Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hillebard - Hillebrand, Karl - Hillebrandt, Alfred - Hilleby - Hillel - Hiller, Philipp Friedrich - Hiller, Johann Adam - Hiller, Ferdinand - Hillerstorp - Hiller von Gaertringen, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILLER VON GAERTRINGEN
stodo. På 1400-talet användes h. mest som
huggvapen och hade därför kraftigare yxblad. På
1500-talet förstärktes och förlängdes stötklingan för att
kunna intränga i ryttarrustningens fogar; h. blev
då företrädesvis stötvapen, och yxbladet blev ett
mera dekorativt och rikt utsmyckat bihang. I
Sverige utvecklades under 1500-talet inhemska
typer; som fabriksort må särsk. nämnas Arboga.
En sen svensk typ är den trol. 1697 vid Kungl.
gardet anlagda underofficershillebarden. I
utlandet voro dylika underofficershillebarder i bruk
under hela 1700-talet och senast i de av Napoleon I
1809 förordnade s.k. espatons vid de franska
inf.-reg. G.W.F.
Hillebrand [-t], Karl, tysk författare (1829
—84). Som revolutionär måste H. 1849 fly ur
Tyskland. I Frankrike blev han 1863 prof, i
Douai. 1870 for han som korrespondent för
”Times” till Rom. Sedermera bosatt i Florens
påbörjade han det stora verket ”Italia” (1874—77)
och skrev ”Geschichte Frankreichs von der
Thron-besteigung Louis Philipp’s bis zum Fall Napoleon’s
III.” (2 bd, 1877—79). Bland H:s övriga
skrifter märkas ”Dino Compagni” (1862), ”Des
con-ditions de la bonne comédie” (1863), ”La Prusse
contemporaine” (1867), ”Études italiennes” (1868),
”De la réforme de 1’enseignement supérieure” (s.å.),
”Zwölf Briefe eines ästhetischen Ketzers” (1874),
”Zeiten, Völker und Menschen” (7 bd, 1872—85).
H. var en av sin tyska samtids yppersta
essäister. A.Bd.
Hillebrandt, Alfred, tysk indolog (1853—
1927), 1888—1921 prof, i Breslau, den främste
kännaren av den indiska rituallitteraturen. Hans
huvudarbete är ”Vedische Mythologie” (3 bd,
1891—1902).
Hilleby, förort till Gävle, se Hille.
Hillel, judisk skriftlärd (o. 70 f.Kr.—20 e.Kr.).
H., som var född i Babylonien, begav sig till
Palestina för att studera, grundade en egen skola (Beth
Hillel) och var o. 30 f.Kr.—10 e.Kr. de palestinska
judarnas andliga överhuvud. H. skildras i Talmud
som ett mönster av ödmjukhet, tålamod, mildhet
och godhet. Hans domslut utmärkas av social
medkänsla. Bland H:s etiska grundsatser är den
mest kända hans formulering av den judiska
lärans innehåll (jfr 3 Mos. 19:18): ”Vad du icke
vill dig själv, det skall du ej heller göra din nästa.
Detta är hela läran, allt annat är kommentar.”
Jfr Schammaj. — Litt.: M. Ehrenpreis, ”De som
byggt Israel”, 2 (1931). C.F.J.
Hiller, P h i 1 i p p Friedrich, tysk
psalmdiktare (1699—1769), präst i Steinheim
(Württem-berg), känd som förf, till psalmer och andliga
sånger, vilka i sht i pietistiska kretsar fått
spridning även utanför Tyskland (sv. övers. ”Andeliga
sånger”, ”Andelig skattkammar”, flera uppl.). De
flesta av H:s sånger utkommo i ”Geistliches
Lie-derkästlein” (1762—67).
Hiller, Johann Adam, tysk tonsättare (1728
—1804), verkade i Leipzig som kompositör,
dirigent (Gewandhauskonserterna), pedagog och
skriftställare; Thomas-kantor 1789—1801. H. är det
tyska sångspelets egentlige skapare och största
namn vid sidan av Mozart och v. Dittersdorf. De
flesta av hans verk ha ett starkt socialt patos,
t.ex. ”Lisuart och Dariolette” (1766), ”Lottchen
am Hofe” (1767) och ”Die Liebe auf dem Lande”
(1770). I den senare sjunger det enkla folket visor,
medan de förnäma utföra konstmässiga
bravurarior i karikerande syfte. Hans mästerverk är
”Die Jagd” (1770). G.Hsm.
