Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Himalaya, Himalaja - Himalayaceder - Himalayacypress - Himalayariket - Himantopus - Himation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIMATION
når 3,700—4,000 m längs dess s. sluttning; ovan
följa vegetationslösa klippor. De transversala
floderna ha skurit sig ned i väldiga, trånga dalar,
vittnande om bergsmassornas sena höjning. V. om
Sutlejs genombrottsdal har kedjan en ganska jämn
medelhöjd av c:a 6,000 m med få högre toppar
(Nanga Parbat 8,114 m); ö. om Sutlej är
kamlinjen kraftigt sönderskuren, och kedjan styckas
sönder genom talrika genombrottsdalar. Bland de
talrika höga topparna i och n.v. om Nepal
märkas Nanda Devi (7,820 m), Dhaulagiri (8,167
m), Gauri Sankar (7,145 m), det av
permokar-bon kalksten uppbyggda Mount Everest (8,884
m) samt Kanchenjunga (8,579 m). Längs
kedjans n. sluttning ligger snögränsen vid c:a 5,800 m,
längs s. sluttningen på gr. av den större
nederbörden c:a 1,000 m lägre. Glaciärer,
jämförbara med Karakorums väldiga isströmmar,
förekomma icke; en av de största är
Milam-glaciä-ren i Kumaon med en längd av 19 km, vilken når
ned till 3,500 m och därmed är den lägsta av
H:s glaciärer. — Z a n s k a r-k e d j a n
sammanflyter i ö. med huvudkedjan, men v. om 8i° ö.lgd
grenar den av från denna och sträcker sig med
avtagande höjd mot n.v. till den stora
Indus-kröken. Dess högsta topp är Kamet (7,756 m). — I
Stora H. är veckningszonens äldsta berggrund
blottlagd. Genom dess granitgenomträngda,
pre-kambriska kristallina skiffrar skiljas Tethys-havets
mäktiga, fossilrika, paleozoiska och mesozoiska
avlagringar, vilka uppbygga Zanskar-kedjan
(Te-thys-Himalaya), från en lika imponerande
paleo-zoisk och mesozoisk, mycket fossilfattig lagerföljd
av helt annan facies (krol-facies), vilken ingår i
Lilla H.
H:s geologiska historia inledes med
uppkomsten av Tethys i slutet av den paleozoiska eran.
Inom detta geosynklinalhav fortgick den marina
sedimentationen med obetydliga avbrott ostörd
under trias, jura och äldre krita. Under mellersta
krita började den första bergskedjeveckningen och
anlades det stora fördjupet framför Karakorum,
där under senare delen av krita och början av
tertiär massor av basiska eruptiv (ofioliter)
uppträngde. En ny period med kraftig veckning
följde i slutet av krita, därpå allmän höjning, sedan
åter sänkning, som nådde sitt maximum under
eocen, då den marina nummulitiska kalkstenen
avlagrades på ömse sidor av huvudkedjan. Under
oligocen inträffade så veckningens huvudfas,
överskjutningarna inom siwalik-zonen äro av
post-plio-cen ålder. Dessa deformationer av geosynklinalen
utlöstes i väldiga överskjutningar. Sålunda utgör
den kristallina centralzonen en enorm mot s. över
Lilla H:s formationer överskjuten massa med en
horisontal förskjutning av mer än 100 km. På
denna följer Zanskar-kedjans av veckade
tethys-sediment bestående, överskjutna skollor, och på
dessa slutl. från Indus-tråget härrörande
överskjutna täcken med en förskjutning av 60—80 km.
