Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hirtius, Aulus - Hirtshals, Hirshals - Hirtus - Hirudin - Hirudinea - Hirudo - Hirundinidae, Hirundo - Hirzel, släkt - His, 1. Wilhelm - His, 2. Wilhelm - Hisarlik - 1. Hischam ibn Abd al-Malik - 2. Hischam I - 3. Hischam II - 4. Hischam III - van Hise, Charles Richard - Hishikawa, familj - Hishult - Hisingen - Hisinger, ätt - Hisinger, 1. Johan - Hisinger, 2. Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIRTSHALS
ning utanför Modena. H:s stora betydelse ligger
i hans verksamhet för att komplettera Caesars
historiska författarskap. Efter dennes död grep
sig näml. H. an med att fylla ut luckan mellan
”De bello gallico” och ”De bello civili” samt
därefter föra fram berättelsen till Caesars död. H.
fick visserligen aldrig tillfälle att fullfölja denna
plan, men vid hans bortgång förelågo dock 8:e
boken av ”De bello gallico” och en skildring av
Caesars egyptiska fälttåg, ”Bellum alexandrinum”.
Jämte två av andra caesarianska officerare förf,
berättelser om krigen i Afrika och Spanien
ut-gåvos därefter H:s efterlämnade skrifter tills,
med Caesars egna kommentarer och ha därigenom
bevarats till eftervärlden. — Litt.: O. Seel, ”H.”
(i ”Klio”, Beih. 35, 1935); K. Barwick, ”Caesars
Commentarii und das Corpus Caesarianum” (i
”Philologus”, Suppl.-bd 31, 1938). K.H.
Hirtshals, H i r s h a 1 s, fiskläge och badort i
Hjörring Amt på Jyllands n.v. kust, 15 km n.n.v.
om Hjörring; 2,133 inv. (1945). H. har stor, 1919
—30 byggd hamn, fiskauktionshall,
livräddningsstation o.d. Daglig ångbåtsförbindelse med
Kristiansand i Norge.
Hi’rtus, -a, -um (lat., styvhårig, borstig),
artnamn på växter och djur med styv hårbeklädnad.
Hirudi’n, ett i blodigelns mundelar förefintligt
ämne, sannolikt av albumosnatur, som på obekant
sätt förhindrar blodets levring. H. kan extraheras
ur krossade blodigelshuvuden med koksaltlösning
el. alkohol (blodigelextrakt). Det finnes i
handeln i form av bruna skällor. Dessa användas
vid fysiologiska experiment, varvid en ringa mängd
ant. tillsättes blod el. insprutas direkt i blodbanorna.
Hirudi’nea, se Iglar.
Hiru’do, masksläkte, se Blodigei.
Hirundin’idae, Hirun’do, se Svalor.
Hirzel [-tsal], schweizisk släkt från Zürich. Hans
Ca spar H., läkare och filantrop (1725—1803),
stiftade 1761 det fosterländska ”Helvetische
Gesell-schaft”. Hans son Hans Caspar H., läkare
och filantrop (1751—1817), införde skyddsympning,
förbättrade dövstumsvården och
barnmorskeväsen-det i Zürich. Salomon H., bokhandlare och
bibliofil (1804—77), grundade 1833 eget förlag i
Leipzig. Bernhard H., orientalist (1807—47),
övers, till tyska bl.a. ”Qacuntala” (1833) och
”Ur-vaqi” (1838). A.Bd.
His. 1) Wilhelm H., tysk läkare (1831—1904),
lärjunge av Joh. Müller och R. Virchow, med. dr
1854, prof, i anatomi och fysiologi i Basel 1857, i
Leipzig 1872. H. var en av anatomiens
förgrunds-män under senare hälften av förra årh. Hans första
arbeten ligga inom histologiens område, hans
väsentligaste inom embryologien. Särsk. voro hans
studier över hjärnans utveckling banbrytande. H.
grundade jämte W. Braune 1878 ”Zeitschrift für
Anatomie und Entwicklungsgeschichte”.
2) Wilhelm H., den föreg:s son, läkare (1863
—1934), 1907 prof, i medicin i Berlin. Särsk.
viktiga äro H:s undersökningar över hjärtats
retled-ningssystem; det His’ska knippet i detta
(se Hjärta, sp. 582) har fått namn efter honom.
