Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halmtak - Halna - Halob - Halobates, Halobatidae - Haloeffekt - Halofenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALOFENOMEN
band av pil- el. björkvidjor
knutna käppar, vanl. av
hassel; i senare tid ha vidjorna
ersatts med metalltråd, som
därvid även bundits utan
käppar. Halmen bredes ut i
jämna lager, det första vid
takfoten, bildande takskägget,
nästa lager ett
läktmellan-rum högre upp o.s.v., så att
varje nytt lager helt täcker
det nedanför liggande lagrets
käpp och band, överst vid
takåsen bredes ut ett lager
av lös halm, som fasthålles
av saxformigt med varandra förbundna ryggträn
(takryttare). H:s tjocklek är 0,3—0,5 m. H. av
denna typ förekommer i Sverige i Skåne (här även
på boningshus), Halland, Västergötland, s. Dalsland,
s. hälften av Småland samt på Öland och ställvis i
Uppland. Utom i Sverige förekommer det i
Danmark, hela n. Tyskland, Litauen,
östersjöprovinserna, s. Finland, stora delar av de slaviska
länderna och Sydösteuropa, ävensom i hela v.
Europa inkl, de brittiska öarna. Det anses ha
inkommit till Sverige över Danmark och
Nordtyskland (där bindetaket även kallats ”litauiska
h.”). I Sverige förekomma ett par andra
huvudtyper. Det mellansvenska h. är endast
delvis bundet; halmen fasthålles vid underlaget
medelst ”hång”, d.v.s. parvis över ryggåsen
kopplade takryttare, som räcka ned till takskägget
och strax därovanför sammanhållas med en tvärs
över fäst, horisontal stång. Det nordsvenska
h. saknar bindning; halmen vilar på ett skikt
längsgående trästänger och fasthålles mot dessa
av ett motsvarande yttre skikt stänger, vilande
fritt på dymlingar vid gavlarna, där de oftast även
sammanhållas av tvenne långa takryttare.
Utbredningen av dessa båda h.-typer motsvarar ung.
deras benämningar. Biandtyper av h. förekomma
i gränsområdena liksom även blandformer med
t.ex. trä- och torvtak. Obundna h. förekomma i stor
utsträckning i ö. Europa från Balkan till
Sibirien. H. har gamla anor — det omnämnes redan i
Skånelagen. Bindetaket har av många ansetts
som idealtaket: det isolerar för väta, för
temp.-växlingar och ljud, är därtill hygieniskt — det
genomsläpper luften —, och materialet finns i
regel på stället. Men det är förgängligt, måste
med vissa tidsmellanrum, 15—30 år, läggas om.
Skuggsidan, ofta vackert mossbeklädd, är
varaktigast, den kan ligga 30—50 år. Eldfarligheten
är h:s värsta nackdel. Redan i Skånska städernas
brandstodsförenings första regi, av 1828 är
försäkringspremien för hus med h. en till flera
gånger dyrare än för hus med annat tak, och
f.n. är den 100 °/o dyrare än för dessa. H. är
därför statt i raskt försvinnande. Sedan mer än
ett sekel tillbaka ha försök gjorts att
”permanenta” h. Man har impregnerat halmen med
kalkvatten el. andra ämnen, men förgäves, ty
impregneringsmedlet sköljes bort av regn. Bästa
resultatet har man erhållit på det sättet, att övre
hälften av varje pålagt halmskikt bakats in i
lera; denna del av skiktet täckes av nästa skikts
halmdel och skyddas därigenom för att bortsköljas
Schematisk skiss av halmtak. T.v. övre partiet med ryggning, t.h. nedre
partiet med antydd ”avas” (läkte på pinnar till stöd för takskägget).
av regn. Vid uppträdande eldfara förbrinner
endast det ytliga halmlagret, och den dyrbara
trästommen räddas. Nackdelen är tyngden hos dessa
lerhalmtak, som kräver kraftigare underlag. I de
krigshärjade områdena i Tyskland bedrives f.n.
en livlig propaganda för dessa tak. H:s
föregångare voro tak av vassrör och säv; det förra
användes fortfarande i stor utsträckning i sanka
trakter i st.f. halm och är ett förträffligt
taktäck-ningsmaterial. — Litt.: K. Mattisson, ”Lägga
båustaeg” (i ”Skånes hembygdsförbunds årsb.”,
1946). K.Mn.
Halna, socken i Vadsbo hd i Västergötland,
Skaraborgs län, och församling i Undenäs och
Halna pastorat i S. Vadsbo kontrakt av Skara
stift, vid sjön Viken, s.ö. om Töreboda; 33,79
km2, därav 27,52 land; 476 inv. (1948; 17 inv. pr
km2). Huvudbygden ligger i s. vid sjön, i n. och
n.ö. finnas skogs- och mossmarker. Åkern utgör
24% av landarealen, skogsmarken 51%. Av
forn-lämningar finnas domarring och resta stenar.
Kyrkan, uppförd 1895, av sten med innertak av trä
har predikstol från 1666 och dopfunt trol. från
1200-talet. — Namnet är bildat till fsv. halfnap(er),
hälft, i dialekterna även med bet. hälftenbruk (jfr
Hamneda). Det syftar antagl. på forntida agrara
el. bebyggelsehistoriska förhållanden av icke
utredd art. Det skrevs 1440 j halnadha sokn; f har
tidigt försvunnit vid konsonanthopning. I.Mg;Er.
Halob [-å’b] (av grek, hals, salt), bot., om
en art, som växer på salthaltig mark: e u h a 1 o b,
om den blott förekommer vid hög, m e s o h
a-lob vid måttlig, oligohalob vid låg
salt-halt och euryhalob, om den förekommer
vid såväl låg som hög saltkoncentration. G1
y-k o b är däremot en art, som uteslutande
växer vid tillgång till sött vatten. Termerna
användas även om motsv. växtsamhällen.
Halob’ates, Halobat’idae, zool., se Havslöpare.
Haloeffekt (till grek, hal’os, ljusring), psykol.,
en tendens att vid subjektiv bedömning av andra
människor låta sig missledas av en egenskap el.
ett allmänt intryck, så att man gör en feltolkning
i negativ el. positiv riktning. H. föreligger t.ex.
ofta, när läraren låter sitt omdöme om en elev
bestämmas av den ambition och uppmärksamhet
denne visat under lektionerna. Vid
faktoranalytisk undersökning av subjektiva värderingar
kommer h. ofta med och skapar en s.k. skenfaktor.
— Litt.: G. Ekman, ”Bedömning och värdering”
(i ”Praktisk psykologi”, 2, 1946). E.Bng.
Halofenomen (till grek. hal’os, ring kring sol el.
— 809 —
— 810 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
