Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heeren, Arnold Hermann Ludwig - von Heeringen, Josias - Heerlen - Heesters, Johannes - Heestrand - Hefaistion - Hefaistos - von Hefele, Karl Joseph - von Hefner-Alteneck, 1. Jakob Heinrich - von Hefner-Alteneck, 2. Friedrich - Hefner-enhet, HK - Hefnerlampa - Hefnerljus - Heftaliter - Heftye, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEFTYE
des europäischen Staatensystems” (1800; sv. övers.
1819, 1865). Jämte F. A. Ukert grundade H.
samlingsverket ”Geschichte der europäischen
Staa-ten”. — Litt.: Biogr. av Irene Kahn (1939). B.
von Heeringen [he’-], J o s i a s, tysk militär
(1850—1926), officer vid inf. 1868, generalmajor
1898, general av inf. och chef för 2:a armékåren
1906, generalinspektör för 2:a arméinspektionen
1913, generalöverste 1914 och avsked 1918. H.
deltog i 1870—71 års krig och sårades vid Wörth.
1903—13 var H. preussisk krigsminister och
genomdrev därunder den stora arméökningen 1913.
Vid i:a världskrigets utbrott blev H. chef för y:e
armén i Lothringen. I sept. förflyttades han med
delar av sin armé till trakten av Craonne mellan
i:a och 3:e arméerna, och 1916 blev han chef för
kustförsvaret. Efter fredsslutet ägnade sig H. åt
omsorgen om krigsveteranerna och var från 1919
ordf, i Kyffhäuserförbundet. E.Bz.
Heerlen [he’-], stad i prov. Limburg i
sydligaste Nederländerna, 15 km n.v. om Aachen;
56,335 inv. (1947). Kolgruvecentrum; glasbruk.
Heesters [he’-], Johannes, holländsk-tysk
operettsångare och filmskådespelare (f. 1911),
sjöng opera och operett i Holland och Belgien,
engagerades därefter som ledande operettenor
till Volksoper i Wien och gästspelade även i
Schweiz. Från Wien kom H. till Berlin. Han
hade filmat redan i Wien men slog igenom i sin
första UFA-film, ”Tiggarstudenten” (1936), och
har därefter befäst sin popularitet i ett antal tyska
operettfilmer, bland vilka må nämnas
”Hovkonsert”, ”Smugglarhövdingen” (”Gasparone”),
”Hallo, Janine!”, ”Rosor i Tyrolen”
(”Fågelhandlaren”) och ”Läderlappen”. B.Hgn.
Heestrand, samhälle i Svenneby* sn i Bohuslän.
Hefaistion [-åi’-] (grek. HefaistVon), makedonisk
fältherre, vän och vapenbroder till Alexander den
store, som kallade H. sin ”Patroklos”, förmäld
med en av perserkonungen Dareios’ döttrar, efter
sin död i Ekbatana (324 f.Kr.) djupt sörjd av
Alexander och hedrad med en praktfull
likbegäng-else i Babylon.
Hefaistos [-åi’-] (grek. H^faistos), grek, myt.,
eldens och smideskonstens gud, son av Zeus och
Hera el. blott av Hera, som ensam skall ha fött
honom i förtrytelse över att Zeus ur sitt huvud
frambragt Athena. Ofärdig (halt) från födelsen,
vräktes H. av sin missbelåtna moder i havet,
där han mottogs och i 9 år fostrades av
Okea-nos’ döttrar. Enl. en annan saga blev H., som
i en äktenskaplig tvist mellan föräldrarna tog
Heras parti, av fadern nedkastad från Olympen
och hamnade på Lemnos. För att hämnas på
modern skall H. ha förärat henne en av honom
smidd tron, som fjättrade henne, då hon satte
sig på den. Ingen utom H. kunde befria henne,
och denne vägrade, ända tills Dionysos med
vinets makt lyckades beveka honom. Återbördad
till Olympen är H. den konstförfarne
hantverkaren i gudarnas krets, upphovet till de kostbaraste
smiden och konstföremål, som sagan omtalar,
dock närmast en löjlig figur, armstark men
bensvag liksom smederna på jorden (jfr även
Vo-lund smed i nordisk saga). H:s gemål är Charis,
behagets gudinna, el. Afrodite. Då den sistn.
