Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hed (växtsamhällen) - Hed (socken) - Hed, Kerstin (Hilda Olsson) - Heda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HED
detta har visat sig vara felaktigt. Tvärtom är
vattenomsättningen hos de flesta av h:s arter hög.
De mest utmärkande dvärgbuskarna äro på de
svenska h. ljung och kråkbär, medan blåbärsris,
lingonris, ginstarter och krypvide visserligen äro
karakteristiska men vanl. förekomma blott som
sparsamma inslag. Ej sällan uppträda dessutom
harris, enbuske samt dvärgträd av tall och björk,
örter och gräs äro föga framträdande. De
viktigaste äro gråfibbla, gullris och kruståtel. I
bottenskiktet ingå mossor (DiRranum-,
Polyfrichum-och Hyloco’mium-arter) och lavar (Clado’nia). De
nämnda arterna äro i regel bundna till
näringsfat-tiga jordar. Särsk. utmärkande för marken är den
starka podsoleringen, förorsakad av det i förh. till
avdunstningen nederbördsrika klimatet och
förstärkt genom vegetationens egen livsverksamhet.
Vid nedbrytningen av hedväxternas ovan- och
underjordiska delar bildas näml, en sur råhumus, mycket
fattig på mineralsalter. Markskiktet under
råhu-muslagret förlorar en stor del av mineralsalterna
genom att dessa lätt lösas i den sura markvätskan
och urlakas. N.v. Europas h. ha i många fall
uppkommit på marker, som förr varit skogbärande.
Genom kalhuggning el. stark betning har den
blottlagda marken försämrats, råhumus- och
podsol-bildning har tilltagit, och skogsträden ha ej kunnat
återkolonisera de förlorade markerna. En
omfattande skogsplantering, särsk. av barrträd, har
under den senaste mansåldern igångsatts över stora
arealer (jfr Hedkultur). Marken i den nu beskrivna
hedtypen är förhållandevis torr, åtminstone under
sommaren. Då underlaget är ständigt fuktigt, ss.
på flacka områden nära havet, där luftfuktigheten
är hög, el. i nedre delen av sluttningar, övergår
ljungheden i fukthed. I denna spelar ljungen
vanl. en mindre framträdande roll, i stället
dominerar klockljungen, och ett stort antal mer el.
mindre oceaniska arter, ss. höstklocka, sjötåtel och
borsttåg, tillkomma, varjämte blåtåtel, stagg och
vitmossor uppträda. De nämnda arterna äro också
utbredda vid stränderna av näringsfattiga sjöar,
där de ekologiska förhållandena i många
hänseenden äro av likartad beskaffenhet. I de mest
oceaniska delarna av Europa uppträda vidare andra
arter av Erfca-släktet än klockljungen, t.ex. E.
ci-neKea och E. vag’ans. På gr. av den rikliga
vattentillgången insätter torvbildning i marken, och
fuktheden övergår ej sällan i mosse. Ej blott i det
tempererade, mer el. mindre oceaniska klimatet
kommer h. med dess karakteristiska fysionomi och
markförhållanden till utveckling. En stor del av
den arktiska och antarktiska tundran* kan räknas
hit och likaledes den fattiga fjällheden,
utbildad på kalkfattigt underlag i de svenska fjällen
ovan skogsgränsen. Denna h. består i de lägre
alpina regionerna av rissamhällen, r i s h e d, i
vilka blåbär, kråkbär, dvärgbjörk och en äro
viktiga konstituenter. Högre upp i fjällen, där
snöbetäckningen varar längre, ersättes risheden av
g r ä s h e d med övervägande gräs-, starr- och
tågarter. — Där vattencirkulationen är högre,
näringstillgången bättre och klimatet av mera
kontinental typ, ersättas de nu skildrade hedtyperna av
andra, närstående samhällen. Så talar man om
ö r t h e d, där ett stort antal örter ingå och ge
området stor likhet med ängen. Sådana h. äro
representerade på kalkrik mark bl.a. i de svenska
fjällen, i ö. Skåne samt på Öland och Gotland (jfr
Alvar och Stäpp). Den rikare fjällheden
karakteriseras av fjällsippa (Dryas-hed), kantljung, C ar ex
naPdina, C. rupe"stris och KobrPsia myosuroi’des.
