Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansson, Josef - Hansson, Anders Johan - Hanson, Alfred - Hansson, 1. Ola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANSON
Hansson, Josef, talman i bondeståndet (1707
—84). Ägare till flera säterier, gårdar och
sågverk i Kinds hd, valdes H. 1740 till riksdagsman
för detta hd, var medl. av bondeståndet vid alla
riksdagar till frihetstidens slut (utom 1769/70, då
valet underkändes med den motivering, att H.
innehade säteriegendom) och anhängare av mössorna,
besegrade Olof Håkansson vid talmansvalet 1765;
1771 var han åter talman.
Hansson, Anders Johan, målare (1769—
1833), elev av L. Pasch, senare influerad av
Wert-müller, 1805—09 ritmästare vid Lunds univ. H.
arbetade huvudsaki. som porträttör i olja och
miniatyr men målade även historiska och religiösa
motiv.
Hanson, Alfred, skådespelare (1830—1914).
H. debuterade i Göteborg 1852 vid Pierre Delands
sällskap, där han stannade 9 år. 1861—63 var han
engagerad hos Edvard Stjernström och 1863—88
vid Kungl. teatrarna. H. uppbar under en lång
följd av år de stora tragiska rollerna i det högre
skådespelet, vartill han hänvisades genom ett för
scenen fördelaktigt utseende samt en bärkraftig
stämma. Hans förnämsta roll var Birger Jarl i
”Bröllopet på Ulfåsa”, och bland hans övriga
uppgifter må nämnas John Knox i ”Maria Stuart
i Skottland”, Karl Moor i ”Rövarbandet”, Olof
Skaktavl i ”Fru Inger till östråt”, hertigen av
Alba i ”Allt för fosterlandet”, Hans i ”Gillets
hemlighet” och örnulf i ”Härmännen på
Helge-land”. A.L.
Hansson. 1) O 1 a H., författare (12/n 1860—-26/9
1925). Bondson från den sydskånska slätten hade
H. på ett smärtsamt sätt sitt känsloliv bundet vid
sin hembygd; den gamla rustgården i Hönsinge,
där han föddes, är utgångspunkten för hans
författarskap. Väckt av A. U. Bååths poesi publicerade
han under sin skoltid i Lund anonymt sin första
diktcykel, ”Sydskånska bilder”, i malmötidn. ”Nya
Skåne” 1880. Hembygden såg han redan genom
minnets slöjor, som ett förlorat paradis. Med
”Dikter” (1884) framträdde han som en av Det unga
Sveriges män; social olustkänsla och darwinistisk
naturkänsla präglade såväl hans poesi som de
slättbyhistorier och studentlivsskisser han samtidigt
skrev på prosa. Sin stil fann han först, då
författarskapet kopplats in på den sidolinje till
naturalismen, som i Danmark representerades av H. Bang,
V. Topsöe och J. P. Jacobsen, i Frankrike av P.
Bourget: det var icke samhällets sjukdomar utan
landskapets melankoliska stämningsliv och
människosjälens fördolda anatomi, som intresserade
förf, till den skånska naturlyriken i ”Notturno”
(1885) och de erotiska stämningsanalyserna i
prosaboken ”Sensitiva amorosa” (1887). Dessa H:s två
mästerverk från ungdomstiden blevo oförstådda
el. förhånade. Hans fatalistiska mystik
kulminerade i novellsaml. ”Parias” (från 1888, tr. 1890),
vars huvudtes är förbrytarnas oansvarighet. — Vid
denna tid träffade H. sin blivande maka, Laura Mohr,
och Aug. Strindberg, två bekantskaper, som markera
ett genombrott i hans utveckling; genom dem lärde
han känna Nietzsche. En period av stegrad
produktivitet följde: 1889 skrev han ”Ung Ofegs visor”
och ett par av novellerna i ”Kärlekens trångmål”
(1892) och fullbordade på sin bröllopsresa 1893
”Tidens kvinnor”. Efter att 1890 ha bosatt sig
vid Berlin verkade han som germansk
kulturkritiker, bekämpande den nordiska
problemlitteraturen (Brändes, Ibsen) och den tyska naturalismen.
Huvudarbetet från denna period, den
självbiografiska romanen ”Resan hem”, utmynnande i
bondeevangeliet från J. Langbehns* ”Rembrandt als
Er-zieher”, tillkom i huvudsak 1892. Upplösningen
av den för båda parter betydelsefulla vänskapen
med Strindberg, som s.å. flyttat till Berlin, och
avvecklingen av det nietzscheanska
övermännisko-idealet kunna utläsas av de verk H. utgav efter
det han våren 1893 slagit sig ned i den bayerska
landsorten: essäboken ”Tolkare och siare” (på
norska 1893), romanen ”Fru Ester Bruce” (1893)
och berättelserna i hans sista och mest själfulla
novellsamling, ”Vägen till lifvet” (1896); ”Före
giftermålet” (från 1894, tr. 1901) och ”En uppfostrare”
(1895) fortsatte den realistiska linjen från
student-livsskildringarna i ”Resan hem”, och i ”Kåserier i
mystik” (1897) utmynnade det psykofysiologiska
intresset från ”Sensitiva amorosa”. Mystikern H.
var åren kring sekelskiftet — en mörk
övergångsperiod i hans författarskap — katolsk konvertit.
— Under det sista kvartsseklet av sitt liv var han
en rotlös resenär, jagad av sina förföljelseidéer
genom ett flertal av Europas länder. Efter 1900
återvände han till versen (”Dikter på vers och
prosa”, 1901, ”Det förlofvade landet”, 1906, ”Nya
visor”, 1907, ”På hemmets altare”, 1908, ”Folkens
visor”, 1911, samt de postuma saml. ”Tio år i
hövdingatider”, ett jätteverk tillägnat Lunds
studentkår, och ”Korta resebrev”); dränkta i denna
diffusa ymnighet ligga de finaste pärlorna i hans
lyrik. I periferien av hans författarskap ligga
— 1035 —
— 1036 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