skänkte sin gunst åt krigsguden Ares, smidde H.
ett konstrikt nät och fångade paret in flagranti
till gudarnas stora förlustelse. — H., vars kult
stammar från Mindre Asien, är urspr. den
gudom, som bor i elden, särsk. i dess form av
brinnande, ur jorden strömmande gaser. Senare
bragtes han i förbindelse med smideskonst och
vulkaner, i vilkas djup H. jämte sina gesäller,
kykloperna, troddes smida åskviggar åt Zeus.
Hans kult blomstrade därför i vulkaniska trakter,
ss. på Lemnos, Lipariska öarna, kring Etna och
Vesuvius. I det egentliga Grekland dyrkades H.
företrädesvis i industristaden Aten som
hantverkets, särsk. keramikens skyddspatron, tills, med
Athena firad vid smidesfesten (Chalkei’a).
Konsten, som föga sysselsatt sig med H., framställer
honom i arbetsdräkt med toppig filtmössa och
smidesverktyg. Romarna likställde honom med
Vulcanus*. H.Sj.
von He’fele, Karl Joseph, tysk katolsk
teolog (1809—93), prof, i kyrkohistoria i Tübingen
1840, biskop i Rottenburg 1869. H:s främsta
arbete är ”Conciliengeschichte” (7 bd, 1855—74, bd
8—9, 1887—90, utg. av J. Hergenröther; flera
senare uppl.). På Vatikankonsiliet 1870 tillhörde H.
oppositionen mot ofelbarhetsdogmen men
underkastade sig senare mötets beslut.
von He’fner-Al’teneck. 1) Jakob Heinrich
von H., tysk konst- och kulturhistoriker (1811
—1903), 1868—-86 chef för nationalmuseet i
München. H. utgav ”Trachten, Kunstwerke und
Ge-räthschaften vom frühen Mittelalter bis Ende des
18. Jahrhunderts” (3 Aufl., 10 bd, 1879—90).
2) Friedrich von H., elektrotekniker och
fysiker (1845—1904), 1867—90 ingenjör vid firman
Siemens & Halske i Berlin. H. uppfann bl.a.
trumankaret till dynamomaskiner (1872; se
Elektriska maskiner, sp. 343) och konstruerade en
växel-strömsmaskin samt en för fotometriska ändamål
avsedd normallampa (se Hefnerlampa).
He’fner-enhet, förk. HK, se Hefnerlampa och
Fotometri.
He’fnerlampa, en av F. v. Hefner-Alteneck (1884)
föreslagen fotometrisk normallampa. Den består
av en behållare, rymmande ung. 100 cm3, vilken
innehåller kemiskt rent amylacetat. Detta
förbrän-nes i en veke, som uppfyller ett cylindriskt
nysilverrör av 8,3 mm yttre och 8,0 mm inre diam, och
med en fri längd av 25 mm. En dylik lampa
representerar, då den brinner med 40 mm låghöjd, i
horisontell led enheten för ljusstyrka,
hefneren-het (se Fotometri).
Hefnerljus, se Hefnerlampa och Fotometri.
Heftali’ter, ett sannolikt med hunnerna besläktat
folk av turko-tatariskt el. möjl. mongoliskt
ursprung. H. uppträdde o. 400 i Sogdiana, intogo
o. 425 Baktrien men tillbakaslogos 428, vände
sig sedan mot Indien och underlade sig under
Mihiragula (o. 500—540) hela n.v. och en del
av mell. Indien. H. besegrades 528 vid Kahror
och måste dra sig tillbaka till Kaschmir, som
de behärskade till 565. Samtidigt förintades
genom en koalition mellan sasaniderriket och det
centralasiatiska turkväldet deras makt i
Sogdiana och Baktrien (556); h. försvinna därefter ur
historien. C.F.
Heftye, Thomas Thomassen, norsk militär
och kommunikationsexpert (1860—1921), ingen-
— 41 —
— 42 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
