Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hill, 2. Carl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILL
sin generations märkligaste svenske konstnär vid
sidan av Ernst Josephson. H. föddes och växte
upp i Lund, och vad han från modern kunnat ärva
av natursinne, iakttagelseförmåga och sunt
omdöme synes på ett ödesdigert sätt ha parats med
anlag från den bisarre fadern, t.ex. en uppdriven,
lättirriterad självkänsla och benägenhet för
paradoxala ytterligheter. H:s lust att återge el.
fantisera över naturmotiv märktes redan under
gymnasieåren, och enstaka teckningar från 1869
voro trevande förebud om hans senare
landskaps-tolkning i Nordfrankrike. Förhållandet till fadern
var spänt, och först sedan H. under 2 terminer
studerat estetik vid univ., gav denne motvilligt
tillstånd till en kurs vid Konstakad. 1871—73. H.
fann sig emellertid ej ha mycket att lära där.
Delvis ledd av sin beundran för A. Wahlbergs
fransk-influerade månskensstämningar m.m. reste han i
nov. 1873 till Paris, varvid han på båten
Köpenhamn—Lübeck hade sällskap med Josephson.
Båda resenärerna skulle i Frankrike gå ett
likartat, tragiskt öde till mötes.
H. var ingen välbalanserad natur utan drevs
av ett oroligt romantiker-temperament till både
exaltation och dysterhet, till ömsom ursinnig
kraftutlösning, hånfull cynism (som kunde dölja
besvikelsens sår) och
lyriskt drömmeri. Hans
brev till hemmet,
stundom röjande en
nästan strindbergsk
im-pulsivitet, innehöllo
redan före
utlandsresan uttalanden som
dessa: ”Apropos brev
och hetsiga svar, så
har aldrig mina
skruvar suttit så säkert
...” (1871); ”Jag vill
endast nämna, att
Sverige i mig skall få en
målare, vartill det ej
sett maken” (1872); ”Vad de äro lyckliga, som få
leva hela sitt liv i de friska skogarna. Mig jäktar
ärelystnad att överanstränga mig och ger mig
ingen ro, emedan jag är rädd att dö, innan jag är
färdig med mitt arbete” (sept. 1873). — H:s
tidigaste landskapsmålen var övervägande tamt och
matt i färgen, och först bortemot tiden för
ut-resan spårades ett närmande till den atmosfäriska,
franska friluftsstilen. I Paris betogs han av
färgens pastosa mättnad i franskt måleri. Han drogs
närmast till Barbizonskolan och Corot, som han
råkade i livet, men även Courbet fick märkbar
betydelse för honom, liksom den ungerske
landskapsmålaren Ladislas Paål, vilken han lärde känna
genom Liebermann. Paål och H. målade
tillsammans i Barbizon försommaren 1874, varvid H.
stod i elevförhållande till den obetydligt äldre
ungraren; deras banor kommo sedan att förete
de egendomligaste överensstämmelser under
Paris-åren och avbrötos av sinnessjukdom 1878, hos
H. redan vid nyårstiden.
H:s kulminationstid som målare omfattar endast
de båda åren närmast före katastrofen. Under
1875, då H. lyckades få en liten tavla på Salongen,
”Apremontspasset i Fontainebleauskogen”, lärde
känna Montigny-sur-Loing jämte omgivande
”terränger” och i juli—aug. besökte hemmet med den
döende fadern, stod han ännu i starkt beroende
av Corots poetiska, mjukt fördrivna
halvljusstämningar och brukade mycket asfalt i färgen liksom
Paål; ”Afton, Fontainebleau” i Malmö museum
representerar vackert detta stadium. 1876 var de
tekniskt revolutionerande framstegens år, då H.
övergav sin ”livkulör” asfalten jämte de dunkla
el. vaporösa stämningarna och gick det
elementära i naturen in på livet med okonventionella, ofta
dramatiska attacker av både pensel och palettkniv.
H., som tidtals plågats av svårmod, synes av
re-fuseringen till Salongen i början av april bli
sporrad till helt självständiga krafttag av utmanande
frihet. ”Så djärvt, så originellt, så nytt, så otyglat
och så tyglat av en sann känsla för naturen”,
yttrar han självmedvetet om måleriet i en studie,
och han säger sig söka det sanna, le vrai — ”men
ej det banala naturalistiska utan det sannas hjärta”.
Utvecklingen går i rasande tempo mot full
mognad och en modernitet i färgspråket, som ibland
tycks visa förbi impressionismen till Cézannes
senare arkitektoniska stil (”Kyrkan i Montigny”,
antagl. målad i sept.). De särsk.
temperaments-laddade, febrilt målade dukarna ha tillkommit
under brännande sommarhetta i Montignys grusiga
och steniga, blott sporadiskt trädbevuxna
omgivningar, vilkas terrängkaraktär återgivits mycket
verkningsfullt med sträv, gärna skrovligt murande
el. stöpplande teknik. Av målerisk friskhet
och storhet äro flera i föredraget lugnare
augustibilder från normandiska kusten vid
Luc-sur-Mer med färgspel från orange till grönt och
blått. Men Corots milda ljus- och trädpoesi är
ej glömd utan återklingar i vissa målningar från
Oise-trakterna kring Champagne, ss. den gråstilla,
melankoliska ”Höst” med en vandrerska under
avlövade vägträd. Beröring med både Corot och
impressionisten Sisley har ett i tre varianter känt
flodmotiv, där Champagnes kyrktorn ses genom
ett gallerverk av smäckra träd; den största och
ljusaste, med en tidig vårmorgons vitskimrande
luft, torde ha utförts på ateljén 1877. D.å.
andades H. ut i idylliska nejder vid Bois-le-Roi under
3 mån. alltifrån fruktblomningstiden, sökande
tröst för smärtan över en upprepad refusering.
Han målade blommande fruktträd i de luftigaste
impressionistnyanser och även klassiskt storlinjiga
flodlandskap, gärna med popplar o.a. ranka träd
samt saftig grönska. Hållningen är här svalt
lyrisk och delvis regressiv, tekniken vanl.
omsorgs-fullare, utförligare än föreg. år. På höstsidan
återvände emellertid hetsen från terrängsakerna
och förenades med övriga tendenser till en
monumental syntes i den ofullbordade, storformatiga
duken ”Stenbrott vid Oise”. Denna har ett
för-expressionistiskt drag, som än tydligare framträder
i t.ex. Malmö museums ”Kyrkogården” med
mannen vid gravkorset, dominerad av vinterligt svart
och vitt.
Då H. målade sistn., tragisk-romantiska bild, stod
han på tröskeln till själssjukdomens fantasivärld.
Påfrestningen hade varit för stark, och förnuftets
kontroll bröts för alltid. Emellertid visade sig
sjukdomen hos H., liksom senare hos Josephson,
vara ej blott schizofrent upplösande, splittrande,
— 435 —
— 436 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
