Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herakleion, Megalokastron, Kandia - Herakleios - Herakleitos (Heraklit) från Efesos - Herakleopolis - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERAKLEIOS
Hamnen i Herakleion på Kreta.
och jordbävningar, den senaste 1926, men har
fortfarande mycket kvar av sin turkiska prägel.
Dess hamn med rester av de gamla galärdockorna
liksom dess stadsmur med portarna delvis ännu
krönta av inskrifter från Morosinis tid äro
vene-tianska minnen. H:s största sevärdhet är det
arkeologiska museet med bl.a. fynden från A. Evans’
berömda grävningar i Knossos. I 2:a världskriget
skadades såväl museum som stadsmurar o.a.
ve-netianska byggnader. J.C.;N.V.
Hera’kleios (grek.; lat. Hera’clius), östromersk
kejsare (d. 641), störtade 610 kejsar Fokas samt
räddade härigenom och genom sin kraftiga styrelse
det östromerska riket ur den yttre och inre nöd,
vari det störtats bl.a. genom Fokas’ vanstyre.
Avarer och perser besegrades, och kriget, som
av H. givits karaktär av religionskrig, avslutades
med resandet av det från perserna återtagna
Heliga korset i Jerusalem (därefter ”Korsresningens
fest”, 14/o). H. är utan tvivel en av östromerska
rikets stora kejsare, men att avvända det
politiska och kulturella sammanbrott, som åtföljde
islams framträngande, mäktade ej ens han. H:s
två söner, Konstantin II och Herakleios II, dogo
som kejsare s.å. som fadern. Jfr Bysantinska
riket, sp. 504. Lm.
Herakleitos [-ei’-] (grek. Herak’leitos, lat.
He-racli’tus, ofta förk. H e r a k 1 i t) från E f
e-s o s, grekisk filosof (o. 540—480 f.Kr.). H.
tillhörde sin födelsestads förnämsta adelssläkt
och innehade värdigheten som ”offerkonung”
men nedlade — som protest mot den
demokratiska utvecklingen — denna värdighet och
samlade sig i sin ensamhet om arbetet på sin
skrift ”Om naturen”. Denna skrift, avfattad i
en aforistisk och profetisk stil, förskaffade
honom tillnamnet ”den dunkle”; på gr. av sin
pessimistiska och människofientliga läggning
framställdes han senare som den ”gråtande” filosofen
(i mots. till Demokritos som den ”leende”). —
H. tänker sig tillvaron som en evig förändring
och rörelse (”allting flyter”) och sätter därför
elden som urämnet till allt; det enda konstanta i
världen är själva lagen för förändringen. Då alla
skenbara motsatser således ständigt och
lagbun-det glida över i varandra, äro de i verkligheten,
djupare sett, ett och detsamma (”allt är ett”):
”levande och dött och det vakna och det sovande
och ungt och gammalt är detsamma”. Även
motsatser som gott och ont, rättfärdigt och orättfärdigt
upplösa sig för en djupare insikt i harmoni. De
olika ämnena i naturen ha uppstått ur det ”evigt
levande” urämnet genom dettas successiva
förvandlingar och vända periodiskt tillbaka till detta,
varefter världskretsloppet återupprepas på nytt (jfr
Apokatastasis). Urämnet i dess renhet sättes lika
med gudomen el. världssjälen, av vilken
människosjälen är en mer el. mindre oren ”gnista”. —
Litt.: H. Diels, ”H. von Ephesos” (1909), ”Die
Fragmente der Vorsokratiker” (4 Aufl. 1922); V.
Kuhr, ”H. fra Ephesos” (1917); W. Nestle, ”Die
Vorsokratiker” (2 Aufl. 1922); G. Burckhardt, ”H.”
(1925)- V.Kr.
Herakleo’polis, grekernas namn på den
forn-egyptiska staden Khennessu (härav koptiska Hnès
och arab. Ihnasja) i närheten av ingången till
Fai-jum. I H. dyrkades den med vädurshuvud
för-sedde guden Harsjef, av grekerna sammanställd
med Herakles (härav namnet). En kort tid var
H. Egyptens politiska och kulturella medelpunkt
under p:e—io:e dynastien (se Egypten, sp. 24).
He’rakles (grek. Herakle’s, till Hera och kleos,
rykte, ”den Heraberömde”, lat. Hercules), grek,
myt., son av Zeus och Perseus’ sondotter Alkmene,
vilken Zeus famnat i gestalt av hennes make, den
från Tiryns landsflyktige fursten Amfitryon, en
son av Alkaios, efter vilken H. stundom
benämnes Alkeides (Alkides). Namnet H., som
tolkats olika, företer en i Grekland vanlig
namntyp, innehållande ett gudanamn, vilket i detta fall
torde ha givit den mytbildande fantasien en
inriktning, som i sin mån förklarar Heras roll i
H.-sagan. H:s födelseort är Tebe, enl. några
sagor Tiryns. Omhuldad av Zeus och Athena
men förföljd av Hera, som svartsjukt hatade
bastarden, röjde H. redan i vaggan sin
hjältenatur, då han ströp två ormar, sända av Hera
att döda honom och hans en natt yngre
tvillingbror Ifikles, Amfitryons egen son. H. fostrades
av de yppersta lärare, ss. kentauren Chiron och
sångaren Linos, vilken han dräpte med lyran i
vredesmod efter en erhållen tillrättavisning. Till
H:s första bragder höra nedläggandet av ett lejon,
som hemsökte de av honom vaktade hjordarna på
berget Kithairon, samt bekrigandet av minyerna
i Orchomenos, som dittills uppburit tribut av
Tebe men av H. tvungos att i stället betala en
dubbelt större. Till lön för sistn. bragd fick han
den tebanska prinsessan Megaras hand, men då
han på Heras tillskyndan drabbats av vansinne
och därvid dödat sina tre barn med kungadottern,
flydde han från Tebe och blev av oraklet i Delfi
ålagd att sona sin blodsskuld genom att tjäna
sin vida underlägsne frände Eurystheus, den svage
och fege konungen i Mykene, vilken Zeus,
bunden av ett edligt löfte, genom Heras ränker
nödgats göra till herre över H. (jfr Ate). På dennes
uppdrag utförde H. sina 12 storverk (samtliga
i bild framställda på metoperna från Zeustemplet
i Olympia):
1) Dödandet av nemeiska lejonet (vid
Nemea i Argolis), vilket som osårbart kramades
till döds av H., som därefter bar dess hud (enl
— 263 —
— 264 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
