Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hand - Hand, ätt - Handalfabet, fingeralfabet, fingerspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAND
springa från underarmens (vissa även från
överarmens) ben och med sina långa senor, passerande
handleden, fästa sig på handskelett el.
fingerfalanger, dels av muskler, som utspringa från h:s
skelett och fästa sig på fingrarnas. De senare
musklerna indelas i en tumgrupp, en
lillfinger-grupp och en mellanbensgrupp och äro samtliga
av stor betydelse för handens mera differentierade
muskelfunktioner (tumgrepp, skrivning o.s.v.). De
långa musklerna ha å andra sidan till
huvuduppgift att böja och sträcka fingrarna samt att utföra
rörelserna i handleden; de för fingrarna avsedda
senorna sammanhållas av senskidor*, vilka för
tummen och lillfingret sträcka sig längs fingrets
böjsida ända upp till handledshöjd, medan de för
de 3 mellersta fingrarna sluta i höjd med leden
mellan fingergrundfalang och mellanhandsben. En
i senskidan inkommen infektion sträcker sig
därför ända upp förbi handleden, om infektionen ägt
rum å tumme el. lillfinger, men endast upp till
fingerbasen om det är fråga om någon av de
mellersta fingrarna. — H:s pulsådror äro anordnade
som två i hålhandens djup belägna kärlbågar, som
erhålla sitt blod från underarmens två stora
artärer; från dessa bågar utgå grenar till de olika
fingrarna. Bakterier, som inkommit i
blodomloppet, taga ej sällan vägen genom dessa artärgrenar
till fingrarna. I detta fall kännas fingerblommorna
ömma. Blodådrorna äro dels djupa, som följa
artärerna, dels ytliga, där de bilda en för varje
individ karakteristisk figur, använd inom
identifie-ringsläran. Lymfkärlen äro på handen rikliga; en
inflammation av dem ter sig som röda strimmor,
vilka från ett infekterat finger söka sig uppåt
underarmen (”blodförgiftning”). — H:s nerver
äro rörelsenerver och känselnerver. Av de förra
ombesörjer ulna’ris-nerven innervationen av
flertalet i handen utspringande muskler (tummens
muskelgrupp erhåller dock till viktiga delar sin
inner-vation från media’nus-nerven), medan de långa
musklerna från över- och underarm innerveras från
strålbensnerven (samtliga sträckarmuskler) och
medianus-nerven (flertalet böjarmuskler, de övriga
från ulnaris-nerven). Känselnerverna äro i handen
talrika och högt utvecklade, betingande handens
funktion som vårt förnämsta känselorgan;
änd-förgreningarna av känselnerverna äro härvid
flerstädes förbundna med särskilda ändorgan, s.k.
känselkroppar. — H:s hud är särsk. på böjsidan
rikligt försedd med svettkörtlar, och hornlagret
utvecklas i samma mån som handen användes i
tungt arbete (valkar). Av praktisk betydelse är, att
fingrarnas underhud på böjsidan är uppdelad i
flera fack genom bindvävslameller, som från
överhuden gå radierande ned mot senskidan; en
infektion efter t.ex. ett sticksår i ett finger får
därför redan av de anatomiska förhållandena sin
ut-bredningsväg anvisad nedåt senskidan i st.f. ut i
angränsande underhud, vilket är av stor vikt att
känna för den behandlande läkaren. — H. som
fysiologisk helhet karakteriseras hos människan
av att den med övergivande av sin gamla uppgift
i ställförflyttningens tjänst erhållit som sin
förnämsta funktion dels att vara griporgan, dels att
bilda ett högt utvecklat känselorgan. A-U.
2) Rättshist. H. var i gamla tider en symbol för
makten. Det någon fått rådighet över, fått i sin
Svenskt handalfabet.
d uttryckes med att handen i ställning för a svänges i
cirkel i luften, ä har likaledes handen i ställning för a men
höjes i kroklinje i luften, ö uttryckes med att handen hålles
i ställning för o och höjes i kroklinje i luften.
besittning, sades därför vara handfånget el.
i handom (eg. i händerna). Men (högra) h. som
symbol för makten representerade också den egna
personligheten. Med handslag (handfästning)
satte man den egna personen — urspr. lekamligen
och reellt, sedan moraliskt och ekonomiskt — i
pant el. borgen för infriandet av givna löften el.
åtaganden, t.ex. trolovning, borgen,
konungaförsäkran. — Giva något med varm hand,
överlämna gåva, medan man lever (i mots. till gåva
genom testamente). — Se även Hand och
förskrivning. K.
Hand, adlig ätt, känd från 1500-talet. En son
till K. H. H. antog sin moders, Märta Arvidsdotter
Drakes, namn och blev stamfader för adliga ätten
Drake af Hagelsrum.
Knut Håkansson H. (död 1565), deltog i
Erik XIV:s krig mot Danmark 1564—65 som
fältöverste och ledde flera härjningståg in i Halland
och Blekinge, varvid han i aug. 1565 brände
Falkenberg; i slaget vid Axtorna 1565 förde han en
avd. fotfolk och stupade under reträtten.
Handalfabet, fingeralfabet,
fingerspråk, är närmast att betrakta som en skrift
i luften, varvid man med en el. båda händerna
formar bokstäverna. Det användes huvudsaki. som
meddelelsemedel till och emellan dövstumma. Det
svenska h. är uppfunnet av P. A. Borg och betjänar
sig endast av ena handen. Förutom i Sverige
användes detta även i Finland och Portugal. Vissa andra
länders h. framställes med båda händerna. H.
användes ofta tills, med åtbördsspråket men bör icke
förväxlas med detta. H. är dock icke ett särskilt
— 935 —
— 936 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
