Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heinroth, Oskar - Heinse, Wilhelm - Heinsius, 1. Daniel - Heinsius, 2. Nicolas (filolog) - Heinsius, 3. Nicolas, d.y. (skriftställare) - Heinsius, Antonie - Heintze, August - Heis, Eduard - Heise, 1. Peter - Heise, 2. Arnold - Heisenberg, 1. August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEISENBERG
1900—01. H. uppgjorde förslag till och blev 1913
kustos för det nya akvariet vid Zoologischer
Garten i Berlin, vars dir. han blev 1929. 1929
—36 var han även ledare för Vogelwarte
Ros-sitten. H:s arbeten omfatta psykologiska
fågelstudier samt undersökningar över fåglarnas
dräktväxlingar. Jämte sin hustru Magdalena H.,
f. Wiebe (1883—1932), utgav han ”Die Vögel
Mitteleuropas” (4 bd, 1924—33). Y.Ln.
Heinse [hai’nza], Johann Jakob Wilhelm, tysk
författare (1749—1803). Som brådmogen
rous-seauan och i övrigt anstucken av diverse
upprors-idéer kom H. o. 1770 under personligt inflytande
av Wieland och framträdde redan följ, år som ren
anakreontiker med ett häfte ”Sinngedichte”, som
följdes av ”Die
Kir-schen” (1773, efter C.
J. Dorat), ”Die
Bege-benheiten des Encolp”
(s.å., efter Petronius)
och romanen ”Laidion
oder die Eleusinischen
Geheimnisse” (1774).
En vistelse i Italien
1780—83 drog honom
med själsfrändskapens
makt djupt in i
renässansens kultur, och
resultatet därav blev
”Ardinghello und die
glückseligen Inseln”
(1787), som i ramen av ett slags äventyrsroman
ger kunskapsrika analyser av tidsålderns
målarkonst. H. sökte förena antikens skönhetshåg med
”geni-tidens” radikalt individualistiska patos och
blev i så måtto grundvalen ej blott för den
tidigare romantiken och för Jung-Deutschland, utan
även för Max Stirners anarkism och Nietzsches
herremoral. — ”Sämtliche Werke” ha utgivits i
10 bd (1902—25). — Litt.: H. Nehrkorn, ”W. H.
und sein Einfluss auf die deutsche Romantik”
(1904); E. Riess, ”W. H:s Romantechnik” (1911);
W. Brecht, ”H. und der ästhetische Immoralismus”
(s.å.); A. Schurig, ”Der junge H.” (1912); A.
Jolivet, ”W. H.” (1922). Lff.
Heinsius [héi’-J. 1) Daniel H., nederländsk
filolog (1580—1655), prof, och bibliotekarie i
Lei-den 1605, av Gustav II Adolf utnämnd till
riks-historiograf 1618, berömd för sina förträffliga
uppl. av grekiska och romerska förf. (Aristoteles’
”Poetik”, 1610, och ”Politik”, 1621, Horatius 1610,
Ovidius 1629 m.fl.).
2) Ni co las H., den föreg:s son, filolog
(1620—81), efter omfattande studieresor anställd
vid drottning Kristinas av Sverige hov 1650,
sedan 1671 bosatt i Holland, bekant för utmärkta
textuppl. av bl.a. Claudianus (1650) och Ovidius
(1652).
3) N i c o 1 a s H. d.y., den föreg:s son,
skriftställare (o. 1656—1718), 1677 landsförvisad efter
ett dråp, förde ett kringirrande liv och skall enl.
egna, ej säkert kontrollerbara uppgifter i sina
medicinska skrifter ha tillbragt en tid i Rom som
livmedikus åt drottning Kristina. Utom medicinska
arbeten skrev H. en skälmroman, ”De
vermake-lijke avanturier” (1695).
