Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halofenomen - Halofil - Halofyter - Hálogaland - Halogen - Halogenalkyl, alkylhalogenid - Halogenering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALOGENERING
Halofenomen.
röringsbågarna vid 4Ö°-halos uppstå vid
motsvarande svängningar av en 900 brytande vinkel. I
senare fallet uppstå ofta bågar, som tangerande
den stora halo (46°) gå runt zenit — c i r k u
m-zenitalbåge (bisolring). Det gives också
beröringsbågar vid sidorna, som vid 22°-halos
uppstå genom svängningar av vertikalt orienterade
prismor. På horisontalcirkeln ses på ett avstånd av
1800 stundom en lysande fläck. Denna uppträder
även utan att horisontalbågen synes. Detta är
motsolen. Genom denna gå stundom två band,
som på var sin sida om zenit i sällsynta fall sträcka
sig innanför horisontalbågen ända fram till solens
närhet, varvid de skära halos av 46° och 220. Dessa
fenomen bildas genom samtidig reflexion och
brytning i kristaller.
Bisolarna äro oftast starkt färgade, varvid den
röda färgen är särsk. tydlig. De båda bågarna av
22° och 46° synas kanske oftast alldeles vita, men
den röda randen närmast solen ses dock icke
sällan tydligt. Den violetta färgen synes däremot
sällan tydligt. Detta beror på ljuskällans
utbredning, vilket åstadkommer, att färgerna lagras ovanpå
varandra. — Väl utbildade och klara halos
betraktades förr med en viss skräck. Flera gamla
avbildningar finnas, som visa vilket intresse dessa
fenomen såväl bland folk i allm. som bland
vetenskapsmän väckte. Bisolar (vädersolar)
finnas t.ex. avbildade i Stockholms storkyrka. Bland
andra bekanta h. märkes Petersburgsfenomenet av
1794, som visade en ovanligt rik samling av olika
slags halos. Vidare kan märkas Danzigfenomenet
av 1661. — Utom här beskrivna normala h.
uppträda då och då sällsynta förvridningar, som
det alltid är av vikt att noga iakttaga och
beskriva. H.Kr.
HalofiT (till grek, hals, salt, hav, och fil’os, vän),
om växt, som förekommer på havsstränder el.
annan salthaltig mark. Se Halofyter.
Halofy’ter (jfr Halophyta), saltväxter, på
saltrik (koksaltrik) mark, ss. på havsstränder, vid
saltsjöar och saltkällor, på saltstäpper el. i
saltöknar förekommande växter. Typiska h. äro
vanliga inom vissa växtfam., ss. klådrisväxter,
marrispväxter, portlakväxter och mollväxter. H.
äro i allm. suckulenter* med köttiga stammar och
blad, vilka senare ofta äro reducerade; de
trans-pirera täml. starkt och kunna försörja sig med
vatten tack vare högt osmotiskt värde. Det
utmärkande för h. är förmågan att tåla höga
salthalter i vävnaderna. H. bilda på havsstränder i
Sverige en öppen vegetation (av t.ex. strandaster,
strandkrypa, marviol, havssälting, glasört samt
ett flertal mollor); bland tropiska, halofytiska
växtsamhällen märkes mangrove. [G.]Bm.
Hälogaland (fno.), se Hålogaland.
Halogen [-je’n] (till grek hals, salt, och gen’os,
härkomst), kem., eg. saltbildare, benämning på
grundämnena klor, brom, jod och fluor i
periodiska systemets sjunde grupp. Haloidsalter
äro salterna av klor-, brom-, jod- och
fluorvätesyrorna, vilka utmärka sig därigenom att de ej
innehålla syre. Införes h. i organiska syror,
uppstå halogensyror (se Halogenering).
Halogenalkyl, alkylhalogenid, kem.,
organisk förening mellan en halogen (klor, brom,
jod, fluor) och en alkylradikal (metyl, etyl o.s.v.).
Halogene’ring [-j-], införande av halogen (klor,
brom, jod, fluor), huvudsaki. i organiska
föreningar. — Klorering kan ske genom direkt
inverkan av klor med el. utan katalysator. Klorering av
alifatiska föreningar sker lätt med fosfor som
katalysator, varvid fosforklorider bildas som
mellan-produkter. Ur ättiksyra erhålles sålunda
monoklor-ättiksyra: CH3 • COOH + Cl, = CH2C1 • COOH +
HC1. En atom väte har härvid utbytts mot en
atom klor. Införande av klor i paraffinkolväten
kan ej ske genom direkt klorering. Etylklorid
kan exempelvis framställas genom inverkan av
klorväte på etylalkohol, varvid en OH-grupp
utbytes mot klor: C,HS • OH + HC1 = C2H5 • Cl +
H2O. Omättade kolväten ge vid klorering direkt
additionsprodukter, t.ex. CH2 = CH2, etylen, ger
CH,C1—CH,C1, etylenklorid. Aromatiska kolväten
ge vid klorering med vattenfri ferriklorid som
katalysator klorkolväten, sålunda erhålles ur
bensol (C6H6) monoklorbensol (CBH5C1). Genom
fortsatt klorering kan man erhålla klorderivat
med flera kloratomer, ända till hexaklorbensol,
C6C16, där alla väteatomer äro utbytta mot
kloratomer. Kloreringsprocesserna spela en mycket
stor roll i den organisk-syntetiska industrien. Vid
klorering i teknisk skala användas ofta
katalysatorer samt solljus el. ultraviolett ljus.
Reaktionen kan ledas på olika sätt med el. utan
katalysatorer, ljus el. värmetillförsel. Om man
t.ex. klorerar toluol vid vanlig temperatur,
erhåller man klortoluol, C6H4(CH3)C1, med kloren
i kärnan, vid kokpunkten erhåller man däremot
bensylklorid, C6H- • CH2C1, med kloren i
sido-kedjan. Såsom katalysatorer användas bl.a. järn,
järnklorid, antimonpentaklorid och kopparklorur.
Vid direkt klorering erhålles klorgasen från
stålflaskor med flytande klor och inledes direkt i
reaktionskärlet. Då flaskorna härvid avkylas
kraf
— 813 —
— 814 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
