Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
symtom vid alla hjärnsjukdomar. Det ostörda
samarbetet mellan hjärnområdena är betingelsen för den
funktionella enhetsprestation, som ligger bakom
personligheten el. den psykiska
jagfunktionen. Man har länge försökt utröna de
funktionella olikheterna i olika delar av hjärnbarken. Det
är numera med bestämdhet fastställt, att de olika
histologiska fälten motsvara olika funktioner (jfr
fig. 9 a och b). Men vår kunskap om dessa centra
är fortfarande fragmentarisk. Vi veta med
säkerhet, att i främre centralvindeln (framför
centralfåran) ligga stora pyramidformade ganglieceller,
vilkas nervutskott sträcka sig under namnet p
y-ramidbanan genom den s.k. inre kapseln
till hjärnnervernas motoriska kärnor och ända ned
till ryggmärgens motoriska celler i framhornen.
Retningen av detta barkområde med elektrisk
ström framkallar rörelser från olika muskler el.
muskelgrupper i olika kroppsregioner. Längst
upp vid mantelkanten i denna bakregion utlösas
rörelser från foten och benet, längst ned vid fissura
Sylvii rörelser från huvudet och i mellanområdet
rörelser från armen och spec. fingrarna. Främre
centralvindlingen är hjärnbarkens motoriska
centrum, och pyramidbanans funktion är att
förmedla impulserna för de rörelser, som ingå i vår
finare motoriska anpassning mot yttervärlden.
Skador på pyramidbanan leda till halvsidig förlamning
(h e m i p 1 e g i). De senaste årens forskningar ha
givit vid handen, att med elektrisk retning av
hjärnbarken rörelser kunna utlösas även från andra
delar än den egentliga motoriska precentrala
barken. Från periferien av den utbredda hemisfären,
från såväl parietal- och tinning- som occipitalloben,
kunna rörelser framkallas från ögonen och från
armen och benet. Dessa äro emellertid komplexiva,
omfattande samordnande rörelser, vilka innebära
en vridning av hela kroppshalvan i en viss riktning,
varför de kallats adversivrörelser. Synsinnets
centrum är förlagt på båda sidor om fissura
calcari’na i occipitalloben. Detta fastställdes genom
årslånga forskningar av Salomon E. Henschen. Skada
här leder till halvsidig blindhet (hemianopsi).
Det motoriska och synsinnets centra äro de enda,
som med visshet fastslagits. Smakens och
luktens centra anses förlagda till tinninglobens
främre, inre yta, den del av h., som benämnes
hip-pocam’pus el. ammonshornet. — Den allmänna
organisationsplanen av hjärnbarken förstår man
lättast genom att tänka sig hemisfärens väggar, urspr.
formade som en blåsa, i ett plan. I ett sådant
tankeexperiment måste hemisfärens mediala yta komma att
ligga utanför dess konvexa sidoyta. När en
sinnesyta, vilken som helst, utvecklar sig i
nervsystemet, uppträda de nytillkommande delarna icke
koncentriskt som apposition i ränderna utan excentriskt,
d.v.s. insprängda i mitten av ytan. Detta är också
principen för barkutvecklingen. Vi finna, om
hemisfären utbredes i ett plan, den äldsta delen,
lukthjärnan, i periferien. Den bildar i själva verket
den urgamla ram, inom vilken alla övriga centra,
även de specifikt mänskliga, utveckla sig. Vi finna
i övrigt de olika centra placerade längre ut mot
periferien, ju högre deras utvecklingshistoriska ålder
är. Längst ut i tinningloben ligger smakens
centrum. Synbarken ligger likaledes långt ut. Det av
djuren sist förvärvade finaste seendet, som
försig
går genom gula fläcken, är i överensstämmelse
med principen representerat längst in mot centrum
av synbarken, motsv. occipitallobens bakre del.
Hörseln, som tillkommit mycket senare än de
nämnda sinnena, är representerad betydligt längre
in i övre tinningloben. Kroppssensibiliteten är
representerad i centrala områden i parietalloben
och bakre centralvindeln. I detta
känselcentrum finna vi, att handen upptager det mest
centrala området. Den utgör det mest fulländade
rörelseorganet i människans kropp. Handens stora
rörelsemöjligheter såväl som dess högt utvecklade
känslighet göra, att den som intet annat organ
tjänar den taktila orienteringen och däruti kan
jämföras med vilket av sinnesorganen som helst.
Man jämföre den oerhörda mängd av varierande
taktila impulser, varigenom människan med
tillhjälp av handen är i stånd att göra sig underrättad
om ett föremåls storlek, konsistens och
ytbeskaf-fenhet (den diskriminativa sensibiliteten), med vad
ett fyrfota djur kan uppfatta med sina tassar. —
Den mänskliga hjärnbarken skiljer sig från djurens
särsk. därigenom, att mellan dess primära
sinnes-centra infällts nya barkområden i pannloben, i
parietalloben och i tinningloben. Dessa centra
anses förmedla samarbetet mellan primärcentra.
De ha kallats associationscentra och torde
utgöra brännpunkten för den psykiska syntesen.
De högre psykiska funktionerna måste ä andra
sidan uppfattas som uttryck för det funktionella
samarbetet mellan hjärnbarkens alla delar. Det har
hittills varit svårt att förstå, hur de 200 olika
histologiska fälten kunna fungera som en enhet. Den
utvecklingshistoriska synpunkten torde bättre än
någon annan hjälpa oss till en överblick över det
funktionella samarbetet mellan hjärnbarkens olika
delar. — Pannloben har viktiga funktioner i
rums-orienteringens tjänst. I den äro nedlagda bl.a. de
orienteringsintryck, som medfölja det
stereoskopiska seendet. Skador på denna lob ge bl.a. svårt
bortfall av rumssinnet. Man har dessutom velat
hit förlägga andra funktioner, initiativ, minne,
karaktärsegenskaper o.s.v. Pannloberna ge den
mänskliga h. dess särkaraktär jämfört med apornas.
Hjärnbarkens roll för våra högsta funktioner
framträder särsk. vid de rubbningar av talet, som följa
hjärnskador. Skada på pannlobens nedre bakre del
(Brocas centrum) ger bortfall av förmågan
att igångsätta de rörelser av stämband och läppar,
som ingå i talandet, motorisk afasi (se Afasi).
Man vet, att hos högerhänta människor är denna
reglering av talet förlagd till den v. hemisfären
och hos vänsterhänta tvärtom. Detta faktum
visar, att talets utveckling är biologiskt knuten till
handens användning. I samma hemisfär, som har
den funktionella ledningen av talet, regleras
också den själsliga verksamhet, som är förknippad
med bruket av föremål. Skada på bakre, undre
hjässloben (W e r n i c k e s centrum) leder till
en förstöring av de akustiska, optiska och taktila
minnesbilder, som äro nödvändiga för ordens
rätta användning vid talandet. Patienten kan då
visserligen uttala orden rätt men använder fel ord
(sensorisk afasi). Vid skador på tinningloben
förstöras särsk. de akustiska minnesbilderna, och
patienten förstår icke längre det talade ordet.
Skador på parietalloben i denna hemisfär framkalla
— 559 —
— 560 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
