Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland - Fornlämningar - Historia - Vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLAND
Ett märkligt skelettfynd från övergången mellan
dös- och gånggriftstid är gjort vid Rolfsåker i
Fjärås sn. — Bronsålderns gravar utgöras i n.
H. till övervägande del av rösen, vanl. belägna på
bergen, i s. H. av på slätten liggande stora högar.
Särsk. bekant är Lugnarohögen i Hasslövs sn. På
Broåsen i Grimeton har man funnit resterna av en
gjutverkstad. Ett fåtal hällristningar med
skepps-bilder finnas. Märkliga lösfynd äro en sköld av
brons från Store mosse i Spannarps sn samt en
skål av tunt guldbleck från Smörkullen vid Boberg
i Skrea sn. — Från förromersk järnålder kännas
flera gravfält, dels med gravar under flat mark
ss. vid Iserås i Onsala, dels med låga högar. Den
följ, tiden till forntidens slut har att uppvisa
talrika gravfält med högar, bautastenar och olika slag
av stensättningar. En del ha använts under lång
tid, t.ex. det ståtliga gravfältet vid Högaberg i
Grimeton, som lämnat fynd från romersk
järnålder till vikingatid. En av landets vackraste
bauta-stensamlingar finnes vid Lii i Fjärås sn. Åtskilliga
fornborgar äro kända; de bruka vanl. hänföras till
folkvandringstid. Från vikingatid kännas ett
flertal silverskatter. H:s runminnesmärken äro få: en
folkvandringstida guldbrakteat med runinskrift,
hittad i Eskatorp i Fjärås sn, samt tre runstenar
från sen vikingatid i halmstadstrakten. P.E.O.
Historia. Första gången H. el. dess inv. nämnas
är under 500-talet e.Kr., då den romerske
historieskrivaren Jordanes omtalar hallin, vilka jämte 4
andra stammar bebodde en bördig slättbygd i
Skandinavien; Jordanes omtalar även en stam
fervir, som man identifierat med inv. i Fjäre hd i
n. H. Av vissa motsättningar mellan förhållandena
i n. och s. H. har man velat sluta, att de två
delarna icke urspr. hörde samman. Jordanes’ yttrande
kan kanske anses bestyrka detta, likaså det
förhållandet att under 1200-talet häradsindelningen
var genomförd allenast i s. H.; Fjäre, Himle och
Viske benämndes då ej härader utan voro tydligen
distrikt, urspr. små landskap, småländer, som
motsvarade och då voro samordnade med s. H:s
härader. Hur H. kommit till Danmark och hur
dess öden gestaltat sig intill 1000-talets mitt är
obekant. Vid denna tidpunkt, då mellan kungarna
Sven Estridsson i Danmark och Emund Slemme i
Sverige en gränsläggning ägde rum, var H. danskt.
Dess gräns gick fram i huvudsak som nu. —
Under vikingatiden hade H. många gånger utsatts
för vikingaanfall. Under missionstiden fortsatte
dessa; utanför Nissan stod den mest betydande
drabbningen mellan Sven Estridsson och Harald
Hårdråde i deras kamp om Danmark. Även under
äldre medeltiden var havet oroligt;
venderhärj-ningarna lämnade icke H. oberört, och det omtalas,
hur en gång 1,500 vendiska fartyg strandat vid
H=s kust. Även som gränsland till Sverige och
Norge var H. utsatt för krigsföretag. Sedan
Valdemar den store stärkt det danska riket, gick H.
framåt. Hallandslistan, sannolikt från 1230-talet,
låter oss tydligare se de inre förhållandena i H. än
i andra delar av Norden. Ett sinnrikt skattesystem
var uppbyggt på ledungsväsendets grund;
bondebefolkningen var talrik: nyodlingar hade lagts
under plogen; städer hade växt fram, säkert
Laholm, kanske Kungsbacka. Från mitten av
1200-talet är Halmstad känt som stad, Falkenberg
och Varberg med säkerhet från tiden o. 1300.
