Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Havsströmmar - Växtvärld - Djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
saltfördelning. En borttransport i lägre djup är
därför också här nödvändig. N. därom till
Islands och Grönlands kuster befinner sig det andra
systemet, innefattande en del av Golfströmmen
och Labradorströmmen. Här rör sig vattnet
mot-sols. Mellan Norge, Island, Grönland och
Spetsbergen rör sig strömmen likaledes motsols,
bildande det tredje systemet, innefattande
östgrön-landsströmmen i v. och Golfströmmens forts, i
ö. Liknande system återfinnas i större skala i
Stilla havet. På s. halvklotet äro förhållandena
enklare, beroende på h:s större utbredning i förh.
till fastland. Man återfinner i de båda ovan
nämnda h. de båda medsols riktade systemen,
bildande de båda ekvatoriala strömkretsarna s. om
ekvatorn. I Atlantiska oceanen sänder den S.
ekvatorialströmmen en gren in på n. halvklotet
utanför Brasilien (Pernambuco). Denna förenar
sig med N. ekvatorialströmmen. Någon
motsvarighet till denna gren finns icke i Stilla havet. Där
löper en stor ström, Ekvatoriella motströmmen,
mellan N. och S. ekvatorialströmmarna från v. i
trakten av Karolinerna till Mellanamerikas kust
i ö. I Atlantiska oceanen finns endast en
fragmentarisk motsvarighet till denna ström i
Guinea-strömmen. S. om kontinenterna omslutes hela
jordklotet av en från v. mot ö. gående ström.
De här nämnda strömmarna variera till sina
huvuddrag endast obetydligt i riktning och
intensitet med årstiderna. I Indiska oceanen märkas
däremot betydande förändringar med årstiderna,
beroende på vindarnas, monsunernas,
riktningsförändringar. På västkusterna av kontinenterna,
vid Marocko, Sydafrika, Nordchile och Peru samt
Kalifornien, där strömmarna röra sig snett ut
ifrån kusterna, pumpas vatten upp från djupen,
och man får här vertikalströmmar, som göra
vattnet kallare än längre ut i oceanen. [H.Kr]Kg.
Växtvärld. Den i h. förekommande växtvärlden
indelar man vanl. i fastsittande vegetation
(ben-tos) samt fritt svävande (plankton). B e n t o s
är i huvudsak bunden till ringare djup, alltså till
kusterna, samt utgöres i huvudsak av alger;
enstaka fanerogamer, framför allt ZostVra, ingå
emellertid också däri. Inom den fastsittande
växtvärlden urskiljer man vanl. 3 huvudzoner,
belägna nedanför varandra, näml. 1 i t o r a 1 r
e-gionen, omfattande området ung. mellan
hög-och lågvattenslinjen,
supralitoralregio-nen omedelbart ovanför högvattenslinjen, som
är utsatt för vågstänk, och
sublitoralregio-n e n, området mellan lågvattenslinjen och så
långt ned, som vegetationen sträcker sig, d.v.s.
vid Sveriges kuster till 20 å 30 m djup, i
sydligare farvatten något längre ned. Vegetationens
undre gräns betingas av att ljuset blir för svagt
på större djup, för att någon växtlighet skulle
kunna existera. Litoralregionen karakteriseras
huvudsaki. av grön- och brunalger, de båda andra
regionerna huvudsaki. av brun- och rödalger. Om
orsaken till nämnda alggruppers fördelning efter
djupet se Växtfärgämnen. Gränserna för de på
bottnen levande djuren bestämmas ej som i fråga
om vegetationen av ljusförhållandena, varför
gränserna för djur- och växtregionerna i många
delar icke sammanfalla. Långt nedanför
gränserna för den fastsittande växtvärlden träffas
där
för ännu en mer el. mindre rik bottenfauna. Om
plankton se d.o. [L.GS.lT.Lg.
Djurvärld. Den djurvärld, som h. rymmer från
ytlagren ned till de största djupen, är även vid
jämförelse med den artrika landfaunan synnerligen
rik och överträffar denna vida i individantal.
Någon skarp gräns mellan havsfaunan och land- och
sötvattensfaunan kan ej dragas, då många former
förekomma inom båda områdena. Så tillbringa
många (sälar, sjöfågel, havssköldpaddor) största
delen av sitt liv i h. men uppsöka land under
fortplantningstiden, andra åter (tropiska kräftdjur)
leva på land men yngla i h. Vissa havsfiskar (lax)
gå upp i sötvattnen för att leka, andra (ål) vandra
som könsmogna från sötvatten ut till h. I
havsfaunan äro samtliga djurklasser representerade,
och i densamma ingå ej blott de största nu levande
däggdjuren, valarna, utan även inom övriga
grupper äro vanl. havsformerna större än motsv.
landformer. Fiskar och ryggradslösa djur utgöra
faunans huvudmassa, och bland de senare äro vissa
grupper (tagghudingar, koraller, svampdjur m.fl.)
helt el. till övervägande del inskränkta till h.
Däggdjur, fåglar och kräldjur äro däremot relativt
sparsamt företrädda. Alltefter djurens levnadssätt
indelas havsfaunan i bottenfauna (se nedan),
pelagisk fauna (se Djuphavsdjur) och
plankton*. Jfr Djurgeografi, sp. 578 f.
Under det att de organismer, som ingå i den
pelagiska faunan, föra ett frittsimmande
levnadssätt oberoende av ett fast underlag, äro de
former, som sammansätta bottenfaunan,
bundna till själva bottnen, där de flesta leva på el.
nedgrävda i bottenslammet, under det att andra,
särsk. fastsittande former, som ej kunna hålla
sig uppe på lösare botten, fordra ett fastare
underlag, ss. stenar el. skal, på vilka de
kunna fästa sig. I bottenfaunan ingå visserligen
förutom en del fiskar representanter för
nästan samtliga provinser bland de ryggradslösa
djuren, men faunans huvudbeståndsdelar utgöras
dock av nässeldjur, maskar, kräftdjur, blötdjur
och tagghudingar. Tidigare hade man ansett,
att organismerna ej skulle kunna uthärda det
oerhörda tryck, som är rådande på de större djupen,
och att därför 400 å 500 m-kurvan skulle kunna
sättas som gräns för djurens vertikala utbredning.
Den moderna havsforskningen har dock visat, att
ej ens oceanernas största, för zoologisk insamling
åtkomliga djup äro blottade på liv. Under den
svenska världsomseglingen med ”Albatross”
lyckades man sålunda 1948 i den stora djupgraven
utanför Puerto Rico fånga flera sjögurkor på ett
djup av 7,600—7,900 m, varvid alla tidigare rekord
för djurens förekomst nedåt slogos.
Bottenbeskaffenheten, vattnets temp. och salthalt samt
tillgången på ljus äro de faktorer, som i första
hand äro bestämmande för de olika arternas
horisontala och vertikala utbredning och
därigenom även för faunans sammansättning.
Djur-geografiskt indelas h. i tre vertikala regioner,
den litorala, den sublitorala och den abyssala,
vilka dock av olika förf, givits en ganska olika
begränsning. Varje region uppdelas i ett flertal
horisontala regioner, för vilkas begränsning
temperaturförhållandena synas vara bestämmande.
Den litorala regionen, som vanl.
begrän
— 1203 —
— 1204 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
