Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland - Vapen - Ortnamn - Dialekt - Folkkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLAND
rest lejon av silver med röd
beväring, därest dylik skall
komma till användning”. Något
halländskt vapen före den svenska
tiden är icke känt.
Ortnamnen i H. visa liksom
folkmålen i s. tydlig anknytning
till Skåne, medan norrut
överensstämmelserna med
Västergötland och i någon mån
Bohuslän bli allt talrikare, så t.ex. finner man
där namn på gammalt -vin(i), betesmark, och
-landa, till land, mark vid vatten? (Landa,
Förlanda), ävensom fall med u-vokal i st.f. o
(Bua, Buera; jfr sydligare -bo). Av de äldre
be-byggelsenamnstyperna är -lösa, ängsmark?, svagt
företrädd (Arlösa), -hem, hemvist, nu -um, -m,
-ime, i n. H. -ome (Söndrum, Säm, Fjällgime,
Lindome) något vanligare, c:a 15, av vilka 4
sockennamn, -löv, arvegods, likaså (Skummeslöv,
Träslöv), c:a 10, av vilka 5 sockennamn. På
-stad, boplats, bostad, ändas c:a 20 (Hunnestad,
Årstad), alla n. om Nissan, av vilka 4
sockennamn, medan -by, gård, har c:a 25 företrädare
(Tjärby, Ljungby), av vilka 4 sockennamn, och
-inge c:a 40 (Trönninge, Slöinge), av vilka 12
sockennamn,• typen är vanligare i s. än i n. De
nämnda typerna äro knutna till slättbygden.
Detsamma gäller det äldre skiktet av namnen
på -torp (Våxtorp, Rolfstorp), c:a 150, av vilka
5 sockennamn; den från s. spridda sidoformen
-arp (Gunnarp, Sibbarp), c:a no fall, vilken
saknas i n. ned till Viskan, går endast i de större
floddalarna närmare H:s ö. gräns. Till
skogsbygderna höra däremot de talrika namnen på
-red, röjning, motsv. -röd i Skåne, -ryd i
Småland, -red i Västergötland (Knäred, Fagered,
ävensom Haverda[l], Särda[l], Källsjö, äldre
Källsryd m.fl.), över 220, varav 9 sockennamn,
vidare de på -hult, skogsdunge, i s. H:s
skogsbygd med sidoformerna -alt, -Ut (Bållalt, Årnilt),
över 250, av vilka intet sockennamn, på -boda,
-bo, fäbod (Gastensbo, öjersbo; jfr Bua m.fl.
ovan), c:a 80, och i s. -bygget, nybygge från
annan gård el. by (Bållaltebygget,
Munkabyg-get), c:a 40, och likaledes huvudsaki. i s. -bol,
nybygge, torp (Kyrkobol, Munkabol), c:a 35.
Andra vanligare namnled i bebyggelsenamn äro
-åker, -åkra (Slättåkra, Älvsåker, 3 sockennamn),
-backa, Backa (Kungsbacka), -berg(a), Berg
(Alberg, Eldsberga), -bäck, Bäck, -böke, Böke,
bokdunge (Fröböke, Skavböke), -dal(a), Dal, -gärde,
-holm(en), Holm, -hög med sidoformer på -ö, -je,
-ige (Alvshög, Vapnö, Fladje, Vessige), -kull(a),
Kull, -li(a), Lia, lid, backe, -lynga, -lyngen, Lynga,
ljunghed (hit hör även bl.a. sockennamnet
Harplinge), -ås. As, Asa. Osammansatta, urspr.
naturbetecknande namn äro täml. sällsynta vid
större (och äldre) bebyggelser — sockennamn
av typen Abild (vildapel), Holm, Skrea, skred,
Ås äro helt få. Gamla vattendragsnamn
ingå stundom i bebyggelsenamn (t.ex. i Eftra,
Svartrå och kanske i Grimeton, Stråvalla,
ölme-valla m.fl.). Endast ett fåtal namn kunna med
större säkerhet antagas vittna om förkristen
kult, t.ex. Onsala, Onsjö (till Oden), Väby (vä,
helgedom), Hov, tempel. — Tidigast spåras
hal
ländska ortnamn hos Jordanes (o. 550) i
folknamnen hallin och fervir som beteckningar för
invånarna i s. H. och i Fjärebygden i n. — även
ett svårtytt ahelmil e.d. i samma källa torde
innehålla ett halländskt ortnamn. En viktig källa
från äldre medeltid är konung Valdemars
jorde-bok (1200-talet); från senare tid kan nämnas
Lunds stifts landebok (1570-talet) med talrika
upplysningar om ägonamn o.d., särsk. i s. H.
