Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handel - Handel hos naturfolken - Handel (Händel) - Handeldvapen (eldhandvapen) - Tvåhandsvapnens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDEL
har man nått därhän, att vissa av dem användas
som betalningsmedel*, som mynt. — Litt.: G.
Lindblom, ”Handelsmetoder bland primitiva folk”
(i ”Affärsmannens årsbok”, 1920). G.Br.
Handel [händl], engelska namnformen för G. F.
Händel.
Handeldvapen (el. eldhandvapen),
eldvapen, som kunna hanteras av en man, äro ant.
tvåhandsvapen (repetergevär, automatgevär,
kulsprutepistoler, granatgevär, raketgevär,
pansarskott m.fl.) el. enhandsvapen (pistoler,
revolvrar). Utom för krigsbruk användas h. för
jakt (dubbelbössor, enkelbössor, studsare o.s.v.;
se Jaktgevär).
Tvåhandsvapnens utveckling. Redan på 1300-talet
förekommo ett slags h. (hakebössor,
bombardel-ler, handfältslangor), vilka dock fordrade minst
två mans servis. De äldsta h. torde, liksom de
äldsta kanonerna, ha varit konstruerade för b
ak-l a d d n i n g*. Omkr. 1400 hade man dock
allmänt övergått till framladdning,
varigenom vapnen kunde göras enklare och lättare. I
slutet av 1400-talet förekommo lätta
hakebössor, halvhakar el. hakar (fig. 1), vid vilka ”en
ensam man kunde både sigta och antända
skottet”. Särskilda skjutstöd erfordrades dock på gr.
av vapnets vikt (vanl. 15—20 kg). Vid
avfy-ringen förde skytten med handen en brinnande
lunta till fängpannan, vars fängkrut i sin tur
genom fänghålet antände krutladdningen. Först
på 1500-talet förekommo på h. s.k. lås, som
medgåvo en bekvämare avfyring: 1 un t låset
(fig. 3) uppfanns o. 1500 i Spanien och
hjullåset (fig. 4) 1517 i Nürnberg. Luntlåsets hane
el. ”drake” hade en klyka för luntan, vars glödande
ände sänktes ned i fängpannan, då skytten drog
i avtryckaren. Vid hjullås, i Sverige även kallade
”s i n t” el. ”f y r 1 å s”, intogs luntans plats i
hanens klyka av ett stycke svavelkis (el. järn,
försatt med svavelantimon), vilket trycktes mot
ett refflat stålhjul, som vid avfyringen drevs runt
av en fjäder; härvid alstrade friktionen ”eld”, som
fortplantades till krutet i fängpannan (jfr moderna
gas- el. cigarett-tändare). Under 1500-talet gjordes
h. lättare: haken efterträddes av musköten,
införd i Sverige 1592, vikt 7—8 kg, kaliber c:a
25 mm; som stöd vid skottlossningen erfordrades
endast en enkel gaffel*, ”gaffelkäpp”. Under
1600-talets förra hälft uppfanns, sannolikt även
i Spanien, flintlåset el. s n a p p(h a n e)l
å-set (fig. 5), där hjullåsets svavelkis och stålhjul
utbytts mot flinta och eldstål. I Sverige infördes
av Gustav II Adolf lättare musköter, vikt 5—6
kg, kaliber 18—19 mm, vilka kunde användas utan
gaffel (se Flintlåsgevär). Omkr. 1700 infördes
allmänt bajonetter, varigenom musketerarna fingo
ett vapen för handgemäng och blevo oberoende
av pikenerarnas skydd. Musköten, med flintlås
och bajonett, började nu kallas gevär*; genom
förbättring av bl.a. laddstocken och genom långt
driven ”drill” uppdrevs eldhastigheten ända till
7 skott pr min, dock på precisionens bekostnad.
