Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hasard - Hasbenet - Haschim ibn Abd al-Manaf - Haschisch, hasjisj - 1. Hasdrubal (kartagisk härförare) - 2. Hasdrubal (kartagisk härförare) - 3. Hasdrubal (kartagisk härförare) - 4. Hasdrubal (kartagisk härförare) - Hase - von Hase, Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASBENET
H a s a r d e’r a, sätta på spel, äventyra, våga. —
Hasardspel, spel, vars utgång beror på slumpen.
Hasbenet, se Has.
Haschim ibn Abd al-Mana’f, stamfader för den
gren av stammen Kuraisch, Banu Haschim
el. h a s c h i m i d e r, som profeten Muhammed
tillhörde. Enl. traditionen var H. far till
profetens farfar, Abd al-Muttalib.
Haschisch, h a s j i s j, vissa i Orienten i
berusningssyfte använda preparat av den ostindiska
hampan, Cann’abis sati’va var. in’dica. Namnet h.
är arabiska (haschisch) och betyder eg. (torr) ört,
härvidlag örten framför alla andra. Det
verksamma ämnet i h. är enl. Fränkel cannabinol,
en halvflytande, gulaktig, fenolartad substans av
sammansättningen C21H30O2, sannolikt
innehållande 3 bensolringar. Den ingår i de klibbiga,
harts-artade massor, som avsöndras av talrika körtlar
i hampans honblommor. — Bruket av h. är
urgammalt. Det skildras ingående redan av
Hero-dotos (484—423 f.Kr.). — H. kan njutas på olika
sätt. De torkade, hartsrika, blommande
smågrenarna av hampans honstånd, skurna i småbitar,
bang, rökas i pipa el. cigarrett el. rostas på
glödande stenar, varvid röken inandas, el. också beredas
avkok på drogen, vilka tillsättas kaffe, fruktmos el.
konfekt. — Verkningarna av h. äro väl kända dels
genom beskrivningar av orientresande, dels genom
självförsök av olika forskare. De bero på
retnings-och förlamningsfenomen i centrala nervsystemet.
Till att börja med uppstår en känsla av värme och
tyngd i huvudet; olika hallucinationer, särsk. de
mest underbara från synsinnet men även från
hörselsinnet (vanl. brus), inställa sig. Sinnesstämningen
är upprymd och munter. Smärtkänsligheten dämpas
el. upphäves, beröringssinnet avtrubbas.
Synhallucinationerna bli allt praktfullare, fantasispelet
allt tygellösare. Hos orientaler spela erotiska
föreställningar en huvudroll, så ej hos européer.
Marken tycks försvinna under fotterna, man
svävar i rymden, befriad från varje tyngd, frigjord
från alla bekymmer, behärskad av en intensiv
lycksalighetskänsla. Ganska länge är åtm. en rest
av självkritik bevarad, den berusade har en
dunkel föreställning om att det hela dock blott är ett
angenämt drömtillstånd. Vid tilltal lämnas
någorlunda rediga svar. Småningom blir ruset djupare,
medvetandet är stundtals helt borta, slutl. faller
vederbörande i djup sömn, varur han i regel
vaknar upp till fullt välbefinnande. Enstaka rus
uppges ej medföra menliga följder. Upprepat
missbruk framkallar svåra tillstånd av kroppslig och
själslig svaghet, ofta beständig sinnessjukdom. —
Ibland företer den berusade katalepsi, d.v.s.
lemmarna bibehålla länge, oberoende av tyngden, den
ställning man giver dem. Detta fenomen, som f.ö.
