Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halogenering - Halogenider - Halogeton - Haloider, halosalter - Halokromi - Halonen, 1. Pekka - Halonen, 2. Eemil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALOGENIDER
tigt, måste de ibland uppvärmas. Den förbrukade
klormängden bestämmes genom vägning el.
gasmätare. För somliga kloreringar användas även
klorkalk, sulfurylklorid, svavelmonoklorid m.fl.
klorhaltiga ämnen. Kloreringsapparaterna bestå
av stål, gjutjärn, bly cl. keramiskt material, vid
reaktioner i solljus även av glas. Viktiga tekniska
kloreringsprocesser äro följande: framställning av
klorkolväten som lösningsmedel, klorättiksyra för
färgämnessynteser, kloroform och etylklorid för
medicinskt bruk, samt en mängd mellanprodukter
för färgämnes- och farmaceutisk industri, ss.
klorbensol, klortoluoler, acetylklorid och
klor-hydriner. — Bromering sker principiellt på
samma sätt som klorering men med flytande el.
gasformig brom el. bromhaltiga föreningar, ss.
fosfortribromid, klorbrom och kopparbromur.
Man kan också arbeta med brom i stafu nascen’di,
varvid det ämne, som skall bromeras, behandlas
med bromnatrium och svavelsyra jämte ett
oxi-dationsmedel, ss. kaliumklorat, för att återvinna
bromen ur den frigjorda bromvätesyran. Många
viktiga färgämnen erhållas genom bromering, t.ex.
eosin ur fluorescein och bromindigo ur indigo.
—■ Jodering är en mindre vanlig process.
Genom direkt jodering med jod erhåller man
p-jodanilin ur anilin och jodfenol ur fenol.
Aromatiska kolväten kunna joderas direkt med jod
el. klorjod, varvid det frigjorda jodvätet måste
oxideras, t.ex. genom salpetersyra el.
kvicksilveroxid. — Fluorering. Organiska föreningar
kunna fluoreras direkt med fluorgas under vissa
försiktighetsåtgärder. Fluor reagerar näml, så
häftigt, att produkten lätt sönderdelas och
explosioner kunna inträffa. Sedan man lärt sig att
framställa, förvara och handskas med fluor i
teknisk skala, ha flera industriella
fluorerings-processer utvecklats. Sålunda användes fluor,
utspädd med kvävgas, som inledes i
reaktionsbland-ningen i vätskefas, el. också sker fluoreringen
genom blandning av det ämne, som skall fluoreras,
t.ex. ett kolväte, i gasfas med fluor och kväve
i lämpliga proportioner. Andra metoder äro
an-lagring av fluorväte till olefiner och acetylener,
förestring av alkoholer med fluorväte och utbyte
av klor mot fluor medelst fluorväte och
anti-monhalider som katalysatorer. Ytterligare en
modern metod, särsk. för framställning av
fluorkolväten, är fluorering medelst koboltfluorid. Vid
direkt fluorering erhålles fluorgasen ur
elektro-lysörerna el. från koppar- el. nickelcylindrar, i
vilka den förvaras under tryck. Dessa äro
kor-rosionsbeständiga mot fluorgas, trol. på gr. av
en tunn, skyddande hinna av koppar- el.
nickel-fluorid. Apparaturen för fluorering kan bestå av
nickel, monelmetall el. aluminium. Järn och stål
äro sämre, särsk. vid högre temperaturer. I
tekniken ha fluoreringsprocesserna fått stor
betydelse för framställning av freon (för kylmaskiner),
polytetrafluoretylen, teflon (en mot värme och
kemikalier synnerligen beständig konstmassa),
natriumfluoracetat o.a. insekticider. El.
Halogeni’der [-j-], sammanfattande beteckning
för klorider, bromider, jodider och fluorider.
Organiska h. ha esterkaraktär, oorganiska h.
saltkaraktär.
Haloge’ton, släkte av fam. mollväxter med 3
— 815 —
Pekka Halonen: Vägrödjare i Karelen, 1900. Ateneum,
Helsingfors.
arter, utbredda på Främre Asiens och
Central-asiens saltstäpper samt i Spanien och Algeriet.
De äro ettåriga, köttiga örter med 5-taliga,
obetydliga blommor och 2 märken. H. (SaVsold)
sa-ti’vus användes förr för framställning av soda och
ännu någon gång som grönsak.
Haloi’der (eg. saltliknande, till grek, hals, salt,
och eide’s, liknande), haloidsalter, kem., se
Halogen
Halokromi’ (till grek, hals, salt, och chroma,
färg), benämning på karakteristiska färgningar,
som erhållas vid tillsats av konc. svavelsyra el.
metallsalter till vissa organiska föreningar utan
att någon väsentlig strukturändring inträffar.
Det klassiska ex. är den färglösa trifenylkarbinol
(C6H5)s—C—OH, som löser sig i konc.
svavelsyra med guldgul färg. Enl. nyare uppfattning
anlagras syran genom bivalenser, och genom den
ensidiga, asymmetriska additionen framkallas en
valensförskjutning, varigenom C-atomen får en
starkt omättad karaktär och verkar som
kromo-for. Även omättade ketoner, ss. dibensalaceton,
och kinoner visa ofta h. vid tillsats av syror
och salter, varvid labila, saltartade, starkt
färgade molekylföreningar bildas. El.
HaFonen. 1) Pekka H., finländsk
landskaps-och folklivsmålare (1865—1933). H. studerade i
Helsingfors samt under längre vistelser i
Frankrike och Italien, bl.a. (1894) hos Gauguin i Paris.
I sina tidigare arbeten anslöt sig H. till fransk
impressionism men övergick kring sekelskiftet alltmer
till ett koloristiskt dämpat, monumentalt uppfattat
figurmåleri med motiv ur finskt folkliv
(”Vägbry-tare i Karelen”, 1900, Ateneum; fresker i det
numera förstörda Juseliusska gravkapellet i
Björneborg, 1902, ”Vilostund”, 1905, Ateneum). Från o.
1910 målade H. huvudsaki. lyriskt subtila
landskap, vilkas dekorativa hållning och ljusa, fint
nyanserade färg på ett utomordentligt harmoniskt
sätt förenar hans tidigare strävanden. H. erhöll
1925 prof:s titel. B.He.
2) Eemil H., den föreg:s kusin, skulptör (f.
1875). Urspr. snickarelev blev H. 1895 lärjunge
till Emil Wikström samt studerade sedan i
Frank
— 816 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
