Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haslev - Haslidalen - Haslinger - Haslum, Jörgen - Haslund, Otto - Haslund-Christensen, Henning - Hasmonéer, släkt - Haspel - Haspinger, Johann Simon (Joachim) - Hassalska kropparna - Hassan ibn Thabit - Hassar - Hasse, Johann Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASLIDALEN
verks- och folkhögsk. Stora sjukhus. Bland dess
industrier märkes Danmarks största andelsmejeri,
Trifolium.
Haslidalen, ty. Haslital, dalgång i Schweiz, se
Aare. — En märkvärdig tradition, som omtalar en
svensk bosättning i H., har spelat en viss roll i
svensk historieskrivning, och man har sökt finna
stöd för dess riktighet bl.a. i föregivna likheter
inom Sveriges och H:s språk och seder. Den är till
sitt ursprung alltjämt höljd i dunkel, möjl. en frukt
av renässanstidens fantasirika lärdom. En utförlig
framställning av de omständigheter, som ansetts
tala för den svenska bosättningen i H., har
lämnats av A. E. Holmberg i ”Hasslidalen” (1851). B.
Has’linger, tysk musikfirma i Wien, urspr.
Stei-ners musikhandel, övertogs 1826 av Tobias H.
(1787—1842), övergick efter hans död till sonen
Karl H. (1816—68; även verksam som
tonsättare) och inköptes 1874 under bibehållande av
firmanamnet av Schlesinger (R. Lienau) i Berlin.
Tobias H. stod i vänskapsförhållande till
Beet-hoven.
Haslum, Jörgen, norsk-svensk industriman
(f. % 1890), examinerades från Handelshögsk. i
Stockholm 1911, blev dir. för ab.
Ytterstfors-Munksund 1918, var disponent, resp. dir. i Svanö
ab. 1922—29, dir. i Kramfors ab. 1929—33.
Efter att 1933—39 ha varit verksam i Spanien som
chef för ett företag i cellulosabranschen är H.
sedan 1941 dir. för Skandinaviska
pappersbruks-föreningen.
Haslund, Otto Carl Bentzon, dansk målare
(1842—1917), framträdde tidigast som djurmålare,
övergick sedan till genre och porträtt (målaren J.
La Cour). Hans genrebilder äga äkta och naiv
känsla. I sin fina ljus- och färgbehandling följer
han traditionen från äldre dansk konst. — Litt.: A.
Rode, ”Maleren O. H.” (1940).
Haslund-Christensen, Henning, dansk
forskningsresande (1896—1948). Efter officersexamen
anslöt sig H. till dr C. Krebs’
kolonisations-företag i Urianchai i Yttre Mongoliet, där han
under flerårig vistelse lärde känna landet och
folket, dess kultur och historia. 1927—29 var H.
bitr, karavanledare vid Sven Hedins expedition
till Centralasien och fick därvid tillfälle att
deltaga i olika slag av vetenskapligt
forskningsarbete, utföra antropometriska studier samt
insamla etnografiskt material för Statens
etnografiska museum i Stockholm. En svår
olyckshändelse, orsakad av ett snöskred nära Peshwari i
Kashmir, hindrade honom under några år att
företa längre färder, men 1936—37 genomförde
han en exp. till ö. Mongoliet och Manchuriet,
vilken resulterade i störa etnografiska saml. 1939
startade han åter, denna gång som ledare för
en grupp danska vetenskapsmän, en exp. till
Inre Mongoliet, varvid särsk. arkeologiska,
ling-vistiska och etnografiska forskningar bedrevos.
Kriget och den japanska ockupationen vållade
stora svårigheter för vetenskapligt fältarbete.
