Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helgon - Helgona - Helgonabacken - Helgonamässan - Helgonattribut - Helgonbilder - Helgondyrkan - Helgongloria - Helgon-kult, -legender, -processer - Helgonskrin - Helgonskyld (helneskyld) - Helgonskåp - Helgsmål - Helgum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGUM
nes dotter Katarina, äro av annan typ. I dessa
fall gäller det historiskt fullt tydliga
personligheter (möjligen med undantag av Ingrid), vilkas
liv givit anledning till den kult, som uppstod efter
deras död. Man har försökt att få dem formligen
kanoniserade och för detta ändamål hört vittnen
ang. deras underverk, och dessa berättelser
upp-togos i formliga protokoll, s.k. processus (h e
1-gonprocesser). För Brynolf, Nicolaus
Herman-ni, Birgitta och Katarina finnas dylika i behåll,
jämte legenderna, vilka särsk. för Birgitta äro
omfattande och föreligga i olika redaktioner. Blott
Birgitta lyckades man få formligen kanoniserad
(1391). De övriga blevo blott med påvligt tillstånd
beatificerade. Jämte dessa kunna ett flertal
lokala helgonkulter spåras i det medeltida Sverige.
Inom romerska kyrkan i nyare tid har
Triden-tinska mötet givit en försiktig bestämning av
helgonkulten. H:s bilder och reliker skola vördas,
och det är rätt att anropa dem, men endast som
förebedjare inför Gud. En kritisk undersökning av
helgonlegenderna har med stor noggrannhet
utförts av bollandisterna* i ”Acta sanctorum”*.
Reformationen förkastade helgondyrkan och
relik-kult. Augsburgska trosbekännelsen medger, ”att
man kan hålla h. i åminnelse, för att vi i vårt
kall skola lära att efterlikna dem i tro och goda
gärningar”. Inom den lutherska kyrkan har
allhelgonadagens firande i viss mån hållit tanken
på h. vid makt. I hågkomsten av de heroiska
gestalterna i kristenhetens historia har man stundom
i nyare luthersk teologi återupptäckt ett
betydelsefullt andaktsvärde. Därvid har h. fattats i annan
mening än den traditionella (jfr N. Söderbloms
definition: ”helgon äro de, som i liv, i väsen och
handling klart och otvetydigt visa, att Gud lever”).
H. förekomma även i andra religioner än den
kristna, ehuru det kan finnas en viss skillnad både
i formen för helgondyrkan och ang. vad som anses
kvalificera en person som h. H. finnas inom
buddismen och hinduismen, och islam har en mycket
utbredd helgondyrkan. H. kallas här wali, ”Guds
vän”. — Enl. judisk uppfattning är det främst den
fullkomliga laglydnaden och det ofläckat fromma
levernet, som gör en person till h. H. ägnas icke
dyrkan, men de som dött för sin tro ihågkommas
i gudstjänsten och deras namn och martyrium ha
upptecknats i lokala minnesböcker.
Litt.: E. Lucius, ”Die Anfänge des Heiligenkults”
(1904); E. Jörgensen, ”Helgendyrkelse i
Danmark” (1909); S. Baring-Gould, ”The lives of the
saints” (16 bd, 3 ed. 1914); ”Legender från Sveriges
medeltid” (2 bd, 1917); R. Pfleiderer, ”Die Attribute
der Heiligen” (2 Aufl. 1920); F. v. S. Doyé,
”Hei-lige und Selige” (2 bd, 1925—30); H. Delehaye,
”Les légendes hagiographiques” (3 éd. 1927); J.
de Voragine, ”Helgonlegender” (1928); S. Undset,
”Norske helgener” (1937); S. v. Engeström,
”Katolicismen i nutiden” (1941); E. Briem, ”H. och
helgonliv” (1942). Jfr litt. till Martyr. [Y.B.1S.N.
