före ”hård” vokal, t.ex. älg, älg, värgär,
vargar (icke ;!). Förlust av d efter starktoniga
vokaler samt av t i ändelser, t.ex. se, sed, riä, rida;
kastä, kastat. 3) övergång av rd till ”tjockt” l, t.ex.
bot, bord. 4) I allm. bevarande av n i bestämd art.
hos fem. subst. i sing. och i neutr. plur., t.ex.
tjörtjän mot tjörtjä, kyrkan; husön, husen. 5) Det
öppna a-ljudet har stark dragning åt ä; det
förekommer, bl.a. före r och ”tjockt” l, i svagton
(sålunda allmänt i ändelser) och i urspr. ”kort”
rotstavelse, då följ, stavelse innehållit ett u, t.ex. ärm,
arm, välp, valp; kälwär, kalvar; lädu, lä(d)ä, lada.
6) Bevarande av urspr. kort i, t.ex. smiä, smedja;
tjittil, kittel. 7) Förekomsten av ett ”orent”
ö-lik-nande å-ljud, särsk. i urspr. kort stavelse (då i el.
u ej följer i ändeisen) samt framför r och ”tjockt”
l, t.ex. sön, son; tör(r), torr, höl, hål. 8) Bevarande
av urspr. lång vokal före m, t.ex. rèm, rem, strimä,
strimma. 9) Centralmålen ha apokope, t.ex. kälvän,
gät(t)ön, kalvarna, gatorna, mot kälvänö, gät(t)önö
i randmålen. 10) Stark betoning av ändelser (i
samband med lång kvantitet)^ samt av senare leden
i sammansatta ord, t.ex. vårön, våren, byär, byar;
kaffepännä, kaffepanna, natularä, naturlära. — Betr,
ordböjningen kan anföras: bland de ”svaga” mask,
subst. framträder i sing. en skillnad mellan de
— 505 —
— 506 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
