Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harding, Warren - Hardinge, 1. Henry, of Lahore - Hardinge, 2. Charles, of Penshurst - Hardingfela, hardangerfele - Hardjur - Hardouin, Jean - Hardouin-Mansart, Jules - Hardt el. Hart - von der Hardt, Richard - Hardt, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARDINGE
det, att vissa av hans närmaste män, även medl.
av kabinettet, voro inblandade i
korruptionsskan-daler. B.
Hardinge [ha’dig]. i) Henry, Viscount H. o f
L a h o r e, engelsk militär och politiker (1785—
1856), inträdde i armén 1799, deltog som kapten i
striderna på Pyreneiska halvön 1808 och som
överstelöjtnant i 1815 års
fälttåg, varunder han
svårt sårades vid
Lig-ny, överste 1821,
generallöjtnant 1841,
fältmarskalk 1855. H. var
1820—44 led. av
parlamentet, var 1828—30
krigsminister under
Wellington samt 1834
minister för Irland
under Peel. 1844 blev
han vicekonung av
Indien. I kriget mot
si-kherna deltog han
personligen och blev
för sina förtjänster vid fredsslutet 1846 upphöjd
till viscount. 1848 återvände H. till England och
efterträdde 1852 Wellington som högste
befälhavare över brittiska armén. — Litt.: C. Hardinge,
”Viscount H.” (1891). [E.Bz]B.
2) Charles H., Baron H. of Penshurst
sedan 1910, den föreg:s sonson, brittisk diplomat,
vicekonung av Indien (1858—1944). H. inträdde 1880
i Foreign Office, blev 1904 ambassadör i
Petersburg och 1906 ständig understatssekr. i Foreign
Office. På dessa poster utövade H., som stod
Edvard VII nära och brukade följa honom på
hans resor, ett stort inflytande på den brittiska
diplomatien och medverkade särsk. till närmandet
mellan England och Ryssland och fördraget
mellan dem 1907. 1910 sändes H. som vicekonung
till Indien. Under hans tid här besökte Georg V
med gemål landet 1911—12; beslutet om
Bengalens delning upphävdes, och huvudstaden
förflyttades från Calcutta till Delhi. Vid sitt intåg i den
nya huvudstaden i dec. 1912 utsattes H. för ett
attentat, varvid han svårt sårades. H. hade under
1 :a världskrigets första år svårighet att
upprätthålla lugn och ordning bland Indiens
muhammedaner. 1916 återvände han till England och var
1916—18 ånyo understatssekr. i Foreign Office
samt 1920—22 brittisk ambassadör i Paris. 1947
utgåvos H:s memoarer ”Old diplomacy. The
re-miniscences of Lord Hardinge of Penshurst”. B.
Hardingfela, hardangerfele (no.; sv.
har-dangerfiol), ännu brukligt norskt stråkinstrument,
urspr. förfärdigat i Hardanger, tidigast sannolikt
under 1600-talets senare hälft. H. är av violintyp
med högt välvt lock, 4 spelsträngar och vanl. 4
(stundom 2) medklingande metallsträngar; den är
ofta prydd med inläggningar av pärlemor och
elfenben. — Litt.: T. Hannaas, ”H.” (i ”Bergens
Museums Aarbok”, 1916—17).
Hardjur, fam. Lepor’idae, tillhöra underordn.
Duplicidenta’ta av gnagarna och kännetecknas av
långsträckt kropp, mer el. mindre starkt förlängda
bakben, långa öron, djupt kluven överläpp och
kort svans. Bakom gnagartänderna i överkäken
finnas ett par små stiftformade framtänder, kind-
tänderna äro
streckteck-nade. H. äro utbredda
över hela jorden med
undantag av Australien
och Madagaskar. En del
leva på öppna fältet,
andra i skogsområden,
några få i sump- och
träskmarker, vissa föra
ett grävande
levnadssätt. Fam. omfattar 9
släkten; störst och
viktigast äro harsläktet (se
Hare, Alphare och
Po-larhare) och
kaninsläktet (se Kaniner). H.Bn.
Hardouin [ardQät)’],
Jean, fransk jesuit
(1646—1729), författade
ett flertal om stor
lärdom vittnande verk,
bland vilka kunna
nämnas ”Nummi antiqui”
(1684), en uppl. av
Pli-nius’ naturalhistoria (5
bd, 1685) och den stora
”Conciliorum collectio”
(12 bd, 1714—15).
Tyvärr visade H. en även
för den tiden förvånande brist på kritik och
litterärt omdöme, vilken bl.a. ledde honom till
att förklara ”Aeneiden” som ett verk av
medeltida munkar.
Hardingfela. Bergens
museum.
Hardouin-Mansart [ardpäD’-maDsa’r], J u 1 e s,
arkitekt, se Mansard.
Hardt el. Hart (ty.), eg.: skog, bergig
skogstrakt; i ortnamn, t.ex. Spessart, ”hackspettskogen”;
etymol. samma ord som Harz. Med H. el. P f ä
1-z e r W a 1 d avses Vogesernas fortsättning i
Pfalz upp till trakten s. om Donnersberg. Med H.
i trängre bemärkelse menas den branta sluttningen
mot Rhenslätten. H. är en 400—500 m hög platå
av brokig sandsten med djupt inskurna dalar och
särsk. i s. delen romantiska klipplandskap, där
många höjder krönas av slott el. borgruiner. De
högsta punkterna ligga nära ö. randen (Kalmit
683 m ö.h.). De högre delarna äro i stort sett
skogbärande; blott på östsluttningen finnas
fruktbara dalar med frukt- och vinodling. E.H.;P.
von der Hardt, Richard, tyskfödd
biblio-graf, bokauktionator i Stockholm o. 1702—o. 1711,
från 1705 tillika i Uppsala, utgav en bibliogr.
över stockholmska förf., ”Holmia literata” (1701,
ny uppl. 1707), samt efterlämnade saml. rörande
Livlands historia.
Hardt, Ernst, tysk författare (f. 1876). Född
i Västpreussen har H. i sin ungdom vistats
mycket på resor, bl.a. en längre tid i Grekland; var
en tid verksam som teaterchef i Köln. H. har
skrivit noveller (”Bunt ist das Leben”, 1902),
dikter (”Aus den Tagen des Knaben”, 1904) och
dramatik (”Der Kampf ums Rosenrote”, 1903,
”Ninon v. Lenclos”, 1905, ”Tantris der Narr”,
1907, ”Gudrun”, 1911, och ”König Salomo”, 1915).
Hans stil, som är ganska maniererad, har tagit
starka intryck av Stefan George och Hofmanns-
— 1071 —
— 1072 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
