Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harmånger - Harmångersån - Harmöss - Harnack, 1. Theodosius - Harnack, 2. Adolf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARNACK
tingslag i Gävleborgs län och församling i
Harmångers och Jättendals pastorat i Nordanstigs
kontrakt av Uppsala ärkestift, i kustlandet n. om
Hudiksvall; 137,70 km2, därav 121,90 land; 3,265 inv.
(1948). H. är en kuperad skogsbygd, vars högsta
punkt är Glarsberget (186 m) på gränsen i s.v.
Av sjöarna är den betydligaste Storsjön (42 m
ö.h.) på n.v. gränsen. Socknen genomflytes av
Harmångersån, kring vilken bygden huvudsaki.
ligger. Åkern utgör 12 °/o av landarealen,
skogsmarken 72 %. Vid ån nära mynningen ligger
Strömsbruk (641 inv. 1946) och vid kusten
n.ö. därom Stocka (794 inv.), två
industrisamhällen, där Ströms bruks ab. äger i det förra
sulfit- och sulfitspritfabrik, i det senare sågverk
med elkraftverk. Trämassefabriken, uppförd 1889,
är Hälsinglands äldsta i drift. Stocka hamn, som
förvaltas av bolaget, har 170 m kaj vid 5,5—3,9 m
djup; industribana till Strömsbruk. Strax n.ö. om
Stocka ligger fiskläget Rönnskär med 26
yrkesfiskare (fångstens totalvärde 223,540 kr 1945).
H:s station på ostkustbanan är knutpunkt för
statsbanelinjen från Bergsjö. Vid Forsa i
Harmångersån finnas tre elkraftverk, det största på c:a 1,500
hk. 1672 fick Ströms bruk privilegier som
järnbruk, vilket nedlades i slutet av 1880-talet.
Svedje-backens järnbruk drevs under 1800-talets senare
del. Av fornminnen finnas kummel och grupper
av järnåldersgravhögar. Kyrkan av gråsten med
kastal (Hälsinglands enda) är i huvudsak
medeltida med stjärnvalv av tegel. Genom
tillbyggnader 1887—88 fick den korsform och förlorade
samtidigt sin ursprungliga karaktär. Samtidigt
erhöll kastalen sin nuv. spira. Kyrkan
restaurerades 1923. Den vackra, skulpterade predikstolen
är ett 1600-talsarbete. I Enångers gamla kyrka
förvaras bl.a. ett 1200-talskrucifix från H. —
Namnets förra led är ett ord harm, betecknande
stenig el. grusig terräng. Senare leden är ett
numera utdött ord ’ånger med bet. förträngning, bl.a.
om trånga havsvikar. Det nutida läget rätt långt
från vattnet beror på den postglaciala
landhöjningen. Se J. Sahlgren i ”Saxons bok på
75-års-dagen”, 1934, sid. 23, och I. Modéer, ”Färdvägar
och sjömärken vid Nordens kuster”, 1936, sid.
15, 19. Namnet skrevs 1314 harmanger (avskrift
1344). P.;Er.
Harmångersån, skogsälv i n. Hälsingland, har
två källarmar, Kölån och Framängsån-Skansån,
genomflyter Hasselasjön och Storsjön samt
mynnar med två grenar i Bottniska viken vid Stocka
och Ström. Längd 90 km; flodområde 1,200 km2;
beräknad medelvatteneffekt i hela området 14,000
kW; utbyggd effekt 2,900 kW. — Litt.:
”Förteckning över Sveriges vattenfall. 44 H.” (1926).
Harmöss, ChinchiWidae, gnagarfam. av gruppen
piggsvinsdjur, omfattande ett fåtal över
Sydamerikas stäpp- och bergsområden utbredda former med
förlängda bakben, lång, yvig svans och
utomordentligt fin päls. De leva kolonivis i skrevor el.
grävda gångar. H. äro högt skattade pälsdjur,
numera starkt decimerade. Mest känd är chinchillan*.
Harnack. 1) Theodosius H., tysk teolog
(1817—89), född i Petersburg, prof i Dorpat (först i
praktisk teologi, senare i systematisk teologi)
1848, i Erlangen 1853, åter i Dorpat 1866. H.
företrädde en alltmer utpräglad ortodox luthersk åskåd-
ning och utövade ett betydande inflytande i denna
riktning. Hans ”Luthers Theologie” (2 bd, 1862
—86, 2 Aufl. 1927), särsk. riktad mot A. Ritschl
och den ”liberala” teologien, kom i den
teologiska kris, som framträdde i Tyskland efter i:a
världskrigets slut, att framstå som det egentliga och
slutgiltiga arbetet om Luther, vilket riktigt tolkade,
vad lutherdom verkligen innebar. Särsk. inom den
”dialektiska teologien” har man framhävt detta
arbete som det stora standardverket över den lutherska
åskådningen. Senare forskningar ha dock visat,
att det, trots alla förtjänster, lider av betydande
brister med avseende på källgranskning. R.Br.
2) Adolf von H., den föreg:s son, teolog
(1851—1930), född i Dorpat, 1876 e.o. prof i
kyrkohistoria i Leipzig, 1879 prof, i Giessen, 1886 i
Mar-burg, 1888 i Berlin,
1905—21
generaldirektor för preussiska
statsbibl. i Berlin, 1910
president för Kaiser
Wilhelm-Gesellschaf t
zur Förderung der
Wissenschaften, 1903
—12 president för den
evang.-sociala
kongressen; erhöll 1914
ärftligt adelskap och
excellenstitel. Tidigt gick
H. in på det område,
som blev hans
specialområde, den tidigaste
katolicismen. Därefter genomarbetade han den
gamla kyrkans dogmhistoria på ett synnerligen
mångsidigt sätt. Efter att ha utg. källkritiska
studier över Marcion och gnostikerna samt en
kritisk uppl. av de apostoliska fädernas skrifter
(1875—77) började han jämte O. v. Gebhardt att
utgiva ”Texte und Untersuchungen zur
Geschich-te der altchristlichen Literatur” (1882 ff.); i dessa
liksom i den av H. jämte E. Schürer grundade
”Theologische Literaturzeitung” skrev H. en
mångfald mer el. mindre omfattande studier, särsk.
över gamla kyrkans teologi och historia. En större
avh. inom samma område utkom 1881: ”Das
Mönchtum, seine Ideale und seine Geschichte” (ny
uppl. 1907). Mest känt är H:s namn genom hans
stora ”Lehrbuch der Dogmengeschichte” (3 bd,
1886—90, 5 Aufl. 1931—32), som hittills i hög grad
bestämt den teologiska uppfattningen av
dogm-historien, särsk. den gamla tidens. H. är starkt
påverkad av A. Ritschls teologiska åskådning och
brukar anses som en av de främsta målsmännen
för den ritschlska (”liberala”) teologien. Hans
dogmhistoria kan sägas vara ett försök att utifrån
den ritschlska uppfattningen av kristendomens
innebörd bedöma de historiskt givna teologiska
åskådningarna. H:s grundtes med avseende på
innebörden av det kristologiska dogmats
uppkomst, att detta betydde en produkt av den
hellenska anden på kristen mark, har senare
blivit starkt anfäktad. En komplettering och
utvidgning av sin dogmhistoria gav H. i ”Die
Mission und Ausbreitung des Christentums in
den ersten drei Jahrhunderten” (1902, 4 Aufl.
1924). Sin åskådning framställde han i sina
föreläsningar i Berlin om ”Das Wesen des
— 1093 —
— 1094 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
