Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haworth, Sir Norman - Haworthia - Havre, havresläktet - Havre, Le (de Notre-Dame-de-Grâce)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVRE
Cambridge och
Manchester. H., som är en
framstående
socker-och vitaminforskare,
har studerat
sockerarternas konstitution
och 1933 tills, med T.
Reichstein framställt
syntetiskt C-vitamin.
Han erhöll
Davyme-daljen 1934,
Nobelpriset i kemi 1937 (tills,
med P. Karrer) samt
Royal Medal of the
Roy al Society 1942. El.
Hawor’thia, släkte av fam. liljeväxter med o.
70 arter i Sydafrikas torrare delar (saknas inom
den egentliga Kapregionen och i Natal, når med
1 art till Transvaal och 1 till Angola). H. har
korta, köttiga blad i tät rosett och svagt
läpp-formiga blommor i klase. Kalkbladen äro vita
med gröna el. rödbruna nerver. Flera arter odlas
som krukväxter, dock mera sällan än de
närstående släktena Al’o’é och Gaste’ria.
Havre, havresläktet, Ave’na, av fam. gräs,
omfattar c:a 50 arter, huvudsaki. inom Gamla
världens tempererade områden, särsk.
Medelhavsområdet, 1- el. fleråriga, oftast höga gräs med
breda, platta blad och merendels i utbredd vippa
samlade, ofta mer än 1 cm långa småax, vilkas
yttre blomfjäll på ryggen vanl. bära ett knäböjt, vid
basen vridet borst, som emellertid ofta saknas hos
kultursorterna. Bland i Sverige vilda arter böra
nämnas: A. prate’nsis, ängshavre, och A.
pu-be’scens, luddhavre, båda med intill 1 m höga
strån, allmänna på torra ängar och betesmarker.
A. fafua, f 1 y g h a v r e*, med allsidig, och A.
strigo’sa, purrhavre, med ensidig vippa, båda
med borst på ytterblomfjällen, c:a 1 m höga,
förekomma i s. Sverige som ogräs i vårsäd. — Den
odlade h., A. sati’va, vanlig h., risphavre,
med allsidig vippa och småaxen på styva el. på
nedhängande, slaka skaft, hör till människans
viktigaste kulturgräs. Varifrån den härstammar är
icke med säkerhet bekant, ingenstädes växer den
vild. Den saknas i Egyptens gravar men före-
Havre. Fr.v. styvvippa, slokvippa, plymvippa.
kommer i de schweiziska pålbyggnaderna. Även
i Norden är den bekant från bronsåldern och
näm-nes på 1200-talet som tionde. Vid romarnas intåg
i Germanien funno de h. utgöra en av
befolkningens viktigaste kulturväxter. Numera odlas h. i
hela Europa, Nordamerika, vissa delar av Asien,
i Australien och Sydamerika men saknas i
tropiska och subtropiska trakter. I Sverige odlas
den i hela landet och upptar numera c:a Vs av
landets åkerareal. Till följd av konkurrens med
andra växtslag samt den tilltagande
motorise-ringen har odlingen gått avsevärt tillbaka sedan
sekelskiftet. Havrearealen utgjorde sålunda 1901
—05 c:a 816,000 ha, men 1942 endast 597,000 ha.
H. är förnöjsam i fråga om jordmån men kräver
ganska riklig nederbörd och ej för stark värme.
Genom korsningar och urval, utförda vid svenska
växtförädlingsanstalter, har man lyckats
frambringa ett flertal bättre avkastande, mera
styv-stråiga sorter med bättre kärnkvalitet. Trots
detta lämnar h. mindre avkastning än våra övriga
stråsädesslag, vilket emellertid delvis beror på
att för odlingen utnyttjas sämre jordar.
Medelavkastningen uppgår till c:a 17 dt pr ha. — H.
har sin största betydelse som kraftfodermedel vid
utfodring av husdjuren, särsk. hästar, beroende
på havrekornens höga protein- och fetthalt samt
skalens halt av avenin. Till en f.e. åtgår c:a 1,2
kg. Ävenså ha halm och agnar stort fodervärde.
Tills, med korn el. med vicker och ärter odlas h.
under namn av blandsäd el. vickerblandsäd, ett
utmärkt grönfoder. För samma ändamål skördas
el. avbetas h. i grönt tillstånd, s.k. grönhavre.
Av havrekärnorna tillverkas havregryn och
havremjöl, vilka användas i hushållet till gröt, soppor,
bakverk (flatbröd) m.m. Genom kokning av
sönderkrossade havrekärnor och därefter silning
ut-vinnes ett havreslam, havremust, som fått
stor medicinsk användning. — En form av h.,
som också odlas i Sverige, är A. orienta’lis,
plymhavre, med tätt sammandragen, ensidig vippa.
Denna form anses härstamma från Levanten och
är först på 1700-talet känd i Europa. Av såväl
risp- som plymhavre förekomma sorter med vita,
svarta, bruna, gula och brokiga kärnor. I Sverige
uppdelar man havresorterna efter skalfärgen i tre
grupper, vithavre, gulhavre och
svarthavre. Den senare odlas mest i mell. och n.
Sverige. Även skallösa havresorter finnas (A. nuda
och A. chinVnsis), men de ha ringa kulturvärde och
odlas så gott som aldrig i Sverige. — Jfr
Trise-tum och Knylhavre. [A.Ve]W.;Eo.
Havre, L e H. [la a’vr], eg. Le H. de
Notre-D a m e-d e-G r å c e, en av Frankrikes största
hamnstäder, i dep. Seine-Inférieur, vid Seines
på detta ställe 9 km breda estuarium; 106,934
inv. (1946). Ända till 1516 var H. blott ett
fiskläge men fick d.å. stadsrättigheter av Frans I,
som även påbörjade utbyggandet av hamnen.
Redan 1572 var H. en betydande hamnstad, och
100 år senare blev H. hemstad för det
nystartade Franska östasiatiska Kompaniet och senare
för Sénégal- och Guineakompanierna. H. har
på gr. av sitt läge upprepade gånger drabbats
av krigets hemsökelser. Under krigen mot
Ludvig XIV bombarderades staden flera gånger av
engelsmännen. Under napoleonkrigen var H.
— 1225 —
— 1226 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
