Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Djurvärld - Litteraturanvisningar - Hawaii - Hawaiigitarr - Hawaiimusik - Hawaiiöarna, Sandwichöarna - Geologi och terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAWAIIÖARNA
sas till djupet från o till 50 m och således
sträcker sig så djupt, som den sammanhängande
algvegetationen når, utmärker sig genom stora
växlingar i livsbetingelserna. Bottnen utgöres än av
sandbotten, än av med sand uppblandad lerbotten,
än vid branta stränder av ren klippbotten.
Variationerna i temp. och salthalt äro avsevärda, och
slutl. inverka här mer än i andra regioner
vattnets rörelser (vågor, strömmar, ebb och flod) på
faunan. Rikast utvecklad och mest varierande är
faunan i de tropiska områdena, där temp. är hög
och jämn, och blir inom de tempererade och
kalla områdena, där temp. växlar med årstiderna,
fattigare och enformigare. Starka
skelettbildningar äro utmärkande för många för regionen, särsk.
tidvattenzonen, karakteristiska former. Så ha
många koraller och rörmaskar, snäckor och
musslor tjocka skal, och även många kräftdjur
utmärka sig genom tjockt hudpansar och kraftiga,
relativt korta extremiteter.
Den sublitorala regionen omfattar
djupet mellan 50 och 400 m och utmärker sig genom
frånvaron av vegetation samt av mera enformig
bottenbeskaffenhet, lerbotten el. klippbotten.
Temperaturvariationerna äro små och salthalten hög.
Faunan är därför mera enhetlig med talrika
representanter för tagghudingar (sjöborrar,
sjöstjärnor och sjögurkor) och kräftdjur, vilka ofta äro
röda till färgen.
Den abyssala regionen, vars
begränsning ej sammanfaller med den av hydrograferna
uppställda regionen, för vilken 2,400 m satts som
övre gräns, anses vanl. omfatta områdena under
400 m. Ofta avskiljes dock området kring
kontinenternas kuster ned till 1,000 m djup som en
särskild region, den kontinentala
djupregionen, inom vilken faunan är rikare.
Bottnen täckes av ett fint slam, i vilket skal av
fora-miniferer och kiselalger ingå. På de största
djupen utgöres bottnen av en fin, röd lera (den röda
djuphavsleran). Den konstanta men låga temp.
och det absoluta mörker, som är rådande inom
hela regionen, sätta sin prägel på den
sparsamma och visserligen ganska enhetliga men dock
för var och en av de olika oceanerna egenartade
faunan. Vissa djurgrupper äro särsk.
utmärkande för denna region, ss. glassvampar, hårstjärnor,
sjögurkor (Elasip’oda) och bland kräftdjuren särsk.
krabbor. Dessa senare äro i mots. till
litoral-regionens former spensligt byggda och försedda
med långa, smala extremiteter. Många former
ha förmågan att alstra ljus (se Lysande
organismer). H.Bn.
Litt.: O. Krümmel, ”Handbuch der
Ozeano-graphie” (2 bd, 1907—11); V. W. Ekman,
”Havsströmmarnas dynamiska problem” (i ”Kosmos”,
1922); H. Pettersson, ”Oceanografi” (1939); H.
Sverdrup, M. Johnson & R. Fleming, ”The oceans,
their physics, chemistry and general biology”
(1942). — F. Oltmanns, ”Morphologie und Biologie
der Algen” (2 Aufl., 3 bd, 1922—23); F. E. Fritsch,
”The structure and reproduction of the algae”, 1—2
(1935—45); E. Steemann Nielsen, ”Havets
Plante-verden” (1944). — C. Chun, ”Aus den Tiefen des
Weltmeeres” (2 Aufl. 1903); A. Steuer, ”Leitfaden
der Planktonfauna” (1911); J. Murray & J. Hjort,
”Atlanterhavet” (1912); G. Stiasny, ”Das
Plank
ton des Meeres” (1913); N. Holmgren, ”Ur h:s
djup” (1925); W. Beebe, ”Med kamera och
skrivblock på havsbottnen” (1928), ”Underligt fiske”
(1939); E. Hentschel, ”Das Leben des
Weltmeeres” (1929); U. K. T. Schulz, ”Tierwunder
im Ozean” (1931); J. Schmidt, ”Danas togt
omkring jorden 1928—1930” (1932); W. Crowder,
”Dwellers of the sea and shore” (1935); H. J.
