Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harnack, 2. Adolf von - Harnack, 3. Otto - Harnesk - Harney Peak - Harnäs - Harold - Harold Gote - Harpa - Harpagon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARNESK
Christentums” (1900; sv. övers, s.å.). De väckte
genast ett oerhört uppseende, och en mängd
mot-skrifter, särsk. från konservativt håll, följde på
dem. H:s åsikt, att kristendomens väsen vore att
förlägga till Jesu lära om Gud som vår fader,
människorna som bröder och människosjälens
oändliga värde (jfr upplysningstidens tal om
religionens innehåll ss. sammanfattat i tankarna på
Gud, dygd och odödlighet), har senare visats vara
otillräcklig som förklaring såväl av Jesu religiösa
förkunnelse som av den historiskt givna
kristendomen. Ej heller H:s framställning av Paulus har
av den senare forskningen ansetts hållbar. Bland
H:s senare arbeten må särsk. nämnas ”Die
Ent-stehung der christlichen Theologie und des
kirch-lichen Dogmas” (1927) samt ”Marcion” (1921, 2
Aufl. 1924). Man har frågat, om H:s
grundåskådning här utvisar en förändring i förhållande till
hans tidigare uppfattning. Detta torde dock
näppeligen vara fallet. I ”Marcion” för H. fram
kravet på GT:s strykande ur den kristna kanon. Bland
H:s arbeten i övrigt märkas ”Geschichte der
alt-christlichen Literatur bis Eusebius” (2 bd, 1893
—1904), ”Beiträge zur Einleitung in das Neue
Testament” (7 bd, 1906—16), ”Reden und Aufsätze” (2
bd, 1904; N. F. 5 bd, 1911— 30), ”Geschichte der kgl.
preussischen Akademie der Wissenschaften zu
Berlin” (3 bd, 1900). — Om H. på sin tid av många
ansågs som protestantismens främste teolog, har han
å andra sidan fått utstå hårda angrepp och ansetts ha
förvanskat kristendomens innebörd genom att
omtolka den; just därför att hans åskådning i mycket varit
så bestämmande för protestantisk teologisk
uppfattning, har en senare tid ofta föranletts att göra
upp just med H. Hans stilistiska mästerskap och
oerhörda produktivitet göra honom dock till en
märkesman inom teologien och kulturhistorien för
alla tider. Bibliografier över hans arbeten ha
utgivits 1912 av M. Christlieb och 1927 av F. Smend
(1,500 nummer, tillägg 1931). — Litt.: E. Schmidt,
”A. v. H. Erinnerungsworte” (1930); A.
Zahn-Har-nack, ”A. v. H.” (1936). R.Br.
3) Otto H., den föreg:s bror,
litteraturhistoriker (1857—1914), skrev bl.a. ”Die klassische
Äs-thetik der Deutschen” (1892), ”Schiller” (2 bd, 1898),
”Essais und Studien zur Literaturgeschichte”
(1899) och ”Der deutsche Klassizismus im
Zeit-alter Goethes” (1906).
Ha’rnesk (av ffra. herneis, utrustning). 1) Geol.
Då bergssidorna vid en förkastning glida mot
varandra, bildas g 1 i d y t o r. Det ytligaste skiktet
utvalsas därvid i rörelsens riktning, och ytan får ofta
ett strimmigt och polerat utseende (harnesk).
Den relativa rörelseriktningen kan stundom
bestämmas genom att med fingret stryka i repornas
längdriktning; rörelsen har skett åt det håll, som
ytan känns slät och ej strävar emot.
2) Krigsv., gammal benämning på den dräkt, en
krigare fordom anlade till skydd mot fienden, men
användes senare ofta i samma bemärkelse som
ordet rustning*. I Sverige förekommer i liknande
betydelse benämningarna järn-, stål-,
bröstharnesk etc. Se även Hästharnesk.
Harney Peak [ha’ni pi’k], högsta punkten inom
Black Hills*, USA.
Härnäs, lastageplats utanför Skutskär*.
Harold [härr’ald], engelska konungar, se Harald.
Pedalharpa.
Harold Gote,
pseud. för förf.
Frida Stéenhoff.
Harpa (ital. arpa,
fra. harpe, eng. harp,
ty. Harfe). 1) Mus. H.
betecknar vanl. ett
större, mer el.
mindre triangulärt
knäppinstrument med
olika långa strängar
och utan gripbräde.
H. förekom i
Orienten långt f.Kr.;
tidigast finnes en
båg-formig typ belagd
hos egypterna redan
o. 3000 f.Kr. Den
europeiska h. är
försedd med pelare och
påträffas först hos
angelsaxarna på
700-talet e.Kr. Under
medeltiden var h.
allmänt känd i v.
Europa, och en
mindre h. användes
för ackompanjemang av minnesångare och
trubadurer. Under senare delen av 1600-talet
sattes små hakar på h:s hals, vilka
möjliggjorde förkortning av strängarna (hakharpa),
och o. 1720 började man för strängarnas
förkortning använda pedaler, varigenom
fingrarna befriades från att vrida hakarna
(pedalharpa). Inemot 1810 kom slutl. h. å double
mou-vement (du b b el p ed alha r p a), som uppfanns
av S. Érard. Den möjliggjorde en förhöjning av
2 gånger en halv ton och spelning i alla tonarter.
Många ha sökt att framställa nya h.-typer. Ett
försök att ersätta den dyrbara och svårspelta
pedal-h. genom ett klaverinstrument med
harplik-nande klang föreligger i klaverharpa (fra.
claviharpe), uppfunnen av J. C. Dietz 1813. Jfr
Kinnor. — Litt.: H. Panum, ”Middelalderens
Strengeinstrumenter” (1915); C. Sachs, ”Handbuch
der Musikinstrumentenkunde” (1930); H. J. Zingel,
”Harfe und Harfenspiel” (1932). D.F.
2) Tekn. H. el. grusharpa utgöres av en
avlång ram av järn el. trä, i vilken äro
infästa-de längsgående stänger, vanl. av järn, el.
ståltrådsnät av önskad grovlek och vilken användes för att
uppdela el. sortera grus, makadam, kol etc. H.
uppställes vanl. lutande i sin längdriktning. Det
gods, som skall sorteras, skyfflas el. kastas mot
h:s botten, varvid det klenare godset passerar h.,
medan det grövre faller ned framför h. Genom
att använda flera h. med olika galleravstånd kan
man sortera upp godset i flera olika grovlekar.
Numera användas vanl. maskindrivna
sorterings-verk, bestående av lutande, roterande perforerade
cylindrar med i transportriktningen ökande maskor
el. hålstorlekar. — H. för rensning av säd,
se Sädesharpa, för sortering av potatis,
se Potatisharpa. [H.Nht]A.Lg.
Harpagon [fra. utt. arpagåt)’] (av lat. har’pago,
rovgirig människa, eg. änterhake), namn på
hu
— 1095 —
— 1096 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