— H:s ortnamn undersökas genom
Ortnamns-kommissionen, vilken (genom J. Sahlgren) har
påbörjat utgivandet av ”Ortnamnen i Hallands
län”, 1 (1948). L.
Dialekt. Folkmålen i H. kunna indelas i två
grupper, en nordlig, som ansluter sig till de
sydbohus-länska målen och angränsande västgötamål och
som bör föras till götamålen, samt en sydlig,
tillhörande de sydsvenska målen. Det gränsområde,
som skiljer de båda dialektgrupperna åt, är att
söka i höjd med Varberg. Här anträffas
sydgränsen för nordliga (götiska) dialektdrag som ”tjockt”
l (t.ex. i föl, stolpe, vråla), övergång rd > ”tjockt”
l (n. gål, s. går; n. jol, s. jor), fördelning av
”rullande” och ”skorrande” r enl. götaregeln samt
förlust av n efter ändelsevokal i fall som säa : säden,
horna: hornen, prästera: prästerna. — I samtliga
halländska mål möta övergångarna äldre iü, > jy
el. y (juver : jyr, ljus : lys, tjur : tjyr) samt äldre
ghj>j (efter mjuk vokal), w, v el. bortfall (efter
hård vokal), ex.: väg : väj, duga : duwa, duva, dua.
— Den skånsk-danska övergången k, p, t > g, b, d
(rik: rig, döpa: doba, äta: äda) är företrädd utom i de
östligaste socknarna av Årstads, Faurås och Himle
hdr jämte Förlanda i Fjäre hd. — Hallandsmålens,
spec. de södras, diftongrikedom är påfallande. I hela
landskapet motsvaras äldre ei (> rikssv. è) av
diftong, vars kvalitet skiftar, ex. däila (Vallda), daila
(Värö), dåila (Ås), daila (Skrea), daul (Tönnersjö),
daila (ö. Karup). Upp mot Varberg går
diftongering-en av å (< äldre ä), ex. ål : s. oul, n. aul. I s. H.
förekommer vidare diftongering av i (eis, peiska),
y (bröyna, döynga), 0 (beo, seoba), u (möura, röulla)
och ä (dräing, läigga). — I fråga om formläran är
bl.a. att märka, att hallandsmålen bibehållit
verbens böjning till numerus och person. — Ett
systematiskt utforskande av dialekterna har bedrivits
av Halländska landsmålsföreningen i Lund (1915).
Denna uppgift har senare övertagits av
Lands-målsarkivet därstädes. S.Nn.
Folkkultur. Som gammalt danskt gränsland med
hamnar, över vilka nyheter inkommit till
skandinaviska halvön, har H. en intressant folkkultur.
Allmogens äldsta kända bostäder voro s.k.
syd-götiska hus, d.v.s. en tredelad bostadslänga med
ryggåsstuga i mitten och vid dess gavlar högre
byggnader med plant innertak, loft. Dessa senare
byggnader hette ”häbbär” utom i sydligaste H.,
där man kallade dem ”hus”. Ryggåsstugan var
förr alltid torvtäckt och knuttimrad, häbbärshusen
liksom ladugården halmtäckta och i n. H.
knuttimrade, i s. H. byggda i skiftesverk. Ladugårdarna
byggdes i skiftesverk, i Fjäre hds n. del dock med
fähus och stall i knuttimring. I s. H:s slättbygd
byggde man tidigt ”klinehus”, d.v.s. korsvirke med
lerklinade väggfyllnader. Under 1700-talet började
man bygga fyrlängade kringbyggda gårdar, som
sedan präglat landskapet. Under 1800-talet, i
sam
— 755 —
— 756 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