Shannon, ”The book of the seashore” (s.å.); D.
P. Wilson, ”Life of the shore and the shallow
sea” (s.å.), ”They live in the sea” (1947); E. F.
Ricketts & J. Calvin, ”Between pacific tides”
1939); ”H:s och sötvattnens djur” (i ”Det vildas
värld”, utg. av B. Hanström & N. Rosén, 5, 1944);
H. Hass, ”Drei Jäger auf dem Meeresgrund” (1947);
R. E. Coker, ”This great and wide sea” (s.å.).
Hawaii, se Hawaiiöarna.
Hawaiigitarr
vajj’i-J, oegentlig benämning på
gitarr av något större format än den vanliga [-gitarren, ingår ofta i jazzorkestern (jfr Ukulele).
Hawaiimusik [-vajj’i-] kallas i allm. starkt
sentimentala melodier till ackompanjemang på
ukulele.
Hawaiiöarna [-vajj’i-], Sandwichöarna, eng.
Hawaiian el. Sandwich Islands, ögrupp i Stilla
havet, bildande ett territorium inom USA, mellan
I54°48’ och I78°25’ v.lgd samt i8°55’ och 28°25’
n.br. Areal 16,736 km2 med ett inv.-antal av
423,330 (1940). Huvudstad Honolulu. H. är till
följd av sitt läge en mycket viktig knutpunkt i
de transpacifika sjöförbindelserna. Avståndet till
de viktigaste hamnarna inom stillahavsområdet är
från Honolulu: till Los Angeles 4,123 km, till
Yokohama 6,380 km, till Manila 8,849 km, till
Sydney 8,193 km samt till Valparaiso 10,956 km.
ögruppen omfattar 8 större bebodda öar
(Wind-ward Islands: Hawaii 10,401, Maui 1,885, Oahu
1,549, Kauai 1,417, Molokai 676, Lanai 363, Niihau
251 och Kahoolawe 179 km2, tills. 16,721 km2)
samt 13 småöar (Leeward Islands), av vilka blott
en, näml. Midway, är bebodd. De senare öarnas
sammanlagda yta är c:a 15 km2. A.Er.
Geologi och terrängformer. H. äro helt av
vulkaniskt ursprung. I själva verket äro de en hel
kedja av vulkaner, som vuxit upp ur ett i n.v.—
s.ö. riktning strykande spricksystem. De höja
sig över det n.ö. hörnet av den väldiga
nordpaci-fika undervattensbanken, som med svag
lutnings-vinkel stiger från 4,000—5,000 m djup. Den är
sannolikt liksom öarna uppbyggd av lättflytande
basaltlava, som före stelnandet hunnit breda ut
sig. Den starka vulkaniska aktivitet, som gett
upphov till ögruppens bildande, har sannolikt
påbörjats i n.v. redan vid slutet av mesozoicum och
sedan fortskridit i s.ö. riktning. Den vulkaniska
aktiviteten upphörde först på de små Leeward
Islands, förmodligen redan i början av
tertiärtiden. Där ha de nedbrytande krafterna redan
slutfört sitt arbete, och det enda, som återstår
av den vulkaniska ögruppen, är små låga öar,
vilka höja sig över vidsträckta, översvämmade
erosionsytor. Längst i ö. äro de till största delen
uppbyggda av vulkaniskt material, medan de i
v. uteslutande bestå av korallkalk. De därnäst
äldsta öarna torde vara Windward-gruppens
nordvästligaste öar, Niihau och Kauai. De ha genom
vind- och vattenerosion samt tektoniska rörelser
— 1205 —
— 1206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