Hiller, Ferdinand, tysk dirigent, tonsättare
och musikskriftställare (1811—85), elev av A.
Schmitt, J. N. Hummel och S. Dehn. H.
framträdde redan i unga år som skicklig pianist och
sammanfördes 1827 med Beethoven och Schubert
i Wien. 1828—35 vistades H. i Paris, där han
meddelade musikundervisning och gav offentliga
konserter, genom vilka han blev känd som
framstående Beethoven-tolkare. Han sammanträffade
här med många berömda tonsättare, ss. Berlioz,
Cherubini, Chopin, Liszt och Meyerbeer. H. blev
1847 kapellmästare i Düsseldorf och 1850 i Köln,
dit han kallats för att grunda och leda stadens
konservatorium. Han verkade också som dirigent
vid Gürzenichkonserterna och de Neder-rhenska
musikfesterna. 1868 utnämndes han till hedersdr
i Bonn och blev s.å. kallad till led. av svenska
Musikaliska akad. I sina o. 200 tonsättningar
ansluter sig H. närmast till Schumann och
Men-delssohn. Hans produktion omfattar bl.a. 6
operor (t.ex. ”Der Traum in der Christnacht”, 1845,
”Konradin”, 1847), 3 symfonier, 2 oratorier (”Die
Zerstörung Jerusalems”, 1839, ”Saul”, 1853), ett
flertal värdefulla pianostycken, kammarmusik
samt vokalkompositioner a cappella och med
ackompanjemang. Bland H:s skrifter märkas ”Die
Musik und das Publikum” (1864), ”Aus dem
Ton-leben unserer Zeit” (2 bd, 1868—71), ”L. v.
Beethoven” (1871), ”F. Mendelssohn-Bartholdy. Briefe
und Erinnerungen” (1874), ”Musikalisches und
Persöhnliches” (1876), ”Briefe an eine
Ungenann-te” (1877), ”Künstlerleben” (1880), ”Wie hören
wir Musik” (1881), ”Goethes musikalisches
Le-ben” (1883) samt ”Erinnerungsblätter” (1884).
Sina erfarenheter som pedagog samlade H. i bl.a.
den flitigt använda läroboken ”Uebungen zum
Studium der Harmonie und des Contrapunktes” (1860,
28 Aufl. 1930). — Litt.: Nekrolog av E. Hanslick
i ”Die möderne Oper”, 4 (1896); H. Hering, ”Die
Klavierkompositionen F. H:s” (1927). M.Wbg.
Hillerstorp, samhälle i Kävsjö* sn i Småland.
Hiller von Gaertringen [gär’-], Friedrich,
friherre, tysk arkeolog (1864—1947), prof, vid
Berlins univ. 1918. H. är som arkeolog mest känd
för de av honom utförda, vetenskapligt mycket
betydelsefulla utgrävningarna på Thera (Santorin)
1896—1902, vilka han offentliggjorde i verket
”Thera” (4 bd, 1899—1909). H. var även en
betydande epigrafiker och publicerade bl.a.
inskrifterna från Priene, ”Inschriften von Priene” (1906),
samt utgav och medarbetade i flera band av
preussiska vetenskapsakad:s stora saml. av
grekiska inskrifter, ”Inscriptiones Graecae”. Han
utgav vidare 3 uppl. av W. Dittenbergers klassiska
”Sylloge inscriptionum Graecarum” (4 bd, 1915
—24) samt ”Historische griechische Epigramme”
(1926). Bland hans skrifter märkes dessutom
”Griechische Epigraphik” i Gercke-Nordens
”Ein-leitung in die Altertumswissenschaft”, 1 (3 Aufl.
1927). Tills, med sin hustru utgav H. slutl. den
utomordentligt intressanta brevväxlingen mellan
hennes fader, U. v. Wilamowitz-Moellendorff, och
— 445 —
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