Denna period använde H. till bearbetning och
ordnande av till Nationalmuseet i Köpenhamn
hemförda rika saml. Efter 2:a världskrigets slut
uppgjorde han en storartad plan för 6-årigt
danskt forskningsarbete i Centralasien och begav
sig 1947 med en stab av medarbetare till
Afgha
nistan, där fältarbetet skulle börja för att enl.
planen senare fortsättas i Sinkiang, Tibet och
Mongoliet. Medan exp. ännu befann sig i
Afghanistan, träffades H. av hjärtslag. H:s
författarskap omfattade framför allt reseskildringar:
”Jabonah” (1932; sv. övers, s.å.), ”Zajagan” (1934;
sv. övers, s.å.), ”Asiatiske Strejftog” (1945; sv.
övers, s.å.). H. gjorde under sina resor mycket
omfattande fonografupptagningar av mongolisk
musik. i:a bandet av den vetenskapliga
bearbetningen av detta värdefulla material har utkommit
under titeln ”The Music of the Mongols. Part I,
Eastern Mongolia” (1943). G.Mll.
Hasmonéer, israelitisk präst- och regentsläkt, se
Mackabéer.
Haspel. 1) Don för upplindning av
metalltråd, garn, linor o.s.v. (se Härvel). H. användes
även för att beteckna en mindre vinsch el. ett
enklare hissdon (t.ex. tryckluftdrivet: lufthaspel).
Jfr Vinda och Spel. — 2) Längdmått för garn.
Has’pinger, Johann Simon, som
ordensbroder kallad Joachim, tyrolsk frihetskämpe
(1776—1858), kämpade 1796—97 och 1799—1801
mot fransmännen, blev 1802 kapucinmunk, tog
1809 framstående del i befrielsekampen. Den
djärva andra resningen i nov. under Andreas
Hofer var H:s verk. 1810 förklarad i akt av
bayrarna måste han lämna Tyrolen. 1815—36
var H. pastor i Niederösterreich. — Litt.: H.
Kramer, ”P. J. H.” (1938).
Hassalska kropparna, anat., se Thymus.
Hassan ibn Tha’bit {Hassän}, arabisk skald (563
—o. 680), uppträdde först som hovskald vid
ghas-sanidernas och lachmidernas hov, slöt sig sedan
till profeten Muhammed, som han gjorde stora
tjänster genom att bekämpa de mot honom
fientliga skalderna med deras egna vapen. Med H.
börjar islams religiösa diktning. Hans diwän har
utgivits av bl.a. H. Hirschfeld (1910).
Hassar, fiskart av släktet Callich’thys*.
Hasse, Johann Adolf, tysk tonsättare
(1699—1783), urspr. operasångare, senare särsk.
efter studievistelse i Italien produktiv
operakompositör (elev av Porpora och A. Scarlatti), berömd
i Italien under namnet ”il Sassone”. Redan H:s
tidigare operor förskaffade honom stort anseende;
1727 slog han sig ned i Venedig, blev
kapellmästare vid Conservatorio degli Incurabili och gifte sig
med den berömda sångerskan Faustina Bordoni.
Efter ett kringflackande liv anställdes han 1740
som kungl. kapellmästare i Dresden. Som
tonsättare befäste han sitt anseende genom talrika
operakompositioner (inalles över 80), dessutom
genom en mängd kyrkokompositioner,
kammarmusik, pianosonater, flöjtkonserter m.m. Av H:s
operor fingo bl.a. ”Cleofide” (1731), ”Artaserse”
(1730), ”Arminio” och ”Solimano” (1753) betydelse.
1751 lämnade Faustina Bordoni scenen, 1756
upphörde Dresdenoperan för en tid på gr. av
krigsför-hållandena, paret levde senare i Wien, där H. bl.a.
komponerade verk för hovoperan, och slutl. i
Venedig. H. tillhör den senneapolitanska skolan, vars
musik delvis kom ur kurs genom Glucks
operareform. Hans musik är emellertid uttryck för den
neapolitanska operastilens bästa och finaste konst,
och i vår tid har hans melodiösa och karakteris-
— 1143 —
— 1144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
