Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haalke, Magnhild - Haalogaland - Haanpää, Pentti - Haapanen, Toivo - Haapaniemi - Haaparannan-lehti - Haaparanta - Haapsalo, Johannes - Haapkylä, Eliel, Aspelin- - Haapsalu - Haarklou, Johannes - Haarla, Lauri - Haarlem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAARLEM
en förnämlig position i norskt litterärt liv. Hon
hämtar sina motiv främst ur småböndernas och
fiskarnas strävsamma liv, skildrar mest kvinnor
och barn, är en fin psykolog och berättar livfullt
och dramatiskt. Hennes språk — hon skriver på
riksspråket — är nyanserat och uttrycksfullt. H.
har utg. ”Allis sönn” (1935; sv. övers. 1936), en
barnstudie, ”Åkfestet” (1936; sv. övers. ”1 selen”,
1937), ”Dagblinket” (1937; sv. övers. ”Den korta
dagen”, 1938) och ”Röd haust?” (1941; sv. övers.
1946), som bilda en trilogi, ”Trine Torgersen”
(1940; sv. övers. 1942), en lärarinneskildring, ”Syv
år ved havet” (1943), ”Karenanna Veide” (1946;
sv. övers. 1947) och dess forts. ”Kaja Augusta”
(1947; sv. övers. 1948). ”På fell sjö” (1939) är
en saml. noveller, ”Kan vi bygge en bedre
menne-skeslekt” (1946) en broschyr. E.
Haalogaland [hå’-], se Hålogaland.
Haanpää [ha’npä], Pentti, finsk författare
(f. 1905). H., som till en början var
timmerflot-tare och jordbrukare, väckte uppmärksamhet med
debutboken ”Maantietä pitkin” (”Längs
landsvägen”, 1925) och skissaml. ”Kenttä ja kasarmi”
(”Exercisplatsen och kasernen”, 1928), som på
gr. av H:s kritik av militärlivet skarpt fördömdes
på konservativt håll men högt prisades inom
vänsterradikala kretsar. Den produktive förf, har
därefter utg. en mängd novell- och skissaml., genom
vilka han framträtt som representant för den
finska folklivsskildringen. I sv. övers, föreligga
”Hemfolk och strykare” (1927) och ”De vandrande
stövlarna” (1945). E.Ed.
Haapanen [ha’-], T o i v o, finländsk
musikforskare och dirigent (f. 1889), doc. 1925 och prof.
1945 i musikvetenskap
vid Helsingfors univ.,
1928—29 dirigent för
Äbo stadsorkester,
sedan sistn. år
överkapellmästare och 1929
—45 musikchef vid
Finlands rundradio. H.
har utg. bl.a.
”Ver-zeichnis der
mittelal-terlichen Handschrif-tenfragmente in der
Universitätsbibliothek
zu Helsingfors”, 1—3
(1922—32), ”Die
Neu-menfragmente der
Universitätsbibliothek Helsingfors” (1924) och
”Suomen säveltaide” (1940). [O.An]P.L.
Haapaniemi [ha’-], gård i Rantasalmi sn i
Finland, på vilken en av G. M. Sprengtporten inrättad
krigsskola var förlagd 1781—1808 (sedan som
Finska kadettkåren förlagd till Fredrikshamn 1821—
I9°3)- — Litt.: E. S. Tigerstedt, ”H. krigsskola”
(1910).
Haaparannan-lehti [ha’-], se Haparandabladet.
Haaparanta [ha’-], finska namnet på Haparanda.
Haapasalo [ha’-], Johannes, finsk
skulptör (f. 1880), vistades efter studier i Helsingfors
och Köpenhamn någon tid i Paris (1905—06),
där han bl.a. arbetade på Rodins ateljé. 1911—12
var han verksam i Bryssel, men f.ö. har han efter
studietiden bott i hemlandet och där räknats till
en rad rätt kända skulptörer, vilkas namn på 1920-
J. Haapasalo: Ung kvinna.
Marmor, 1941.
talet fördunklades av
den yngre Väinö
Aaltonen. H:s
skulpturer ha en
idealistisk, gärna mjukt
lyrisk och rofylld
prägel. Nämnas må
marmorstatyn ”Ung
kvinna” med
melodiöst linjefall
(Ate-neum, Helsingfors),
en stor bronsgrupp
på Helsingfors’ nya
begravningsplats
samt dörrarna till ett
gravkapell där. Till
hans senare mera
formförenklade verk
höra en sittande ung
kvinna i marmor
(1941) och ett
gravmonument i brons i
form av en
knäbö-jande, andaktsfull
soldat (1942). H.Ge.
Haapkylä [ha’p-], E 1 i e 1 A s p e 1 i n-H.,
estetiker, se Aspelin, sp. 581.
Haapsalu [ha’p-], stad i Estland, se Hapsal.
Haarklou [hå’r-], Johannes, norsk tonsättare
(1847—1925) av mångsidig läggning. I H:s starkt
klassiskt betonade och ofta rikt polyfona
produktion märkas oratoriet ”Skabelsen”, 5 operor (bl.a.
”Fra gamle Dage” och ”Væringerne i Miklagaard”),
orkesterverk (4 symfonier m.m.), kantater, körverk
(främst en rad praktfulla manskvartetter, ss.
”Varde” och ”Fenrir”), romanser och orgelverk m.m.
Haarla [ha’r-], Lauri, finsk författare (1890
—1944). H. skapade sig ett namn främst som
dramatiker genom en rad skådespel med socialt
el. historiskt innehåll, av vilka ”Juudas” (1927)
anses vara det förnämsta, men skrev också en
mängd romaner, ”Syylliset ja syyttömät”
(”Skyldiga och oskyldiga”, 1929), som skildrar den
sociala utvecklingen i Finland intill inbördeskriget,
med forts. ”Varjojen sota” (”Skuggornas krig”,
1932), den psykologiska studien av en
uppkom-lingstyp, ”Halveksittu mies” (”En föraktad man”,
1930) och den historiska ”Ritvalan ilovalkeat”
(”Ritvalas glädjeeldar”, 1943)- H. skrev även
talrika art. om dramatisk konst, samlade i
”Teatteri-kirja” (”Teaterboken”, 1928). E.Ed.
Haarlem [ha’r-], huvudstad i prov.
Noord-Holland i Nederländerna; 155,759 inv. (i947)- H.
ligger strax innanför det 4—5 km breda bältet
av kustdyner 15 km v. om Amsterdam, vid den
lilla floden Spaarne och järnvägen
Haag—Amsterdam. Förbindelse finns med Nordsjökanalen.
H. var under 1000—1200-talen säte för grevarna
av Holland och sedan mitten av 1200-talet en
befäst stad. Den deltog i Nederländernas
resning, och Albas son Don Fadrique erövrade
den 1573, varefter blodiga repressalier följde.
1577 övergick H. till prinsen av Oranien. Det
uppnådde sin högsta blomstring genom
textilindustrien på 1600-talet (c:a 40,000 inv. 1622),
men småningom sjönk dess välstånd (21,000 inv.
vid 1700-talets slut), som först i vår tid åter
— 621 —
— 622 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