Under istiden var glaciationen inom H. mycket
mera omfattande än i nutiden, i synnerhet inom
Indus’ flodområde. Liksom inom Alperna ha fyra
större nedisningar konstaterats. Den första och
andra glaciationens ändmoräner påträffas i
Kashmir på 1,800 m ö.h., men denna siffra anger icke
den verkliga glaciationsgränsen, då H. sedan sen-
kvartär tid varit underkastad en betydande
landhöjning, som alltjämt pågår. Den tredje
nedisningen nådde i Kashmir till 2,300 m och den
fjärde till 2,800 m ö.h. Bäckenet utfylldes med
mäktiga glaciala och interglaciala lakustrina sediment,
vilkas rester nu bilda ett praktfullt platå- och
terrasslandskap (karewas).
Växtvärld. Någon skarp växtgeografisk
gräns mellan ö. och v. H. existerar ej, men i Nepal
kan växlingen mellan ö. och v. element ganska
väl fastställas. Den s. sluttningen av ö. H. täckes
upp till 2,400—2,500 m ö.h. av tropiska och
subtropiska regnskogar, där arter av fam.
lagerväxter och ständigt gröna ekar spela huvudrollen,
varjämte talrika trädormbunkar, lianer och
epi-fytiska orkidéer uppträda. Skogen når sin
yppigaste utveckling vid c:a 2,000 m. Högre upp
vidtaga tempererade skogar med arter av tall-,
gran-och cedersläktena samt lövfällande ekar och
björkar. Rhododen’dron är synnerligen rikt
representerat, såväl betr, art- som individrikedom.
Trädgränsen ligger vid 3,700—4,000 m. Inom den alpina
regionen framträda särsk. arter av pil-, stålört-,
korsört-, smörblom- och vivesläktena jämte
edel-weiss och Rhododendron. På Mount Everest har
den lilla mattformiga Arena’ria muscifo’rmis
anträffats ännu på 6,218 m, jordens högst upp växande
fanerogam. På s. sluttningen av det torrare v. H.
förekomma tropiska monsunskogar, som behärskas
av det lövfällande sal-trädet, Sho’rea robuFta.
Några baljväxter, t.ex. av släktena akasia, Bauhi’nia och
Dalber’gia, äro också av betydelse. Vid c:a 1,000 m
blir vegetationen varmtempererad med inslag av
me-diterrana typer, ss. Cofinus Coggyg’ria och Celtis
austra’lis. Mellan 1,200 och 2,400 m härska ständigt
gröna ekar, främst Quercus inca’na, och den
långbar-riga tallen Pinus longifol’ia. Vid 2,100 m börja även
lövfällande träd göra sig gällande, ss. arter av alm-,
ask-, lönn- och pilsläktena. Björk bildar
trädgränsen vid 3,600—3,700 m. Inom den alpina regionen
framträda Rhododendron och arter av fam.
ranun-kelväxter. På n. sidan av H. vidtaga högstäpper
och öknar.
Djurvärlden är rik. I Assams och Nepals
skogar leva noshörning, elefant, tiger och leopard.
På högre nivåer finnas hjortar, bergfår, jak och
den sällsynta snöleoparden.
Befolkningen lever av jordbruk och i de
högre bergdalarna av boskapsskötsel med
regelbundna flyttningar mellan olika betesmarker och
ett väl organiserat fäbodväsen av egendomlig typ.
I ö. H. beta får- och jakhjordarna på kedjans s.
sida under sommaren. När vintern kommer med
massor av snö, vandra de över till betesmarkerna
på den visserligen kallare men också mycket
torrare och snöfriare tibetanska platån.
Litt.: S. G. Burrard & H. H. Hayden, ”A sketch
of the geography and geology of the H.
moun-tains and Tibet” (4 bd, 1907—08); A. Heim &
A. Gansser, ”Central H.” (i ”Denkschriften der
Schweizerischen naturforschenden Gesellschaft”,
73, 1939)- E.Nn;W.
Himalayaceder, se Ceder.
Himalayacypress, se Cypressträ.
Himalayariket, geol., se Jurasystemet.
Himan’topus, se Styltlöparsläktet.
Himat’ion (grek.), stor, fyrsidig mantel i den
— 453 —
— 454 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