Hisarlik, se Hissarlik.
Hischa’m, kalifer.
1) Hischam ibn Abd al-M a lik,
umai-jadkalif i Damaskus 724—743.
2) H i s c h a m I, son till Abd ar-Rahman I,
umaijadkalif i Cördoba 788—796.
3) H i s c h a m II, son till al-Hakam II,
umaijadkalif i Cördoba 976—1013.
4) Hischam III, son till Abd ar-Rahman IV,
den siste umaijadkalifen i Cördoba 1027—31.
van Hise, Charles Richard, geolog, se
Van Hise.
Hishikawa [-Ji-], japansk konstnärsfamilj och
skola, tillhörande Ukiyoye-riktningen. Skolan
grundades av Moronobu*.
Hishult, socken i Höks hd, Hallands län (90,83
km2) och i N. Åsbo hd, Kristianstads län (7,55
km2), församling i Hishults och Fagerhults
pastorat i Laholms kontrakt (H. tillhör Göteborgs
stift, Fagerhult Lunds stift). Hela socknen utgör
98,38 km2, därav 94,55 land; 1,991 inv. (1948; varav
158 inv. i den mindre sockendelen, som i avseende
på fastighetsredovisning hör till örkelljunga). H.
är av smålandsnatur, rikt på torvmossar och har
betydande mossodlingar. Åkern utgör 22 % av
landarealen, skogsmarken 47 °/o. Egendom:
Ox-hults säteri (Statens) och kronopark. Kyrkan,
uppförd 1902, har predikstol och altartavla från
1700-talet; dopfunt av trä, daterad 1621. —
Namnet avsåg urspr. kyrkbyn. Det skrevs 1475
Izhwltte leen (socknen har tidvis utgjort eget
län) och utgöres till sin förra led av gen. av
’idhe, idegransbestånd, el. möjl. hide, ide; senare
leden är hult, skogsdunge (se ”Ortnamnen i
Hallands län”, 1, 1948, sid. 10, 12 f.). I.Mg;Er.
Hisingen, ö i Göteborgs och Bohus län mellan
Götaälvs mynningsarmar, av vilka den n. kallas
Nordre älv, samt mellan Alve- och
Älvsborgs-fjordarna; till arealen Sveriges fjärde ö, 196,4 km2;
37,237 inv. (1940). H. når i n. delen 118,4 m ö.h.
Berggrunden utgöres av gnejs, som genomsättes
av den c:a 100 m breda, i v.n.v.—ö.s.ö. riktning
gående Tuve-diabasgången. Genom H. går i n.-s.
riktning en betydande sprickdal, Kvillebäcksdalen.
I stora delar, särsk. i s.v. och i n., går
berggrunden i dagen. De viktigaste jordarterna äro marin
lera och sand jämte mindre områden av
morängrus och isälvsgrus. S. delen av H. hör till
Göteborg; Tuve sn bildar ö. Hisings hd och resten
V. Hisings hd. G.N.
Hisinger, urspr. från ön Hisingen stammande
ätt, adlad 1770 med nedannämnde H.i). Ätten,
som i Sverige utslocknade 1852, immatrikulerades
i Finland 1818, och en gren blev friherrlig 1819
(1883). En 1906 adopterad gren bär namnet
H.-Jägerskiöld. — Litt.: F. L. Hisinger,
”Historik över friherrliga ätten H.” (1925).
1) Johan H., bergsman, bruksägare (1727—
90), 1749 vice notarie i Bergskollegium. Genom resor
och studier förvärvade H. stora kunskaper i
bergshanteringen. 1758 flyttade han till Finland för att
förvalta sina fäderneärvda bruk och införde på dem
stora förbättringar. Även trädgårdsskötseln o.a.
näringar främjade han. 1778 fick han bergsråds titel.
2) Wilhelm H., den föreg:s brorson, kemist,
mineralog, geolog, paleontolog och bruksägare (1766
—1852), studerade vid Uppsala univ. och inträdde
i Bergskollegium men flyttade snart till sina
egendomar i Västmanland, Skinnskatteberg och Baggå,
samt ägnade sig där åt bergs- och
bruksverksam-het. Han idkade här studier inom olika grenar av
— 491 —
— 492 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