utnyttjas av indiska fakirer, har man närmare
studerat i experiment på berusade hundar och
kattor. Andra djur, t.ex. kaniner, äro okänsliga
även för stora doser h. — Bland
muhammedanerna utgör h.-ruset en högt värderad ersättning för
den i Koranen förbjudna alkoholen. Uppgiften, att
h. är det vanliga berusningsmedlet för 200—300
mill. muhammedaner, torde dock vara betydligt
överdriven. I vår världsdel förekommer h.-bruket,
om än i ringa omfattning, i Turkiet och Grekland
— trots förbud. I Europa i övrigt har det aldrig
fått fotfäste, sannolikt beroende dels på att
fullgod h. varit svårtillgänglig, dels på att européen
med sitt från orientalens avvikande psyke
reagerar annorlunda än den senare. — H. har på gr.
av sina smärtstillande och narkotiska egenskaper
även fått användning inom medicinen. Även i
Sverige var herba cannabis in’dicae (varav extrakt
bereddes) tidigare officinell. I flera länder är den
det fortfarande. I amerikanska farmakopén
före-skrives biologisk standardisering av drogen vid
hundförsök. Medlet är säkerligen umbärligt i
modern medicin. — Jfr Assassiner. J.G.A.
Has’drubal, kartagiska härförare.
1) H., svärson till Hamilkar Barkas och 229
f.Kr. dennes efterträdare som överbefälhavare i
Spanien, där han, mera statsman än fältherre, till
stor del utan svärdsslag genom smidiga
underhandlingar betydligt utvidgade Kartagos välde,
för vilket han skapade en stödjepunkt genom
anläggandet av Carthago nova (Cartagena). H.
lönn-mördades 221.
2) H., den föreg:s svåger, yngre bror till
Han-nibal, vilken han 218 efterträdde i det spanska
kommandot. Kallad till Afrika 214 för att
undertrycka ett uppror av den numidiske konungen
Syfax löste H. segerrikt sin uppgift, varpå han
återvände till Spanien och slog bröderna Publius
och Gnaeus Scipio 211. I sin ordning besegrad
av den förres son (Africanus d.ä.) vid Baecula
208 lyckades han slå sig igenom romarnas
trupper för att över Alperna nå Italien, förena sig
med Hannibal och rikta en framstöt mot Rom
men möttes av en romersk här vid floden
Metau-rus, led ett fullständigt nederlag och föll själv
207. Enl. traditionen skall hans avhuggna huvud
av en romersk budbärare ha inkastats i
Hannibal s läger. H.Sj.
3) H., rytterigeneral (f.ö. obekant), som i
slaget vid Cannae kommenderade Hannibals v.
flygel och genom sin duglighet väsentligt bidrog
till segern.
4) H., fältherre mot Masinissa* 150 f.Kr. och,
efter växlande öden, mot Rom 149—146, gav sig
vid fädernestadens fall åt Scipio Africanus d.y.
och dog i romersk fångenskap.
Hase [ha’za], högerbiflod till Ems; upprinner på
n. sidan av Teutoburgerwald, har därefter
huvudsaki. n. riktning till s. Oldenburg, där den böjer
av mot v. och mynnar vid Meppen i Ems; 193 km
lång; segelbar 61 km; flodområdet 3,126 km2.
von Hase [ha’za], Karl August, tysk teolog
(1800—90), prof, i Jena 1830, tillhörde
Schleier-machers lärjungar (”förmedlingsteologerna”) och
syftade med sin teologi till en försoning mellan
fromhet och modern bildning. I ”Hutterus
redi-vivus” (1829; sv. övers. 1833 och 1847) ville
han ge en objektiv framställning av den
gammallutherska dogmatiken. Med ”Theologische
Streit-schriften” (1834—37) ansågs han ha givit en
dödsstöt åt vulgärrationalismen, och emot C. F. Baurs
bibelkritik skrev han ”Die Tübinger Schule” (1855).
Å andra sidan tog H. avstånd från
restaurations-teologien och medarbetade i den liberala
”Prote-stantische Kirchenzeitung”. Framför allt var han
kyrkohistoriker (”Kirchengeschichte”, 1834, 12
Aufl. 1900; sv. övers. 1838; ”Kirchengeschichte auf
der Grundlage akademischer Vorlesungen”, 3 bd,
— 1139 —
— 1140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