Emellertid var H. en av det danska rikets
utmarker, och redan Valdemar Sejr betraktade H.
som lämpligt att utdela i förläning, när hans söner
skulle försörjas med län. Han gjorde därför 1216
sin son på sidolinjen, Nils, till greve av H.
Dennes son Nils Nilsson erhöll 1241 n. H. som
grevskap; med hans son Jakob Nilsson börjar H. mera
framträda. Han erhöll 1283 av Erik Glipping n. H.;
sedan han 1287 dömts fredlös för sitt deltagande i
sammansvärjningen mot Erik, förde han under
flera år från H. en förbittrad kamp mot Erik
Menved. Slutl. hårt ansatt av denne såg han sig
nödsakad att 1305 överlämna n. H. till sin beskyddare,
Håkon av Norge, vilken i sin tur förlänade sin
blivande måg, den svenske hertig Erik Magnusson,
därmed. Södra H. hade en annan ättling till
Valdemar på sidolinjen, Erik Knutsson, 1285 erhållit som
hertigdöme. Det övergick efter Eriks död 1304
till Erik Menveds yngre bror Kristofer. H. var
därmed indraget inom den ärelystne hertig Eriks
intressesfär, och dess n. del utgjorde den första
delen av det oberoende välde han ämnade grunda
på Sveriges västkust. Viktiga stödjepunkter för
hans makt voro de nordhalländska fästena
Varberg, där han ofta residerade, och Hunehals.
Landskapets läge i gränsområdet mellan de tre rikena
ger bakgrunden till dess betydelse vid denna
och kommande tid. Även efter hertig Eriks död
utgjorde H. ett oroscentrum i Norden genom den
halländske riddaren Knut Porses* verksamhet; det
lyckades honom att vinna hertig Eriks änka
Ingeborg till maka samt att genom ett skickligt
utnyttjande av det danska rikets
upplösningstillstånd och trots Magnus Erikssons
förmyndares motstånd åt sig vinna en mycket
oberoende ställning som hertig av s. H. från
1326. Vid hans död 1330 tillföllo hans
besittningar gemålen Ingeborg, Magnus Erikssons
moder, och hans båda söner; n. H. synes däremot nu
ha tillfallit Magnus Eriksson. 1341 köpte den
sistn. s. H. av Valdemar Atterdag för 8,000 mark
silver; han gjorde 1353 sin gunstling, Bengt
Algotsson, till hertig av H. Denne fördrevs 1356
genom en stormannaresning med Magnus’ son Erik
i spetsen, varefter H. s. om Ätran för en tid av
Erik förlänades till hertigarna Albrekt och
Henrik av Mecklenburg. Vid riksdelningen 1357
mellan Magnus och Erik tillföll n. H. (grevskapet
H.) den förre, s. H. (hertigdömet H.) den senare.
Då Valdemar Atterdag 1360 erövrade Skåne, föll
även s. H. i hans våld, senare även n. delen. På
Margaretas tid var H. förlänat till hennes
gunstling, Abraham Brodersson; under upproret mot
Erik av Pommern besattes landet 1434 av
Engelbrekt. Under nordiska sjuårskriget 1563—70 blev
H. en viktig krigsskådeplats; det gällde för Erik
XIV att bryta den danska barriär, som avstängde
Sverige från Västerhavet, sedan dess enda utpost
där, Älvsborg, fallit i fiendens våld. Flera gånger
in-föllo svenska häravd. i H. och belägrade slotten där.
1565 lyckades Erik intaga Varberg, men detta
gick 1569 ånyo förlorat. I freden vid Brömsebro
1645 måste Danmark avträda H. på 30 år till
Sverige; i freden i Roskilde 1658 förvandlades
besittningen till definitiv. B.
Vapen’, enl. k.f. 7A 1941: ”1 blått fält ett
upp
— 753 —
— 754 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
