Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hébert, Georges - Hébertister - Hebr. - von Hebra, Ferdinand - Hebraism - Hébrard, Adrien - Hebras blysalva - Hebréer, ebréer - Hebréerbrevet (Ebréerbrevet) - Hebréerevangeliet - Hebreiska alfabetet - Hebreiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEBREISKA SPRÅKET OCH LITTERATUREN
och viljans stärkande. Rörelseförrådet hämtar
han huvudsaki. från områden med naturenligt
rörelsesätt, ss. gång, löpning, hopp, klättring,
lyftning (bärning), kast, simning, självförsvar
och folklekar. H. ställer sig avvisande till de
konstruerade rörelserna, vilka enl. hans
uppfattning alstra onaturliga rörelsekoordinationer; dock
medger han, att korrektiva övningar i vissa fall
måste tillgripas. Det senaste franska
gymnastikregi. (av 1928) bär prägeln av hans idéer, och i
Frankrike äro nya riktlinjer för den statliga
fysiska fostran under utarbetande, grundade på H:s
metod och det korrektiva momentet i svensk
gymnastik. H. har bl.a. utg. ”Guide pratique
d’éducation physique” (1909, 3 éd. 1920),
”L’édu-cation physique ou 1’entrainement complet par
la méthode naturelle” (1912) och ”L’éducation
physique féminine: muscle et beauté plastique”
<1919). O.Kgh.
HébertisTer, se Hébert, Jacques René.
Hebr., förk. för Brevet till hebréerna.
von Hebra, Ferdinand, österrikisk läkare
(1816—80), med. dr 1841, överläkare på avd. för
hudsjukdomar 1845 och prof, i dermatologi vid
Wiens univ. 1849. H. är dermatologiens
grundläg-gare. Med utgångspunkt från studier över eksem
och skabb kunde han visa, att flertalet
hudsjukdomar orsakades av yttre retning och därför vore
ägnade för lokal behandling. H. bröt därmed med
den dåtida allmänna uppfattningen, att
hudsjukdomar voro uttryck för en ”utrensning” av
skadliga ämnen från kroppens inre, vilken ej fick
avbrytas. H:s genombrottsarbete ”Versuch einer auf
pa-thologische Anatomie gegründeten Eintheilung der
Hautkrankheiten” utkom 1845. T.Hn.
Hebraism’, ord el. uttryck, som från hebreiska
språket upptagits i ett annat språk el. där bildats
under inflytande av ett hebreiskt mönster. H. ha
oftast uppstått vid övers, av GT till arameiska
(targum*), grekiska och latin och sedan vandrat
vidare till andra språk, men även senare direkta
övers., särsk. Luthers, äro rika på h. Som ex. på
h. i svenskan kunna nämnas: amen, halleluja, kreti
och pleti, människornas barn (= människorna),
döden dö ( = säkert dö).
Hébrard [ebra’r], Franqois Marie A d r i e n,
fransk journalist (1833—1914)» 1867 chef för ”Le
Temps”, som tack vare honom fick anseende som
Frankrikes utrikespolitiskt bäst underrättade tidn.
Hebras blysalva, blyplåstersalva, se Blysalvor.
Hebréer, e b r é e r (hebr. ’ivrlm) betyder i GT
dels dets. som israeliter (2 Mos. 2:13 m.fl.), dels
ett bredvid Israel i Palestina boende folk (1 Sam.
13:7 m.fl.). Detta torde bero på att med h.
betecknas en hel folkgrupp, varav ett betydande
element ingick i folket Israel. H. äro trol. desamma
som chabiru*. — Litt.: A. Jirku, ”Die
Wanderung-en der Hebräer” (i ”Der alte Orient”, 24, 1924).
Hebréerbrevet (Ebréerbrevet) kallades
redan på 200-talet en predikan el. avh. i brevform,
som tidigt, ehuru ej utan motstånd, vann plats i
kyrkans nytestamentliga kanon. H. är författat
före år 96, möjl. redan i slutet av 60-talet. Förf,
namnger sig ej. Länge ansågs H. vara skrivet av
Paulus och är ofta upptaget bland Paulusbreven.
