Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hof - Hof, Sven - Hofberg, Herman - Hofburg - Hofburgtheater - Hofdijk, Willem Jacobsz - Hofer, Andreas - Hofer, Bruno - Hofer, Klara (Höffner) - Hofer, Karl - von Hoff, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOF
Hof [håf], stad i n.ö. Bayern, vid Saale s.v. om
Plauen; 44,887 inv. (1939). Högt utvecklad textil-,
järn-, maskin- och livsmedelsindustri. Viktig
järnvägsknut.
Hof [hov], Sven, språkforskare (1703—86), fil.
mag. i Uppsala 1731. 1737 uppförd på förslag till
physices prof, i Åbo, 1746 matheseos lektor i Skara,
eloquentiae och poeseos lektor (d.v.s. i latin) där
1750, avsked med prof:s titel 1757. H:s skarpa
iakttagelseförmåga och nyktra saklighet gjorde
honom till en av de allra främsta företrädarna för
den äldre svenska språkforskningen. Huvudsaki.
sysslade han med den samtida svenskan och dess
dial., särsk. den västgötska. Hans viktigaste
arbeten äro ”Swänska språkets rätta skrifsätt” (1753),
där han som huvudprincip hävdar
ändamålsenligheten, ”Förklaring öfwer besynnerliga ord .... uti
swenska psalmboken” (1765), ”Dialectus
vestro-gothica” (1772), hans förnämsta arbete, en även
från modern synpunkt utmärkt dial.-monografi,
samt en blott i handskrift befintlig avh. om den
svenska skaldekonsten, i vilken han visar, att den
svenska versen icke är byggd på kvantitet utan på
accent. Han utgav dessutom skrifter i latin,
naturvetenskap och ekonomiska frågor samt var varmt
intresserad för undervisningsväsendets förkovran.
H:s ”Efterlämnade skrifter” utgåvos 1930 av N.
Beckman. — Litt.: N. Beckman, ”Bidrag till
kännedomen om 1700-talets svenska” (i ”Arkiv för
nordisk filologi”, 11, 1895), ”S. H.” (1923). E.H.
Hofberg [ho’v-], Johan Herman, läkare,
författare (1823—83), distriktsläkare i Edsberg 1852—
58, ägnade sig därefter åt antikvariska,
personhistoriska och litterära studier, blev 1874 eo.
amanuens vid Nationalmuseum och 1880 föreståndare för
Livrustkammaren. Bland H:s många skrifter äro
särsk. viktiga de om stor forskar- och samlariver
vittnande ”Edsbergs socken” (1863), ”Nerikes
gamla minnen” (1868), ”Förteckning öfver
Nerikes fasta fornlemningar” (1871), ”Svenska
folksägner” (1882) samt hans ”Svenskt biografiskt
handlexikon” (2 bd, 1876, ny uppl. 1906). H.
redigerade tidskr. ”Läsning i hemmet” 1880—83. IV.N.
Hofburg [hå’fbork], det forna kejsarpalatset i
Wien*.
Hofburgtheater [hå’fbork-], D a s H., i Wien,
se Burgtheater.
Hofdijk [håfdéik], Willem Jacobs z,
holländsk författare (1816—88), skrev romantiska
dikter, ss. ”Kennemerland” (5 bd, 1850—52),
historiska skildringar, ss. ”Historische landschappen”
(1856), och talrika andra brett anlagda episka och
lyriska dikter.
Hofer [hå’-], Andreas, tyrolsk upprorsman
(1767—1810), född i S:t Leonhard i Passeierdalen,
där han ärvde värdshuset ”Am Sand”, efter vilket
han fick sitt folkliga namn ”Der Sandwirt”. H.
deltog i kriget mot Frankrike 1796—1805 bl.a. som
kapten för en skarpskyttekår. Efter freden i Pressburg,
där Österrike avträdde Tyrolen till Bayern,
organiserades i det avträdda området en upprorsrörelse
från Wien, dit H. jämte några andra tyrolare
kallades 1808. I april 1809 utbröt upproret i
Tyrolen, och under H:s ledning befriades landet. Då
Österrike likväl i stilleståndet i Znaim förband
sig atf utrymma Tyrolen, uppträdde H.
självständigt, slog en stark fransk här vid berget Isel,
befriade det
belägrade Innsbruck, valdes
till Oberkommendant
samt styrde Tyrolen
i kejsarens namn.
Sedan Österrike i
freden i Wien (okt. s.å.)
slutgiltigt avstått
Tyrolen, dukade
frihetsrörelsen under, H.
tillfångatogs och
avrättades i Mantova (febr.
1810); hans
kvarlevor flyttades 1823
till Innsbruck. Tro-
gen kyrkan, den folkligaste gestalten i Österrikes
kamp mot Napoleon har H. förhärligats i
folksånger och sägner; hans historia har lämnat
litterära motiv åt Immermann, B. Auerbach,
Schön-herr m.fl. P.Nm.
Hofer [hå’-], Bruno, tysk zoolog och
fiskeri-man (1862—1916), föreståndare för veterinärhögsk.
i München. H. har inlagt betydande och
banbrytande förtjänster inom flera områden av
fiskerinäringen, särsk. dammkulturen. Han grundade den
berömda försöksstationen i Wielenbach och
fiskeri-stationen i München, redigerade under många år
”Allgemeine Fischerei-Zeitung” och utgav en
mycket anlitad handbok i fisksjukdomar.
Hofer [hå’-], Klara, pseud. för tyska
författarinnan Klara Höffner (f. 1875). H. har
skrivit romanerna ”Der Lebende hat Recht”
(1909), ”Weh dir, dass du ein Enkel bist” (1912),
”Das Spiel mit dem Feuer” (1915) och ”Der
glei-tende Purpur” (1913), men särsk. stor popularitet
har hon förskaffat sig genom att romantisera
berömda mäns biogr., t.ex. ”Alles Leben ist Raub”
(1913, om Hebbel), ”Bruder Martinus” (1917,
Luther), ”Der Büsser” (1928, Strindberg),
”Goe-thes Ehe” (1920), ”Die Mütter” (1931) och
”Früh-ling eines deutschen Menschen” (1932), de tre
sistn. om Goethe, samt ”Das letzte Jahr” (1936),
som handlar om Theodor Körner. A.Bd.
Hofer [hå’-], Karl, tysk målare och grafiker
(f. 1878), utbildades under inflytande av
Thomas tyska idealism, tog senare intryck av H.
v. Marées’ monumentala stil, vilket gjorde, att
han kom att intressera sig för fransmännen
Cézanne och Gauguin, med vilka den förre hade
mycket gemensamt. Denna anknytning gjorde,
att han kom att stå som representant för den
formala franska expressionismen mot den starkt
uttrycksbetonade tyska, som samtidigt bröt fram.
Hans stil är lugn och formalt betonad med en fast
och lätt kubistisk teckning och en högt uppdriven
färg av god kultur. Som grafiker har han
dokumenterat sig framför allt genom sviten ”Dans”
(1922). 1920 blev han prof, vid konstakad. i
Berlin, där han också är bäst representerad. S.Sm.
von Hoff [-å-], Carl Ernst Adolf, tysk geolog
och ämbetsman (1771—1837), vid sin död president
för överkonsistoriet i Gottha. H. utgav ett flertal
avh. inom olika delar av geologien. Hans
huvudarbete är ”Geschichte der durch Ueberlieferung
nachgewiesenen natürlichen Veränderungen der
Erd-oberfläche” (3 bd, 1822—34, bd 4 och 5 postumt
— 615 —
— 616 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
