Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebreiska språket och litteraturen - Hebreisk skrift - Hebriderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEBREISK SKRIFT
språket, förekom vid uppläsningen av texten i de
judiska synagogorna vid den tid, 6oo-talet e.Kr.,
då texten vokaliserades och fastställdes av
masso-reterna*.
Det språk, för vilket hebreiskan måste giva vika
som levande språk, var den närbesläktade
arame-iskan, som emellertid även inverkat på densamma
som skriftspråk. Sålunda kan man i GT märka
utvecklingen av en yngre, från tiden under och
efter exilen härrörande, arameiserande språktyp,
som sedan utbildades till det från den bibliska
el. gammalhebreiskan såväl i formlära
som syntax starkt avvikande nyhebreiska
språket, som utom från arameiskan riktade sitt
ordförråd genom lånord från persiska, grekiska
och latin. Det var helt och hållet ett de lärdes
språk, uppbär större delen av judendomens
vetenskapliga litteratur (se Judisk litteratur) och
upplevde o. looo-talet en stark blomstring i det
moriska Spanien, men när judarna 1492 fördrivits
därifrån, förföll språket för ung. 3 sekler men
undergick i slutet av 1700-talet genom den s.k.
has-kälä-(upplysnings-) rörelsen en pånyttfödelse, som
utgick från Tyskland men fick den varaktigaste
utvecklingen bland Rysslands judar. Denna nyaste
hebreiska, stundom ensam kallad nyhebreiska, som
till att börja med höll sig mycket nära den
bibliska förebilden, men sedan 1870-talet börjat
frigöra sig från en överdriven purism, har genom
sionismen åter gjorts till folkspråk, särsk. i
Palestina, där hebreiskan vid sidan om arabiska och
engelska är officiellt språk. Denna moderna
hebreiska uppvisar inga nyheter i grammatikaliskt
avseende, jämförd med tidigare stadier, och i
lexikaliskt avseende söker man först och främst
utnyttja det gamla hebreiska och delvis arameiska
ordförrådet men tillgriper därjämte i nödfall
lånord från indoeuropeiska språk el. rena nybildningar.
För att fastställa och legalisera dylika nybildningar
finnas särskilda kommittéer, bland vilka den
verksammaste är IM a’ad halläschön i Palestina, som tid
efter annan publicerar listor över användbara
termer för speciella områden av såväl vetenskap som
samhällsliv.
Första början till ett grammatikaliskt studium
av h. synes redan i Talmud*, och massoreterna
gjorde under följ. årh. en betydande insats genom
att förse de heliga texterna med vokaler och en
mängd kritiska anmärkningar, massöra. Efter
arabisk förebild började på 900-talet ett ivrigt
filologiskt arbete, grundlagt av Gaon Saadja
(d. 942), vilket nådde sin höjdpunkt hos David
Kimchi (d. 1235). Se vidare Judisk litteratur.
Under medeltiden var kunskap i hebreiska sällsynt
bland de kristna, men vid början av nyare tiden
blev det främst genom J. R e u c h 1 i n föremål
för ett alltmera växande intresse. Bland äldre
kristna hebraister äro att nämna: J. Buxtorf
d.ä. (d. 1629), A. S c h u 11 e n s (d. 1750) och J. D.
M i c h a e 1 i s (d. 1791)- Från 1800-talet märkas:
W. G e s e n i u s (d. 1842), vars ”Hebräisches und
chaldäisches Handwörterbuch über das Alte
Testament” (17 Aufl., utg. av Fr. Buhl, 1921)
fortfarande är det bästa hebreiska lexikonet och vars
”Hebräische Grammatik” utgivits i 29 uppl., H.
Ewald (d. 1875), J. O 1 s h a u s e n (d. 1882) och
B. S t a d e (d. 1906). Den nyaste betydande
fram
ställningen av hebreisk grammatik, innehållande
en mängd nya åsikter, är H. B a u e r & P. L
e-a n d e r, ”Historiche Grammatik der hebräischen
Sprache des Alten Testamentes”, 1 (1922). — Det
gammalhebreiska språkets litterära minnesmärken
utanför Bibeln och de apokryfiska böckerna
inskränka sig till en 1908 i Gezer funnen
”bondekalender” (6 rader på en kalkstensplatta) från
800-talet f.Kr., Siloa-inskriften* från o. 700 f.Kr., en del
ostraka från Samaria från förra hälften av
800-talet, brev och rapporter från 589 f.Kr. från Lakis
samt sigill och judiska mynt från mackabeertiden.
Från mackabeertiden förskriva sig åtminstone
några av de icke-bibliska skrifter, som jämte
bibliska ingå i det utomordentliga fynd av gamla
hebreiska skriftrullar från i:a årh. före, resp, efter
Kr.f., som gjorts i Palestina i en grotta vid Ain
Fashkha, v. om Döda havet, och som blev bekant
under våren 1948. För dem, liksom för den
efter-bibliska hebreiska litteraturen i övrigt, hänvisas
till art. Judisk litteratur, innefattande såväl den
rabbinska litteraturen som den moderna
nyhebreiska litteraturen. [O.lA.Mg.
Hebreisk skrift. De hebreiska inskrifterna från
gammaltestamentlig tid äro samtliga utförda i något
olika former av den gammalkananeiska skriften
(se Alfabet, tab., sp. 559), som även förekommer på
judiska mynt ännu i 2:a årh. e.Kr. Även de äldre
skrifterna i GT måste ha skrivits härmed, ty
sa-maritanerna ha efter sin isolering från judarna på
Nehemias tid alltjämt använt en modifikation av
detta alfabet. Vad man numera i regel kallar h.,
är den s.k. ”kvadratskriften” el. ”assyriska” (d.v.s.
syriska) skriften, en form av den arameiska
grenen av den semitiska skriften, som tidigast
förekommer i en kort inskrift från 183 f.Kr. men vid
Kristi tid fullst. undanträngt den gamla
”hebreiska”. Även detta alfabet består av 22 bokstäver
(genom användning av en diakritisk punkt 23), som
urspr. endast betecknat konsonanter. En fullständig
vokalisation genom små tecken över och under
bokstäverna har först på 600- och 700-talen, antagl.
efter syriskt mönster, införts av de s.k.
massoreterna* efter två olika system, ett äldre, det
babyloniska, och ett yngre, det tiberiensiska, av vilka
det senare är det ojämförligt vanligaste. O.
Hebri’derna, eng. Isles of the Hebrides,
övärlden utanför Skottlands v. kust, mellan 55°35’
och 58°3i’ n.br. samt 5°26’ och 8°4o’ v.lgd;
7,285 km2. H. bestå av två ögrupper: 1)
Inre Hebriderna (eng. Inner Hebrides}
ligga längs fastlandskusten från Arran i Forth
of Clyde i s. till Skye i n. Islay, Jura och
Colonsay, Mull, Coll och Tiree, Eigg, Rhum
och Skye räknas vanl. till denna grupp, men
under äldre tid räknade man Islay, Arran och
Bute som en särskild ögrupp. 2) Yttre
Hebriderna (eng. Outer Hebrides} bilda i mots.
till de inre en sluten, enhetlig ögrupp, som
ligger v. om den djupa och breda havsarmen
North Minch och dess s. forts. Little Minch
samt Gulf (Sea) of the Hebrides och sträcka
sig från Barra Head över Eriska, South Uist,
Benbecula, North Uist, Harris och Lewis till
Butt of Lewis. Hela antalet öar i H. beräknas
till över 500, av vilka o. 100 äro bebodda. Den
största ön är Lewis (2,273 km2).
— 1263 —
— 1264 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>