Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamamelis - Haman - Hamann, Johann Georg - Hamann, Richard - Hamar - Hamar bispedömme - Hamarkröniken - Hamarskifte - Hamaröya - Hamâsa - Hamat(h) - Hamatus - Hamberg, 1. Nils Peter - Hamberg, 2. Knut - Hamberg, 3. Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMAN
användas numera relativt sällan annat än som
beståndsdel i salvor (t.ex. inotyol, cutyol). G.;J.G.A.
Haman, perserkonungen Ahasveros’ (Xerxes’)
gunstling, vilken enl. Esters bok ville förgöra alla
judar i perserriket men som i stället själv omkom.
H. bör möjl. sammanställas med den elamitiske
guden Hummann.
Hamann, Johann Georg, tysk författare
(1730—88), på gr. av orakelmässigheten i sitt
författarskap kallad ”Der Magus aus Norden”. H.
levde som privatlärare i sin födelsestad
Königs-berg. Genom sina aforistiskt utformade skrifter
(”Sokratische Denkwürdigkeiten”, 1759; ”Aestetica
in nuce”, 1762) verkade H. befruktande på
Sturm-und-Drangtidens mest betydande andar, Herder
och Goethe. Hans utgångspunkt är ett djupt hat
till upplysningen, mot vars förnuftsdyrkan han
sätter upp mystikens kult av intuition och känsla.
Litterärt har H. betytt mycket genom sina djärva
teorier om språkets och poesiens uppkomst. I
”Kreuzzüge eines Philologen” (1762) hävdade han.
att poesien vore
folkens ursprungliga
modersmål. H:s
inflytande sträckte sig långt
in i den
romantiska tidsåldern. Hans
”Schriften” utgåvos av
Fr. Roth (8 bd, 1821
—43), ”Schriften”, ett
urval, av K.
Wid-maier (1921). — Litt.:
C. H. Gildemeister,
”J. G. H:s Leben und
Schriften” (6 bd, 1857
—73); J. Minor, ”J.
G. H. in seiner Be-
deutung für die Sturm- und Drang-periode” (1881);
H. Weber, ”H. und Kant” (1904); R. Unger, ”H.
und die Aufklärung” (2 bd, 2 Aufl. 1925). A.Bd.
Hamann, Richard, tysk konsthistoriker (f.
1879), 1913 prof, vid univ. i Marburg, där han
grundlagt ett betydande konsthistoriskt inst. med
omfattande fotografiskt material, till stor del
hopbragt av H. själv. H. har utg. ”Rembrandts
Radierungen” (1906, 3 Aufl. 1921), ”Der
Mag-deburger Dom” (1910; jämte F. Rosenfeld),
”Æsthetik” (1911, 2 Aufl. 1919), ”Deutsche
Ma-lerei im 19. Jahrhundert” (1914), ”Deutsche und
französische Kunst im Mittelalter” (2 bd, 1922—23),
”Deutsche Malerei vom Rokoko bis zum
Ex-pressionismus” (1925), ”Die Elisabethkirche zu
Marburg” (2 bd, 1924—29; tills, med K.
Wilhelm-Kästner), ”Geschichte der Kunst von der
altchrist-lichen Zeit bis zur Gegenwart” (1933, 2 Aufl.
1935). E-W-
Hamar, stad (sedan 1849) i Hedmark fylke,
Norge, på ö. sidan av Mjösa, där denna övergår i
Fur-nesfjorden; 10,177 inv. (1946). Residensstad och
biskopssäte samt trafikcentrum för Gudbrandsdalen
och österdalen. H. är det ekonomiska centrum
för de tätbyggda silurbygderna på Hedmarka. —
H. var biskopssäte 1152—1537. Det brändes 1567
av svenskarna. Ruinerna av domkyrkan finnas
ännu kvar v. om den nuv. staden.
Hamar bispedömme i Norge omfattar Hedmark
och Opland fylken samt består av 10 prosterier;
52,394 km2, 320,785 inv. (1946). Biskopssäte är
Hamar. H. upprättades 1152 men indrogs vid
mitten av 1500-talet; det återupprättades 1864.
Hamarkröniken, namn på en mindre, anonym
skrift på norska från 1500-talet, vars
lokalpatriotiske förf, skildrar det gamla katolska Hamars
storhetstid och stadens och biskopsstiftets
undergång 1537. Med H. anses den nyare norska
litteraturen börja.
Hamarskifte, se Hammarskifte.
Hamaröya, yttersta delen av halvön
Hamaröy-landet på Vestfjordens s. sida, Nordland fylke,
Norge. H. förenas med den övriga delen av
Hamaröylandet genom det endast 500 m breda,
låga Presteid. Pittoreska fjälltoppar: på H.
Ha-maröyskaftet (612 m), på n. delen av
Hamaröylandet Tilthornet (592 m). På H. ligger
samhället Hamsund.
Hamåsa (arab, hamäsa, hjältemod), benämning
på antologier av Abu Tammam och al-Buhturi,
vari tapperheten i strid besjunges.
Hamat(h), se Hama.
Hama’tus, -a, -um (lat., hakformig), artnamn
på växter med något hakformigt organ, t.ex. borst
på frukten.
Hamberg. 1) N i 1 s Peter H., kemist (1815
—1902), apotekarexamen 1838, med. dr 1849, s.å.
laborator i kemi, 1861 lärare i kemi och farmaci
vid Farmaceutiska inst. i Stockholm, 1863
inspektor för nämnda inst., 1875 rättskemist med prof:s
titel. H. erhöll i uppdrag att ombesörja
inrättandet av undervisningslokalerna i Farmaceutiska
inst:s 1863 färdiga nybyggnad och inlade stor
förtjänst om att förskaffa inst. examensrätt.
2) Knut Theodor H., den föreg:s bror,
missionär (1819—54), mottog starka intryck av C. O.
Rosenius och G. Scott och gick 1844 i tjänst hos
Baselsällskapet. 1846 utsändes han till Kina för
att biträda K. Gützlaff* och fick det svåra värvet
att rädda spillrorna av hans missionsföretag,
varigenom H. lyckades bevara Kina åt den tyska
missionen. H. blev en utmärkt kännare av
hakka-språket och anses f.ö. som en av de främsta
missionärer, som utgått från svensk stam. — Litt.:
G. W. Lindeberg, ”Märkesmän i missionshistorien”
(1929). G.W.L.
3) Axel H., son till H.i), geograf (1863—1933),
doc. i mineralogi och kristallografi vid Stockholms
högsk. 1893, fil. dr 1901; e.o. prof, i geografi vid
Uppsala univ. 1907, ord. 1909—28. H. började sin
vetenskapliga bana som hydrograf och deltog i
A. E. Nordenskiölds
expedition till
Grönland 1883 samt i
A. G. Nathorsts till
Spetsbergen och Kung
Karls land 1898. Ung.
samtidigt arbetade han
som mineralog. 1895
började han med stöd
av en god utbildning
som fysiker sin under
30 år fortsatta
utforskning av
Sarek-områdets klimat och
glaciärer och vann
— 847 —
— 848 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
