Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gökhem - Gökklocka - Gökmat - Göknycklar - Gökotta - Gökrocka - Göksholm - Göksläktet - Gökstenen - Göktyta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖKKLOCKA
Göksholm.
Gøchem. — Litt: A. Blomberg, ”Socknarna G.,
Marka och Sörby” (1920). P.;Er.
Gökklocka, (vägg) klocka, där en mekanisk gök
kommer fram och ropar timmarna.
Gökmat, bot., art av vialsläktet*.
Göknycklar, art av nyckelblomstersläktet*.
Gökotta, festlighet el. (skogs)utflykt tidigt en
morgon i maj, när göken börjat gala. Genom olika
ungdomsorganisationer har seden, trol. från
Småland, fått spridning över stora delar av landet.
G:s folkliga underlag utgöres av bruket, att
flickorna av gökens rop togo förebud rörande
sitt giftermål.
Gökrocka, fiskart av fam. egentliga rockor*.
Göksholm, gods i St. Mellösa sn i Närke, på
en halvö i Hjälmaren 19 km ö. om Örebro,
omfattar med underlydande 1,583 ha, därav c:a 500
åker och betesmark, till ett taxeringsvärde av
991,400 kr. I närheten ligger Engelbrektsholmen*.
Huvudbyggnaden är av sten i 4 våningar, enl.
uppgift byggd 1320, tillbyggd på 1500-talet och
ändrad 1800. G. är känt sedan 1298 och tillhörde
1336—1655 ätten Natt och Dag samt till 1741
ätterna Bielkenstierna och Fleming. Sedan 1852
tillhör G. ätten Leijonhufvud; friherre T.
Leijon-hufvud är dess nuv. innehavare. — Namnleden
holm torde syfta på den halvö, förr med smalare
landfäste än nu, på vilken G. ligger; förleden är
snarast gen. av mansnamnet Gök, vilket är bäst
känt från Island men också ingår i ortnamn, särsk.
i Norge (se M. Lundgren, ”Svenska personnamn
från medeltiden”, 1892—1934, sid. 86). Namnet
skrevs 1307 gøksholm. P.;Er.
Göksläktet, Cucu’lus, av fam. egentliga gökar,
med 11 arter i Gamla världen och Australien,
utmär-kes av lång stjärt, svag näbb, spetsiga, undertill
fläckiga vingar och svaga klor. I Europa finns blott
1 art, göken, C. cano’rus, som även häckar i n.
och v. Asien. Hannens rygg, huvud och hals äro
blågrå, bröstets nedre del, sidor och buk vita med
svarta tvärfläckar, vingpennor svartbruna med vita
tvärfläckar. Honan växlar i färg, liknar än
hannen men är mera rostgul på bröst, hals och vingar,
än äro översidan, huvud och hals brunröda med
svarta tvärband. Dess flykt erinrar om en mindre
rovfågels, med vilken den ofta förväxlas. Den är
en utpräglad flyttfågel och lägger liksom alla
arter av g. sina för en så stor fågel små ägg i
småfåglars bon, i allm. endast 1 i varje. Genom
— 527 —
filmning är det bevisat, att gökhonan därvid
värper direkt i boet, åtminstone när detta är öppet.
Då gökägg ej sällan anträffas även i övertäckta
bon, t.ex. av gärdsmyg, är det dock troligt, att
hon i sådana fall först värpt ägget på marken
och sedan med näbben lagt det på sin plats. Sedan
ägget väl hamnat i boet, försvinner gökhonan men
medför ett av de tilltänkta fosterföräldrarnas ägg,
som hon oftast förtär. Fosterföräldrarna vräka
ibland bort gökägget el. överge boet men hålla
oftast till godo med det. Redan innan gökungen
är ett dygn, brukar den börja välta värdfolkets
okläckta ägg el. ungar ur boet, där han sedan
snabbt tillväxer. Nyare undersökningar ge vid
handen, att gökhonorna ha bestämda territorier,
till vilka de återvända år efter år för att lägga sina
ägg i en bestämd fågelarts reden. Man kan
sålunda tala om ”ängspiplärksgökar”,
”sädesärlegö-kar” o.s.v., varvid det är påfallande, att äggen hos
dessa olika gökraser i färg och teckning
överensstämma med värdfåglarnas. En förutsättning för
att dessa raser skola förbli konstanta är den, att
även hannarna kunna uppdelas på liknande sätt,
så att en hanne av en ”sädesärlegök” alltid
parar sig med motsvarande hona. — Bilder se
föreg. sida. [O.Cn]H.
Gökstenen, en stor runristad sten nära
Näsby-holm i Härads sn, Södermanland, som även bär
bildframställningar ur Sigurd Favnesbanes
historia. Bilderna utgöra en barbarisk duplik av dem,
som finnas på Ramsundsberget*. Något liknande
gäller om inskriften: den innehåller den vanliga
formeln ”N. N. reste stenen efter” etc., men
ristaren har fyllt ut det hela med meningslösa runor.
— Litt.: E. Brate & E. Wessén,
”Södermanlands runinskrifter” (1924—36).
Göktyta, Jynx torquilVa, art av fam. hackspettar,
ovan askgrå med en fin vattring i svart och brunt,
på undersidan vitaktig med små svarta fläckar,
vingpennorna mörkbruna med mer el. mindre
tydliga tvärband och den avrundade stjärten brungrå
med svarta tvärband. G. är flyttfågel och häckar
Göktyta.
— 528 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
