Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helgoland - Helgolandsbukten - Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGOLANDSBUKTEN
Nat. förb. men började åter befästas av tyskarna
1927. Efter hand uppfördes starka batterier, och
ett utgrenat tunnelsystem i berget gav plats för
personal och förråd. Under 2:a världskriget
byggde tyskarna en ubåtsbunker på ön, försedd
med en fullträffsäker täckning av betong. Efter
krigsslutet 1945 vidtogo engelsmännen åtgärder
för att grundligt förstöra alla militära
anläggningar genom sprängning. Denna verkställdes i
april 1947 och resulterade i total förstörelse av
såväl batterier som tunnelsystemet. — Vid H.
utkämpades 4/e 1849 en sjöstrid mellan danskar
och tyskar; en seger för danska flottan vid H.
9/s 1864 ändrade ej det dansk-tyska krigets
utgång. J.F.;B.;S.E.B.;O.Br.
Helgolandbukten, se Deutsche Bucht.
Helgon (från mlty. helgen, eg. de heliga).
Medan benämningen h. (lat. sa’nctus, fem. -a), i
inskränkt mening avseende döda, vilka inom den
kristna kyrkan voro föremål för särskild vördnad, blev
vanlig först under den senare fornkyrkans tid,
ha från äldsta tid martyrerna på liknande sätt
hedrats. Det äldsta kända exemplet är Polykarpus
(d. 155), vilkens dödsdag firades av församlingen
i Smyrna. Under förföljelserna ökades hastigt
antalet martyrer. Deras dödsdagar firades som
”födelsedagar” till det högre livet. Måltider höllos
vid gravarna, berättelsen om deras lidande
förelästes, och snart anropade man dem om deras
förböner. Härom bära talrika katakombinskrifter
vittnesbörd. Med massornas inströmmande i
kyrkan på 300—400-talen tilltog kulten av martyrerna
i omfattning. Intresset riktades snart mindre på
deras livs och döds vittnesbörd än på deras
kraft-laddade, undergörande kvarlevor (reliker). Till
varje altare hörde en relik. Detta blev
bestämmande för altarets utveckling. Ant. byggdes detta
över den synliga helgongraven (confess’io) el.
också inlades en relik i en nisch i altarbordet.
Överförandet av reliker (translation) till en kyrka blev
en högtidlig akt, vars minne också firades. Nu
utsträcktes kulten till att gälla även andra än
blodsvittnen: apostlarna (av vilka de förnämsta
också vördades som martyrer), patriarkerna och
profeterna i GT samt städse växande grupper av
h.: confessores*, asketer, jungfrur, lärare och
biskopar. Städer, landskap och enskilda ställde sig
under beskydd av skyddshelgon (patroner).
Härmed sammanhänger också namngivningen efter
kalenderns h. Detta gav åt ”namnsdagarna” deras
ursprungliga innebörd. Varje kyrka brukade nämna
sina särskilda h. i gudstjänsten. Efter hand
utbildades långa martyrologier*. Den romerska
festkalendern för 354 upptog 22 martyrfester. Då
martyrolo-gierna från olika kyrkor växte samman och
förenades med förteckningen över andra högtidsdagar,
uppstodo de egentliga kalendarierna. — I en del
fall blev utan tvivel helgonkulten en form för
upptagande i kyrkan av hednisk polyteism: en
kultplats, en specialitet, som tillhört en gud el. en
heros, överflyttades på ett h. Medan de äldsta
martyrakterna utmärkes av nykter återhållsamhet
och de äldre martyrologierna ej upptogo mer än
knapphändiga data, uppväxte under den senare
fornkyrkan en frodig litteratur av oäkta
martyrakter och romantiserade helgonlegender,
motsv. folkets behov av en massiv undertro. I
förkortad form kommo sådana legender att ingå
i gudstjänsten på h:s minnesdagar. I spetsen för
h:s skara trädde jungfru Maria, vars kult från
300-talet tog en större omfattning. — Medan
fornkyrkans berömda predikanter (Johannes
Chryso-stomus, Gregorius av Nazians, Augustinus m.fl.)
verksamt bidrogo till helgonkultens befästande,
var man dock i fornkyrkan angelägen att undvika
dess urartande till avguderi. Konsiliet i Nicaea
787 drog en bestämd gräns mellan den dyrkan
(latréi’a), som endast fick riktas till Gud, och den
vördnad el. tjänst (dulei’a), för vilken h. voro
föremål. Den österländska kyrkan lät den lokala
helgonkulten fritt utveckla sig. Här fick den också
anknytning till den mystiska teologiens
spekulationer över serien av mellanväsen, som ingingo
i den himmelska hierarkien. Genom
helgonbilderna*, som framför allt smyckade den bildvägg
(ikonostas), som avgränsade korrummet i kyrkan,
befästes dess ställning i gudstjänsten, sedan på
800-talet ”bildstormarnas” angrepp avvärjts (se
Bildstrid). I den folkliga fromheten inom den
österländska kyrkan spela alltjämt helgonbilderna
(ikonerna) en stor roll. — Den romerska
medeltidskyrkan strävade att begränsa h:s antal genom
att (1170) förbehålla påven rätt att genom
kano-nisering* och efter föregången undersökning
upptaga en avliden i h:s antal. En lägre grad av
helgonförklaring var beatifikationen*. Flera av
medeltidskyrkans största män (Bernhard, Franciscus,
Thomas ab Aquino) upptogos bland helgonen.
Den folkliga, vidskepliga helgonkulten vann särsk.
under den senare medeltiden ökad spridning, och
h:s specialiteter utvecklades (se t.ex. Nödhjälpare).
Teologiskt brukades läran om h:s överskjutande
förtjänster som motivering för avlatsväsendet (jfr
Avlat). — Den svenska medeltidskyrkan övertog
i stort den västerländska kyrkans helgonlängd.
Här som annars varierade den inom olika stift och
fick inhemska tillägg. Medan Ansgar först under
den senare medeltiden blev allmänt dyrkad som
h. även i Sverige, uppstod tidigare en kult av de
missionärer, som slutat sitt liv inom landet. Så
upptogos Eskil, Botvid, David, Sigfrid m.fl. genom
folklig kult el. stiftsstyrelsernas företag utan
ka-nonisation bland svenska h. De legender, som
bevarats om dessa, ha redigerats för att svara mot
behovet av vissa ”lektioner” för de kanoniska
tidernas ritual på helgondagen. Till dessa äldre,
folkliga h. kunna också räknas Helena av Skövde,
Erik den helige och Henrik av Åbo. I flera av
dessa fall har en omfattande helgonkult
förekommit med berättelser om underverk och vallfärder
till h:s gravar. Som historiska källor ha
legenderna av den nyare kritiken i regel skattats lågt.
I flera fall har man visat, hur de schablonmässigt
tillverkats efter kända förebilder el. tillkommit för
att motivera en redan bestående kult. Det bör
dock icke förnekas, att ofta bakom helgonkulten
ligger minnet av en betydande personlig insats
och att historiska hågkomster kunna ha bevarats i
legendens inklädnad. Jämte de inhemska h. blev
särsk. Norges helgonkonung Olav den helige
föremål för vidsträckt kult i Sverige. De senare
svenska helgongestalterna, Ingrid av Skenninge,
Brynolf av Skara, Hemming av Åbo, Nicolaus
Her-manni av Linköping och särsk. Birgitta och hen-
— 103 —
— 104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
