Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
skott från den intill hjärnröret liggande, kärlrika
mjuka hjärnhinnan (pia mäter)- Dessa
in-buktningar utgöra de s.k. plexus chorioi’dei, och
av dessa produceras den s.k.
cerebrospi-n a 1 v ä t s k a n. Dessa bildningar äro starkast
utvecklade i de båda sidoventriklarna men finnas
även i tredje och fjärde ventriklarna, där de hänga
ned från taket. Största delen av
cerebrospinalväts-kan produceras i sidoventriklarna och flyter
därifrån i en jämn ström genom tredje ventrikeln,
hjärnvattenledningen och fjärde ventrikeln,
varifrån den genom tre öppningar under lillhjärnan
passerar ut på h:s yta. Den del av
hjärnhemisfär-väggen, som innesluter corpus striatum,
sammansmälter med andra hjärnblåsans (dienkefalons)
sidovägg; härigenom uppstår av de båda främsta
hjärnblåsorna den bildning, som kallas
storhjärnan (cerebrum). De båda
storhjärnhemi-sfärerna förbindas ovanför tredje ventrikeln med
varandra genom tvärgående s.k.
kommissur-banor, och av dessa uppbygges den s.k. h j ä r
n-balken (corpus callo’sum, se fig. 3). Liknande
tvärgående banor förbinda även de båda sidornas
luktcentra med varandra. Såväl inom
storhjärn-hemisfärerna som inom lillhjärnsanlaget lägger sig
grå substans till största delen utanför den inre,
vita, och bildar därigenom ett grått barklager
hjärnbarken. Den grå färgen är betingad
av barkens stora halt av ganglieceller, under det
att hemisfärernas vitglänsande inre beror på den
rikliga förekomsten av märgskideklädda
nervtrådar i dessa delar. På gr. av barkens relativt
starka tillväxt uppträda fåror såväl på
storhjärn-hemisfärernas som på lillhjärnans yta. De
mellan fårorna belägna hjärndelarna kallas h j ä r
n-vindlingar (gyri). Dessa ligga på
storhjärnan längre från varandra och äro mera
oregelbundet anordnade än på lillhjärnan. De tidigast
uppträdande fårorna äro så djupa, att de
åstadkomma inbuktningar på hjärnventriklarnas
väggar, dessa fåror benämnas fissu’rae. De senare
uppkomna fårorna kunna däremot ej iakttagas från
ventrikelsidan, dessa benämnas sulci- Den först
bildade fåran av detta slag kallas centralfåran
(sulcus centra’lis). Den går snett nedåt framåt på
mitten av vardera hemisfärens utsida och
avgränsar storhjärnans pannlob från dess h j ä s
s-1 o b (se fig. 2). Nedanför hjässloben och baktill
direkt övergående i den senare ligger
tinningloben. Ännu längre bakåt övergå dessa utan
någon skarp gräns i nackloben. Den djupa fåra,
som intränger mellan pann- och hjässloben å ena
sidan och tinningloben å andra sidan, kallas
fis-su’ra cerebri latera’lis Sylvii (se fig. 2). På mediala
sidan av storhjärnhemisfärerna finns centralt en
särskild lob, vilken nästan ringformigt omsluter
hjärnbalken. Denna lob benämnes ringloben
(gyrus cin’guli, se fig. 3). De perifera delarna av
storhjämhemisfärernas medialsidor ingå däremot
i pann-, hjäss-, tinning-, resp, nackloberna. På
pannlobens undersida utvecklas ett framåt riktat
utskott, som ovanför silbenet slutar med en
klubb-formad ansvällning (bulbus olfacto’rius), i vilken de
från nässlemhinnan kommande luktnervtrådarna
intränga. Denna bildning kallas 1 u k 11 o b e n
(lobus olfactorius), och bakåt övergår den i
ringloben. Luktlob och ringlob utgöra tillsammans
lukthjärnan. Betr, namnen på och formen av
övriga vindlingar och fåror se fig. 2 och 3.
Hos lansettfisken, det lägsta av alla
ryggradsdjur, består h. endast av en obetydlig
utvidgning av neuralröret. Hos alla andra ryggradsdjur
återfinnas däremot samtliga fem ovannämnda
hjärnblåsor mer el. mindre utvecklade, även om de
i de högre stadierna endast gå att identifiera genom
embryologiska undersökningar. Redan hos f i
s-k a r, g r o d- och kräldjur har h. sålunda nått
en betydande utvecklingsgrad (jfr fig. 4—6). Man
lägger här främst märke till den relativt starka
utvecklingen av framändhjärnans hemisfärer,
vilka huvudsaki. uppbyggas av basala ganglierna el.
corpus striatum (i fig. betecknad med i) och
lukt-loberna (j), vilka framåt övergå i luktbulberna.
Lillhjärnan (d) är hos dessa djur relativt föga
utvecklad, i sht hos grod- och kräldjur, medan
däremot taket i mitthjärnan (e) är förhållandevis
betydligt kraftigare utvecklat än i människohjärnan.
Hos fåglarna (fig. 7) ha storhjärnhemisfärerna
(i och k) och i sht lillhjärnan (d) undergått
ytterligare utveckling. Till jämförelse med fig. 4—7
har medtagits en schematiserad bild av
människohjärnan (fig. 8), där man framför allt lägger märke
till de enormt kraftigt utvecklade
storhjärnhemisfärerna (i och k).
Tyngdpunkten för den specifikt mänskliga
hjärnutvecklingen ligger i hjärnbarken el.
manteln. Även de högst stående aporna, t.ex.
gorillan, vars h. mest påminner om människans, har
endast tredjedelen så stor hjärnbark som
människan. Hjärnbarken utmärkes av en höggradig
vävnadsdifferentiering. Det mödosamma
fastställandet av denna, hjärnbarkens cyto- och
myelo-arkitektonik, har lett till en kartläggning
av hjärnbarken, varvid man hos människan särskilt
icke mindre än 200 olika histologiska fält med
olikartad byggnad (jfr fig. 10). Den mänskliga
hjärnbarkens totala yta har mätts till 220,000 mm2.
Ett snitt genom barken visar, att den består av 6
olika cellskikt, åtskilda av fiberskikt. Barken innehåller
i sin helhet enl. nyare beräkningar 14 milliarder
nervceller. Då varje nervcell genom en mängd utlöpare är
förenad med andra nervceller på längre el. kortare
avstånd från densamma, innebär detta en
oöverskådlig mängd möjligheter för funktionellt
samarbete mellan h:s celler. Vi se m.a.o. i denna
hjärnbarkens höga vävnadsdifferentiering det
morfologiska underlaget för även de högsta, mest
invecklade medvetna psykiska funktioner.
Nervsystemets verksamhet förutsätter, att den
funktionella enheten bevaras. I hjärnbarkens funktion
ingår att analysera alla de olikartade impulser,
som strömma mot vår organism, och att samordna
dem till en enhet. En av grundfunktionerna är
uppbyggandet av en enhetlig rumsuppfattning. I
allm. äro de impulser, som från olika sinnen nå
in till h., kongruenta el. samstämmiga. Vår
rumsuppfattning är t.ex. baserad på såväl syn och
hör-selvestibulära impulser som på känselimpulser (den
taktila orienteringen genom kroppens periferi). Om
denna kongruens störes genom sjukdomar i något
av dessa orienteringsorgan (inflammation i örat
av vestibularapparaten), uppstår en villrådighet
i vår orientering, som vi uppleva psykiskt i form
av svindel, ett synnerligen vanligt subjektivt
— 557 —
— 558 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