Fjällhed av denna rika typ, liksom även av den
tidigare skildrade fattiga, uppträder även i andra
fjällområden, vilka höja sig ovan skogsgränsen.
— Se även Hedskog. — Litt.: ”Die Heide
Nord-deutschlands” (2 Aufl. 1925); A. G. Tansley, ”The
British Islands and their vegetation” (1939). W.
Hed, socken i Skinnskattebergs hd i
Västmanlands län och pastorat i Köpings kontrakt av
Västerås stift, n.v. om Köping; 110,20 km2,
därav 99,95 land; 1,127 inv. (1948). H. är en
små-kuperad skogstrakt med huvudbygden i s.ö. och
utmed Hedströmmen, som med flera forsar
flyter på v. gränsen; östgränsen bildas av sjöarna
Långsvan och Lillsvan (68 m ö.h.). Åkern
utgör 15% av landarealen, skogsmarken 63 °/o. Vid
Hedströmmen och järnvägen Köping—Uttersberg
—Riddarhyttan ligger industrisamhället K a
r-mansbo (227 inv. 1946, därav 107 inom V.
Skedvi sn); ett järnbruk, anlagt 1611, tillhör
Karmansbo bruks ab. (aktiekapital 75,000 kr, 30
arb.); cementgjuteri. Av mindre industrier
märkas i H. sängfabrik och betongvarufabriker. Vid
östanfors, där en hytta drevs 1874—1920, finns
elkraftverk om 700 hk. Egendomar:
Bernsham-mar* och Karmansbo gård. Flera gamla
järnbruk ha, jämte redan nämnda, funnits utmed
Hedströmmen, Jönsarbo, Nyhammar,
Bäckhammar, Holmshammar, Norrhammar, Uttersberg.
Delvis inom H. ligger Uttersbergs kronopark.
Kyrkan av sten med tunnvalv av trä byggdes
1788—92; dess föregångare var en liten träkyrka
från 1680-talet. — Socknen, som förr hörde till
Malma sn och kallades Malma skogsfjärding,
utbröts därifrån 1648. Namnet Hed är f.g.
antecknat 1741, i Heed Sokn. Det är identiskt
med subst. hed, i uppsvenska ortnamn vanl. med
bet. skog el. skogig sandås (se B. Hesselman,
”Från Marathon till Långheden”, i ”Nordiska
texter och undersökningar”, 7, 1935, sid. 128 samt
karta). — Litt.: L. L. Lorichs, ”En bok om H:s
sn” (1931). P.;Er.
Hed, Kerstin, pseud. för författarinnan
Hilda Gunilla Olsson, f. Fredriksson (f. 21/ø
1890). H. tillhör en gammal bondefamilj, hon
föddes i Hedemora och lever som husmor på
gården Matsbo utanför staden. Utöver folkskolan
har hon gått igenom folkhögskolekurs. H. har
i innerligt enkla tonfall besjungit hembygden och
hemmet. Hon har utg. diktsaml. ”Från stigarna”
(1913), ”Vägar och vandrare” (1917), ”Arv”
(1923), ”Jord och människor” (1928),
”Strömmar mot havet” (1931), ”Bergslag” (1934),
”Vägen till hemlanden” (1937), ”Av Jafets stam”
Ö939), ”Jordens skönhet” (1942), ”över sjunkna
land” (1945) och ”Träblåsare” (1948). ”Sång över
markerna” (1943) är ett urval. — Litt.: G.
Furuland, ”Nutida daladiktare” (1938). E.
Heda, socken i Lysings hd i Östergötland och
församling i Röks, Heda och V. Tollstads
pastorat i Dals och Lysings kontrakt av Linköpings
stift, s.v. om Tåkern; 22,24 km2, därav 22,10 land;
547 inv. (1948; 25 inv. pr km2). H. ligger i hu-
— 1271 —
— 1272 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