Vi veta icke, vilka adressaterna voro och var de
befunno sig. Genom förföljelser m.m. är tros- och
församlingslivet statt i upplösning. H. varnar och
förmanar, utgående från skriften (GT), som
utlägges efter judisk allegorisk metod, i syfte att visa
nya förbundets överlägsenhet över det gamla och
Jesu upphöjdhet över Mose och översteprästerna.
Jesus är den himmelske översteprästen, som i sin
död frambar sig själv som offer för våra synder,
nu vår förebedjare hos Gud. Urkristen heroism
och martyrstämning prägla förmaningarna. — Litt.:
F. Buhl, ”Hebræer-Brevet” (2 omarb. Udg. 1941);
R. Gyllenberg, ”Kristusbilden i H.” (1928); K.
Born-häuser, ”Empfänger und Verfasser des Briefes an
die Hebräer” (1932; sv. övers. 1934). A.J.F.
Hebréerevangeliet, ett apokryft, nu förlorat, trol.
judekristet evang. med gnostiskt inslag, citerat av
några av de äldsta kyrkofäderna, förf, på grekiska
o. år 150. Hieronymus och Epifanius förväxla H.
med Nasaréerevang., en judekristen bearbetning
av Matt, evang. — Litt.: ”Neutestamentliche
Apo-kryphen”, utg. av E. Hennecke (2 Aufl. 1924).
Hebreiska alfabetet, se Hebreisk skrift och tab.
vid Alfabet.
Hebreiska språket och litteraturen. Hebreiska
språket, som efter invandringen i Kanaan talades
av israeliterna ända fram på 2:a årh. f.Kr. och
på vilket GT med undantag av smärre arameiska
partier är avfattat, räknas jämte moabitiska och
feniciska till den kananeiska grenen av semitiska
språk*. Benämningen hebreiskt språk
förekommer först i mischna, läschö’n ’ivrTth, och i prologen
till Jesu ben Sirachs bok, hebraisti’, medan GT
säger sefa’th kena’’an, Kanaans språk, och jehüdi’th,
judiska. I senare judisk litteratur är den vanliga
termen leschön hakko’desch, det heliga språket.
Hebreiskan företer på vissa betydelsefulla punkter
såväl lexikaliskt och syntaktiskt som beträffande
utvecklingen av de ursemitiska spiranterna, P till
s, ö till z, P och d till 4, tydlig överensstämmelse
med akkadiska, men å andra sidan har det
gemensamt med arameiskan två så karakteristiska drag
som spiranteringen av b, g, d, k, p, t efter vokal
och bortfall av korta sonanter i slutljud, varigenom
den ursprungliga kasusböjningen försvunnit. Från
arameiskan skiljer sig h. främst i behandlingen av
ovannämnda ursemitiska spiranter, som i
arameiska övergå till motsv. explosiva dentaler, t, d och
t, har vidare ofta långa vokaler, där arameiskan
reducerat el. bortkastat den urspr. korta, och
mas-kulin pluraländelse på m, medan arameiskan har n,
samt äger i mots. till arameiskan prefigerad
bestämd art., reflexivstam med prefixet n (nif’al) och
det eljest endast i moabitiska förekommande im~
perfec’tum consecuti’vum. I syntaktiskt avseende
kvarstår h. på ett ålderdomligt stadium och
använder mera genomgående än andra semitiska språk
samordning av satserna genom konjunktionen we,
och. Hebreiskans ofta påpekade ringa ordförråd
förklaras fullst. av den föga omfattande litteratur,
så gott som uteslutande GT, som finnes bevarad
från den tid, då det var ett levande språk. Att
inom språket en viss dialektsplittring varit
rådande, framgår av Dom. 12:5—6, där det berättas, att
Efraims stam ej kunde säga schibboleth utan sade
sibboleth. Det till senare tid fortplantade uttalet av
hebreiskan är säkerligen uniformerat och
framställer det språk, som, byggande på den
jerusa-lemiska dial. från de sista årh. av det levande
— 1261 —
— 1262 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