Heinsius [hei’-], A n t o n i e, nederländsk
stats
man (1641—1720), tillhörde genom sin börd
rådsfamiljerna i Delft och blev efter juridiska
studier 1679 pensionär där. Till en början
motståndare till Vilhelm HI:s utrikespolitik ändrade H.
snart ståndpunkt, trol. på gr. av en beskickning
till Paris 1682. Från 1689 rådspensionär i Holland
och därmed den inflytelserikaste mannen i
fristaten näst ståthållaren blev H. det främsta stödet
för dennes utrikespolitik och fortsatte den efter
hans död. Det långvariga, hårt tyngande spanska
tronföljdskriget, vars resultat för Nederländerna
föga motsvarade förväntningarna, skakade dock
H:s inflytande, fast han kvarstod i sin befattning
till sin död. Av H:s brevväxling, som utgör en av
de förnämsta källorna till tidens historia, äro stora
delar tryckta. P.S.
Heintze, Sven August, botanist (1881—1941),
fil. dr i Lund 1914, lektor i Luleå 1919, adjunkt
vid högre allm. lärov. å Östermalm, Stockholm,
1923. H. behandlade särsk. frukt- och
fröspridningen genom fåglar och däggdjur, ss. i
”Hand-buch der Verbreitungsökologie der Pflanzen”,
1—2 (1932—35), utförde växtgeografiska
undersökningar i Norrland och Tromsö fylke,
framlagda i bl.a. ”Växttopografiska undersökningar i
Asele lappmarks fjälltrakter”, 1—2 (i ”Arkiv för
botanik”, 12—13, 1913), samt kom i
”Cormofy-ternas fylogeni” (1927) in på
systematisk-fylo-genetiska frågor. — Litt.: G. Erdtman, ”A. H.”
(i ”Svensk botanisk tidskr.”, 39, 1945). A.Hr.
Heis [hais], E d u a r d, tysk astronom (1806—
77), prof, i Münster 1852, utgav en förträfflig
himmelskarta (1872) samt observationer över
zodia-kalljuset (1875) och stjärnfall (1877).
Heise [hai’-]. 1) Peter Arnold H., dansk
tonsättare (1830—79), elev av A. P. Berggreen och M.
Hauptmann, blev 1857 organist och musiklärare i
Sorö men ägnade sig efter 1865 helt åt
tonsättar-verksamhet. Vid sidan av C. E. F. Weyse är H.
den mest betydande romanskomponisten i dansk
tonkonst, och häri ligger tyngdpunkten i hans
alstring. Han har tonsatt dansk lyrik från
Oehlen-schläger och H. C. Andersen till Drachmann och
Recke, och bland hans sångcykler kunna främst
nämnas ”Dyvekes Sange” (1879), ”Digte fra
Mid-delalderen” (1876), Bertran de Born-sånger (1873)
och ”Sydländske Sange” (1873—74). H.
komponerade också en symfoni, uvertyrer, kammarmusik
(bl.a. en pianotrio 1869), balett- och
skådespelsmu-sik, operorna ”Paschaens Datter” (1869) och ”Drot
og Marsk” (1878), körverk (”Efteraarsstormen”
och ”Tornerose”) och manskvartetter. — Litt.:
G. Hetsch, ”P. H.” (1926) och ”Breve fra P. H.”
(1930). A.D.
2) Carl Arnold Leopold H., den föreg:s
kusin, historiker (1837—1915), rektor vid Viborgs
katedralskola 1892—1908; dr phil. 1877
(”Kris-tiern II i Norge”). Bland H:s skrifter märkas
partiet om tiden 1481—1536 i ”Danmarks Riges
Historie”, övers, av ”Skibykröniken” (1890—91)
och ed. av ”Diplomatarium Viborgense” (1879).
Heisenberg [håi’zanbärk]. 1) August H., tysk
filolog (1869—1930), 1909 prof, i München, utgivare
av den av K. Krumbacher grundade ”Bysantinische
Zeitschrift”. H:s vetenskapliga arbete var
värdefullt och mångsidigt, såväl inom det bysantiska
som det nygrekiska området. Utom hans flitiga
— 81 —
— 82 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