Under 1800-talets förra hälft ersattes flintlåset
med det nyuppfunna slaglåset (fig. 6), där
tändmedlet antändes genom slag av en
slaghammare el. ett tändstift. Slaglåset gav säker tändning
även i fuktigt väder, då flintlåset klickade. Tänd-
— 943 —
hatten med ”slagkrut” (knallkvicksilver e.d.)
uppfanns 1818 av engelsmannen J. Egg; 1826 börjades
i Sverige försök med det nya antändningssättet;
1840 var slaglåset allmänt infört (jfr fig. 10).
Refflade pipor hade visserligen tidigare
förekommit (”studsare” med raka, senare
spiralvridna refflor), men först efter Krimkriget (1853
—56) blevo refflade gevär överallt antagna.
Genom refflingen, som gav kulan rotation och en
stadig gång genom luften, möjliggjordes
övergången från sfäriska kulor till cylindroogivala
med större belastning (jfr Projektil). Den
sålunda förlängda och tyngre kulan framkallade
ökad rekyl; då man dessutom ställde allt högre
fordringar på utgångshastigheten (flack bana),
framtvingades en kaliberminskning på 1860-talet
till 10,5—18 mm och på 1890-talet (samtidigt med
införande av röksvagt krut) till 6,5—8 mm. —
Under 1800-talets senare hälft utmärkes h:s
utveckling, förutom av kaliberminskningen, av
införandet av bakladdnings-, senare
repetermekanismer samt av mantlade kulor och röksvagt krut.
Det första i en armé införda bakladdningsgeväret
var Dreyses tändnålsgevär (fig. 7), antaget
i Preussen redan 1841. Dess cylindermekanism
kan anses som utgångspunkten för konstruktionen
av mekanismerna till repetergevär. Ett av A.
Chassepot konstruerat 11 mm gevär med liknande
men förbättrad mekanism antogs i Frankrike
1866. I Sverige infördes 1867 ett 12 mm gevär
med slutstycksmekanism av Remingtons system
(fig. 8), den enklaste och pålitligaste
gevärsme-kanismen vid denna tidpunkt. Efter det röksvaga
krutets införande och i samband med den andra
kaliberminskningen försågos gevären med
repetermekanismer (fig. 9), varigenom
eldhastigheten blev väsentligt ökad (upp till 20 skott pr
min). I Sverige infördes sålunda 1894 en karbin
och 1896 ett gevär med 6,5 mm kaliber och
repetermekanism av Mausers system (fig. 11). Omkr.
1900 hade dyl. gevär införts i alla stater.
Ammunitionen har sedan sekelskiftet förbättrats genom
nya kulformer (spetskulor, torpedkulor),
varigenom utgångshastigheten och banflackheten ökats.
Repetergevären ersattes under 2:a världskriget
till stor del av vapen med högre eldhastighet. I
Ryssland användes sålunda främst
kulsprutepistoler, i USA automatgevär. Även i Sverige
ersättas repetergevären i alltmer ökad omfattning
med kulsprutepistoler och automatgevär.
Kulsprutepistolen (fig. 12) är ett helautomatiskt
tvåhandsvapen, som laddas med
pistolammunition. På gr. av pistolkulans relativt ringa
utgångs-hastighet är kulsprutepistolens precision och
effektiva skottvidd mindre än gevärets. Hög
eldhastighet medför emellertid, att ett större antal
träff pr min erhålles med kulsprutepistol än med
automatgevär, om skjutavståndet är kort (<200—
300 m). Liksom andra moderna kulsprutepistoler
kännetecknas den svenska m/45 av oömhet och
enkel tillverkning. Automatgeväret (fig. 13) är
ett halvautomatiskt tvåhandsvapen. Det besitter en
precision motsvarande repetergevärets och har
större eldkraft än kulsprutepistolen på längre
skjutavstånd. Tyskarna konstruerade ett
helautomatiskt tvåhandsvapen med bättre precision än
kulsprutepistolens och med större eldhastighet än
— 944 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