Helgona, socken i Rönö hd i Södermanland
och församling i Nyköpings ö., Helgona och
Svärta pastorat i Nyköpings ö. kontrakt av
Strängnäs stift, närmast n. om Nyköping; 37,90
km2, därav 37,02 land; 1,088 inv. (1949). H. är
delvis småbergigt och särsk. norrut skogrikt; på
gränsen i v. och s. rinner Nyköpingsån. Åkern
utgör 32 °/o av landarealen, skogsmarken 47 °/o.
Huvudsaki. inom H. ligger industrisamhället
Harg*. Egendomar: Kristineholm* och Bönsta.
Flera stora järnåldersgravfält finnas (högar,
resta stenar, offerstenar); man känner över 500
forngravar i socknen. Ett par bygdeborgar och
runstenar finnas. H. har kyrkan gemensam med
Nyköpings ö. förs. — Namnet är gen. plur. av
helgon, emedan den äldre kyrkan var invigd åt
Alla helgon. De äldsta formerna äro latinska,
så Jn parochia omnium sanctorum nycopie, 1320,
d.v.s. i Allhelgona förs, i Nyköping. Det äldsta
kända svenska belägget är parochia
helghuna-kirkia (1344). P.;Er.
Helgonabacken, se Lund.
Helgonamässan, se Alla helgons dag.
Helgonattribut betecknar ett yttre kännemärke
på ett helgon (jfr Gloria). Det hänför sig till
helgonets verksamhet, t.ex. pilgrimsmusslan för S:t
Jakob (d.y.), tiggaren med den halva manteln för
S:t Martin, el. betecknar martyrredskapet, t.ex.
hjulet för S:ta Katarina, yxan för S:t Olof. Se
vidare Apostel och art. om de olika helgonen.
Helgonbilder, varmed i vidsträckt bemärkelse
också menas bilder av jungfru Maria, apostlar,
evangelister och profeter, förekomma i den
gam-malkristna konsten redan i katakomberna och ha
från 500-talet funnits särsk. i kyrkornas
mosaikmålningar; de blevo för båda de katolska kyrkorna
typiska och uppsattes ofta på särskilda altaren.
Se Helgon, sp. 104.
Helgondyrkan, se Helgon.
Helgongloria, se Gloria.
Helgon-kult, -legender, -processer, se Helgon.
Helgonskrin, en låda el. kista, vari ett helgons
kvarlevor nedlades under stora ceremonier
(”skrinläggning”). H. ställdes under, sedan på altaret
(se d.o., sp. 755). H. är ofta metallbeslaget, ej
sällan helt och hållet, och försett med dyrbara
emaljer, ädla stenar, stundom bilder i elfenben o.d.
Denna typ blomstrade under äldre medeltiden. H.
av stort konstnärligt värde bevaras från senare
medeltiden, t.ex. Ursulaskrinet (se Memling) och
Erik den heliges skrin*.
Helgonskyld (även h e 1 n e s k y 1 d), skatt, som
från katolsk tid utgått i Skåne, Blekinge och
Halland in natura (vanl. spannmål) och tillfallit
prästerskap och klockare. H. upphörde 1900, med
gott-görelse åt vederbörande tjänsteinnehavare.
Helgonskåp, se Altare, sp. 756.
Helgsmål, den tidpunkt, då sabbaten ingår
aftonen före en sön- el. helgdag (jfr Helg); numera
i sht i uttrycket ringa till h.; förr även om
arbetsledigheten efter helg(s)målsringningen.
Helgum, socken i Ångermanlands v. domsagas
tingslag, Västernorrlands län, och pastorat i
Sollefteå kontrakt av Härnösands stift, v. om
Sollefteå; 439,90 km2, därav 421,10 land; 2,392
inv. (1949; 6 inv. pr km2). Genom socknens
mell. del rinner i s.ö. riktning Faxälven med
Helgumsjön (111 m ö.h., 33 m djup), i vars dal
bygden är samlad; däromkring breda sig
höglänta skogstrakter, vid jämtlandsgränsen c:a 440
m ö.h. Åkern utgör 4 °/o av landarealen, ängen
2,5 och skogsmarken 81 °/o. Vid N. stambanan
och Helgumsjöns sydända ligger stationssamhället
Helgum (268 inv. 1946) med någon
träföräd
— 105 —
— 106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
