Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANSAN
till dominerande östersjömakt. Omkr. ett
decennium tidigare hade benämningen ”den tyska h.”
börjat vinna burskap. Kriget blev en lysande
framgång för H.: genom freden i Stralsund 1370
erhöll H. för 15 år viktiga fasta platser med
landområden vid Öresund i Skåne och rätt att uppbära
större delen av inkomsterna från dessa. I och
med detta stod H. som en av de viktigaste
östersjömakterna, liksom förut ekonomiskt nu även
politiskt en betydande maktfaktor. Den förblev det
medeltiden ut. — Städer från hela n. och n.v.
delarna av tyska riket kunde nu räknas till H., men
antalet var aldrig fast, och anslutningen växlade
ofta starkt. I östersjöprov. och Preussen (dåv.
ordenslanden) hörde bl.a. Dorpat, Reval, Riga,
Königsberg, Thorn och Danzig dit, vidare vid
Östersjöns s. kust Stettin, Stargard, Greifswald,
Stralsund, Rostock, Lübeck, ett stort antal
städer i Nordtysklands inre, ss. Brandenburg,
Frankfurt a.d.O., Magdeburg, Hildesheim, Braunschweig,
Hannover, Soest (även Kraköw i Polen var
anslutet till H.), vidare Visby samt åtm. tidvis
Stockholm och Kalmar, vid Nordsjön och i de
nederländska staterna Hamburg, Bremen, Kampen,
De-venter, vid Rhen Köln m.fl. Som av denna
uppräkning framgår, var medlemskapet i H. icke
nödvändigtvis betingat av samhörighet med det tyska
riket, liksom över huvud av de tyska städerna
några voro fria, andra tillhörde delstater inom riket,
ss. preussiska orden el. hertigdömet Mecklenburg,
andra åter voro ärkebiskops- el. biskopsstäder.
Förhållandet mellan städerna och ”landsherrarna”,
som deras härskare benämndes, gav också ofta
anledning till svårigheter och reglerades aldrig
slutgiltigt, en för tiden betecknande politisk
formlöshet. — Denna sammanslutning behärskade
under senmedeltiden handeln i hela n. och n.v.
Europa. I Brygge o.a. hamnar i v. hämtade
hanse-aterna de från Italien ditförda orientaliska
varorna, alstren av Flanderns och Englands
vävnads-industri samt salt och vin, i östersjöländernas
hamnar pälsverk, vax, tjära, spannmål, metaller
och virke, i Norge, där de i Bergen hade ett
betydande kontor (”tyska bryggan”), torkad fisk och
vid Öresunds sydligaste del (Skanör och
Falsterbo) sill, som där fiskades i väldiga mängder och
utskeppades saltad (H:s krig med Valdemar
Atter-dag åsyftade bl.a. att trygga tillträdet till dessa
viktiga platser). N. Ryssland, de skandinaviska
rikenas och Englands handel låg sålunda
övervägande i H:s händer. — Medel till gemensamt
politiskt uppträdande el. till kvävande av de ofta
besvärliga kaparna (t.ex. vitaliebröderna under
kriget mellan Margareta och Albrekt) uttogos genom
den s.k. pundtullen, en avgift på skeppen
(bevarade listor över denna pundtull utgöra viktiga
källor till kännedomen om handelns föremål och
omfång). — Den lysande ställning H. vid
1300-talets mitt intagit, hävdade den, med större el.
mindre framgång, i stort sett till medeltidens slut.
Visserligen måste H. återlämna de i
Stralsund-freden vunna områdena till drottning Margareta
men stred med framgång 1426—35 mot hennes
efterträdare Erik av Pommern och vann
bekräftelse på sina privilegier genom freden i
Vording-borg (dock deltog ej hela H. i detta krig).
Emellertid började under 1400-talet vissa svårigheter för
H. att visa sig på skilda håll. En allmän tendens
gjorde sig gällande i olika länder att ta
utrikeshandeln i egna händer. I England framträdde
denna mycket starkt i såväl ord som handling och
riktade sig särsk. mot hanseaterna. Följden blev
långvariga tvistigheter, processer och kaperier,
som på 1460- och 1470-talen övergingo till öppet
krig (fred i Utrecht 1474). H. lyckades visserligen
hävda sin ställning, men med ständigt ökad
svårighet. — Ännu svårare motståndare fick H. o.
1500 i de danska unionskungarna Hans och
Kristian II. Den förres hansefientliga politik fick 1509
till resultat, att vissa hansestäder slöto förbund
med Sverige mot Danmark. Det följ, kriget
medförde motgångar för H. Kristian II drev en ännu
mera konsekvent politik mot H. Med nederländsk
hjälp ville han bryta H:s handelsvälde; han
dukade dock under i striden mot H., det av Lübeck
stödda Sverige och inre fiender (1523). Med stor
möda hade H. även på den nordiska fronten t.v.
hävdat sin ställning. — Längst i ö. hade H. lidit
en motgång 1494, då tsar Ivan stängt H:s kontor
i Novgorod, vars självständighet han gjort slut på.
— Även andra omständigheter minskade H:s makt.
Senmedeltidens upplösning inom tyska riket
åstadkom flera vanskligheter. En viss rivalitet mellan
H:s olika beståndsdelar gjorde sig också gällande:
mellan de preussiska och vendiska städerna samt
i London mellan Köln o.a. städer. Ej heller var
H:s författning av den art, att den underlättade
en kraftig och snabb politik. Inom de olika
hanse-städerna rådde i allm. ett utpräglat
köpmansaristo-kratiskt styrelsesätt med borgmästare
(J>roco’nsu-les) och rådmän (co’nsules) som ledande. En fast
organisation, som förband de olika städerna till
en enhet, åstadkoms emellertid aldrig.
Gemensamma beslut fattades på ”hansedagar”, dit olika
städer sände en el. ett par representanter; i allm.
blevo förhandlingarna långvariga och besvärliga,
då det gällde att ena så många särintressen; ibland
var deltagandet endast ringa el. nåddes icke
enighet. (Protokollen från dessa möten, de s.k. h a
n-serecesserna, finnas till stor del bevarade
och utgöra den viktigaste källan till H:s historia.)
Den trögt fungerande styrelseapparaten hindrade
el. fördröjde ofta för H. viktiga beslut och
försvårade ett effektivt handlande. — H:s verksamhet
började vid medeltidens slut även besväras av nya
konkurrenter, särsk. från nordsjöländerna och i
sht från holländarna. Med allt detta var dock
1400-talet fortfarande en ekonomisk glanstid för H.
Men 1500-talet blev en nedgångens tid.
Förutom de nu angivna svårigheterna för och
svagheterna i H. medverkade därtill även den
handelsvägarnas fullkomliga omläggning, som blev en
följd av de stora geografiska upptäckterna- vid
medeltidens slut. Denna medförde även
småningom gynnsamma förändringar för engelsmän och
nederländare, varigenom dessa blevo svåra
konkurrenter till H. I de diplomatiska och krigiska
kraftmätningar, som blevo upptakten till H:s
nedgång, spela emellertid åter de nordiska länderna
en stor roll. Efter Kristian II:s fördrivande
fortsatte dessa dock förbindelserna med holländarna,
även Gustav Vasa, trots det stöd han fått från H.
För att återvinna H:s dominerande inflytande i
Östersjöbäckenet anslöto sig då främst lybeckarna
— 1015 —
— 1016 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
