Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henschen, 1. Lars - Henschen, 2. Salomon - Henschen, 3. Folke - Henschen Ingvar, 4. Ingegerd - Henschke, Alfred - Hensen, Viktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENSCHEN
i) Lars Wilhelm H., jurist och frikyrkoman
(1805—85), rådman och magistratssekr. i Uppsala
1835—84. H:s hem blev en samlingsplats för de
s.k. ”läsarna”, vilka fingo juridiskt bistånd av H.,
när de kommo i konflikt med
religionsförordning-arna. Det betraktades som en stor seger för de
frikyrkliga, när H. 1853 blev riksdagsman; som sådan
verkade han energiskt för konventikelplakatets
avskaffande. Jämte A. Wiberg avfattade H. en inlaga
till K.m:t, vari framfördes baptisternas vägran att
bilda dissenterförsamlingar enl. 1860 års
dissenter-lag. Vid 1865/66 års riksdag var han en av
representationsförslagets hätskaste motståndare. C.
2) Salomon Eberhard H., den föreg:s son,
läkare (1847—1930). Efter en botanisk
studieresa till Brasilien 1867—69 avlade H.
läkarexamen 1877, blev med. dr i Uppsala 1878, 1881
laborator för experimentell patologisk anatomi
och 1882 prof i invärtes medicin vid detta
univ. H. införde moderna kliniska
undersökningsmetoder inom invärtesmedicinen i Sverige
och verkade reformerande på den kliniska
undervisningen. 1900—12 var han prof, i medicin
vid Karolinska inst. i Stockholm och överläkare
vid Serafimerlasarettets med. klinik I. H. var hela
sitt liv intensivt verksam som forskare och utgav
en betydande samling arbeten på
invärtesmedici-nens olika områden,
infektions-, lung-,
mag-och tarmsjukdomar.
Hans förnämsta
insats ligger emellertid
inom neurologien el.
hjärnpatologien.
Redan 1887 började han
sina publikationer
rörande hjärnan. I en
ståtlig samling
”Kli-nische und anatomische
Beiträge zur
Patholo-gie des Gehirns” (8 bd,
1890—1930) framlade
han sina upptäckter
och forskningar ang. viktiga hjärnsjukdomar.
Bland dessa märkas arbeten över afasi, amusi och
akalkuli (1920) samt över motorisk afasi och
agra-fi (1922). Ännu kort före sin död utgav han ett
på stort jämförande anatomiskt material grundat
arbete över färgcellerna i caZcarfna-regionen. H.
var f.ö. starkt intresserad i olika sociala och
kulturella frågor, utvecklade en livlig
propagandaverksamhet rörande alkoholismen, prostitutionen,
bostadsnöd o.s.v. samt deltog tidigt i den sociala
kampen mot tuberkulosen som folksjukdom. På
internationella kongressen mot tuberkulos i
Paris 1905 redigerade han som generalsekreterare
svenska kommissionens brett upplagda rapport ”La
lutte contre la tuberculose en Suède”. H. åtnjöt
i utlandet det största anseende som vetenskapsman
och gjorde där med sina betydande representativa
egenskaper svensk vetenskap stora tjänster. Bland de
hedersbevisningar, som kommo honom till del,
märkas 4 festskrifter: ett bd av ”Arkiv för klinisk
medicin” på hans 60-årsdag, ett bd av ”Acta
me-dica scandinavica” på 80-årsdagen, ett bd av
”Journal für Physiologie und Neurologie” vid hans
50-åriga dr-jubileum samt ett festband från Schaffers
inst. i Budapest. H:s starka, vitala personlighet
och forskarentusiasm ha haft en starkt
impulsgi-vande betydelse. Orädd sanningssägare som han
var, kom han ofta i konflikt med sin samtid, och
det stod ofta strid kring hans namn. Hans
förnämsta insats torde ligga i hans forskningar
rörande synsinnets lokalisation. Det är numera
allmänt erkänt, att förtjänsten av denna
grundläggande och märkliga upptäckt tillkommer H. Enl.
H. är varje punkt på ögats näthinna representerad
i en särskild region av hjärnan i nackloben, den
s.k. a’rea stria’ta kring fissu’ra calcarina. ögats
näthinna motsvaras här av ett barkområde, som
H. kallar den kortikala el. barknäthinnan. H. fick
under 40 år föra en intensiv kamp för sina åsikter
rörande synsinnets lokalisation. Som motståndare
hade han bl.a. en av samtidens största
hjärnforska-re, prof. Monakow i Zürich. Studier av den stora
mängden hjärnskador (skottskador) under i:a
världskriget fällde till sist utslaget till H:s
förmån. H. var i sin hjärnuppfattning utpräglad
”lokalist”; senare tider ha dock mer och mer givit
vid handen, att hjärnfunktionerna icke äro så
mo-saikartat infällda i hjärnbarken, som han ansåg. S.Ir.
3) Folke H., den föreg:s son, läkare (f. 7/n
1881), med. dr 1910, prof, vid Karolinska inst.
1920—46. H. har utg. ett stort antal arbeten
rörande patologiska
frågor. Hans
gradual-avh. (1910)
behandlade tumörer i bakre
skallgropen, och hans
arbeten beröra i övrigt
såväl människo- som
djurpatologien. I E.
Joests ”Handbuch der
speziellen
patholo-gischen Anatomie der
Haustiere” har han
bearbetat kapitlen om
urinorganen (1923)
och de blodbildande
organen (1929). H.,
som företagit talrika utländska vetenskapliga
resor, har behandlat geografisk-patologiska frågor i
bl.a. ”Några blad ur sjukdomarnas historia och
geografi” (1934)- $-Ir-
4) Ingegerd H. Ingvar, den föreg:s
syster, konsthistoriker, textilforskare (f. 5/i 1890),
fil. lic. i Uppsala 1921, fil. dr 1942 (”Tygtryck i
Sverige”, 1, 1942); ill.-red. i ”Svensk
uppslagsbok” 1929—37. H:s författarskap, som i
övrigt kommit till synes i ett stort antal
tidskrifts-uppsatser, berör dels dräktskickets och
textilkonstens historia, dels modern konstindustri. —
G. 1) 1913—21 m. prof. J. H. Cornell, 2) 1922 m.
prof. S. I. Ingvar.
Henschke, Alfred, författare, se Klabund.
Hensen, Viktor, tysk fysiolog (1835—1924),
prof, i Kiel 1871—1911, offentliggjorde värdefulla
undersökningar över sinnesorganens byggnad och
funktionssätt, särsk. hörselorganets, över
människans röst och språk o.s.v. H. räknas även som
den moderna biologiska havsforskningens
grund-läggare. Han satte som sitt mål att utreda havets
produktionsförhållanden (särsk. med hänsyn till
fisket) i dess beroende av kemiska och fysikalis-
— 255 —
— 256 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
