Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hals - Hals, 1. Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALS
h.-ryggmärgen utgående, för h.-hud och
h.-musk-ler avsedda nervgrenar, dels av vissa av
kranial-nerverna, näml, den io:e för de inre organen, den
u:e för nickmuskel och kappmuskel och den I2:e,
som är tungmuskulaturens nerv. Talrika
lymfkörtlar finnas å h., de flesta belägna under
nickmuskeln och mottagande lymfa från huvudets och h:s
olika organ. Den på h. mestadels luckra
bindväven inbjuder till snabb spridning av en i h:s
stora bindvävsrum (framför, bakom och vid sidan
av det centrala systemet av h.-organ) uppkommen
inflammatorisk process. Kring de stora venerna
kan likväl bindväven vara betydligt stram; om
den i vissa fall ödesdigra betydelsen härav se
Halsvener.
Hos djuren är h. benämning på partiet
mellan huvudet och bogen. H. har h.-kotorna och
dessas muskler samt nackbandet till underlag. Med
avseende på exteriören uppdelas h. i högra och
vänstra sidoytan, övre och undre randen samt
främre och bakre ändan. II :s sidor begränsas framtill
av huvudet, baktill av bogarna, upptill av övre
randen el. h.-kammen, som hos hästen vanl. kallas
mankammen, nedtill av undre randen, den s.k.
strupran-den. Främre delen av h.-kammen, som har i:a och
2:a h.-kotan till underlag, kallas nacken. Främre
delen av varje sidoyta mellan ganaschen och i :a
h.-kotans vinge bildar ett s.k. öronkörtelparti. Längs
h.-sidorna förekomma i närheten av undre randen
mer el. mindre rännformiga fördjupningar, som
kallas strupfåror. Vid exteriörbedömning av h. tar
man hänsyn till dess längd, bredd, d.v.s. avståndet
mellan sidoytorna, samt djup och riktning.
Hondjuren ha i regel relativt längre, smalare och
grundare h. än handjuren. Rid- och vagnshästar skola
ha lång och smal h. med rak och tunn h.-kam,
medan en god arbetshäst bör ha lång och kraftig h. Ofta
är längden otillräcklig i förh. till bredd och djup.
Hos nötkreaturen varierar h:s utseende betydligt
hos olika raser och produktionstyper.
Låglands-raserna ha längre h. och svagare utvecklad
drög-lapp* än bergraserna. Mjölktypen karakteriseras
av lång, smal och grund h., medan göd- och
arbets-typerna ha kort, bred och djup h. Hos göddjur
av såväl nötkreatur som får och svin bör h.
framtill vara fin. Hos nöt och hästar skall h.-randen
vara rak, men är ofta nedåt- el. uppåtböjd. I sistn.
fall kan böjningen bero på fettinlagring, vilket
givit upphov till benämningen späck-h. Om denna
blir så tung, att halskammen viker sig åt sidan,
talar man om häng-h. Vanliga exteriörfel hos
hästen är hjort-h. och svan-h. Den förstn. (fig. i) är
kort och lågt ansatt med konkav mankam och
kon-vex stuprand. Svan-h. (fig. 2) däremot är lång,
smal och högt ansatt med hög resning och den
övre h.-randen bågformig. övre h.-kammen är
hos hästen beklädd med tagel, som bildar den s.k.
manen. Denna är i allm. fin hos varmblodiga och
grov hos kallblodiga raser. I allm. ligger manen
åt ena sidan, men om den är mycket riklig, kan
den dela sig åt båda sidorna. Genom kortklippning
får man fram ståndman, som anses klädsam för
en del raser, t.ex. nordsvenska hästen. Vid
hästens rörelser spelar h:s riktning en mycket stor
roll. Om h.-kammen är hög och huvudet högburet,
så att nosen kommer i jämnhöjd med manken,
säges hästen ha hög resning (fig. 3). Hos hästar
med låg h.-kam förekommer ofta en tydlig avsats
omedelbart framför manken, det s.k. yxhugget el.
lansmärket. Denna typ är vanlig bland
ridhästar, då man hos dem eftersträvar hög och lång
manke. A-U.;H.Fqt.
2) Mus., den på stråkinstrument samt lut- och
gi-tarrartade instrument förekommande förlängningen
av ljudkroppen, upptill övergående i skruvlådan
el. skruvbladet. På h. är gripbrädet fästat.
3) Sjöv., tåg, kätting el. talja, varmed ett segels
nedre och främre hörn sträckes el. halas i önskad
riktning. H. förekommer endast vid snedsegel,
ledsegel och råseglares undersegel. Det hörn av
seglet, vid vilket h. fästes, kallas halshorn (i
dagligt tal även h a 1 s). Uttrycket segla för
styrbords el. babords halsar har uppstått
från råseglare, på vilka vid segling med vinden från
endera sidan denna sidas h. styvhalades.
4) Språkv., i ortnamn, se Hälsingborg.
Hals. 1) Frans H., holländsk målare (o. 1580
—1666), studerade först för Karel van Mander i
Haarlem, där han sedan stannade och vars främste
målare han blev.
Alltjämt intog dock H.
en blygsam plats i
samhället,
levnadslus-tig och
njutningslys-ten som han var;
under de sista åren
åtnjöt han kommunalt
understöd. H.
framträdde först
omsorgsfull i teckningen och
tung i färgen, men
redan på 1620-talet
blev hans föredrag
friare och ljusare och
fick en skimrande
livlighet som ingen
annan konstnär vid den
tiden. Han blev impres-
sionist; hans komposition var livfull,
rörelsemomentet i gester och minspel var starkt betonat. H.
blev nu ”leendets målare” framför andra. Av
Rem-brandts målningssätt tog han dock redan på
1630-talet intryck: man ser det i en mera övervägd,
samlad komposition och i strävandet efter en
enhetston, vari lokalfärgerna uppgå; denna blir stundom
även grönaktig el. t.o.m. svartaktig. H. är en av
alla tiders största figurmålare, ehuru han
övervägande betonar det utåtvända och sensuella i
personligheten. Han är den förnämste skaparen av
genreporträtt. Med stor bravur i behandlingen av
det stoffliga återger H. sitt föremål än i enkelt
allvarlig rättframhet, än i humorfull
uppsluppenhet; han förmår att göra stor konst även av
vulgära typer (”Dåren” och ”Zigenerskan”, Louvren;
Frans Hals: Självporträtt.
Privat ägo.
— 819 —
— 820 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
