Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hogrän - Hogstad - Hogue, La - Hohenberg, Sophie - Hohenfels, Stella - Hohenfriedeberg - von Hohenheim, Theophrastus - Hohenlinden - Honenlohe, ätt - Hohenlohe, 1. Friedrich Ludwig (Hohenlohe-Ingelfingen) - Hohenlohe, 2. Adolf (Hohenlohe-Ingelfingen) - Hohenlohe, 3. Hugo (Hohenlohe-Oeringen) - Hohenlohe, 4. Chlodwig (Hohenlohe-Schillingsfürst) - Hohenlohe, 5. Gustav Adolf (Hohenlohe-Schillingsfürst) - Hohenlohe, 6. Kraft (Hohenlohe-Ingelfingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOGSTAD
satsen av sandsten samt predikstolen tillkommo
på 1630-talet. — Namnet skrevs 1300 Haugren;
stavningen Hogrän beror på lågtyskt inflytande.
Förra leden är den gutn. formen haug av adj.
hög, senare leden är trol. grän, gran. Platsen har
fått namn efter någon el. några granar av
anmärkningsvärd storlek. Se H. Gustavson,
”Gotlands ortnamn” (i ”Ortnamnssällskapet i Uppsala
årsskr.”, 1938, sid. 9). P.;Er.
Hogstad, socken i Göstrings hd i
Östergötland och församling i Högby och Hogstads
pastorat i Göstrings kontrakt av Linköpings stift,
v. om Mjölby; 26,11 km2, därav 26,08 land; 609
inv. (1949; 23 inv. pr km2). Söderut är
skogsbygd, medan den n. och större delen tillhör
öst-götaslätten. Åkern utgör 52% av landarealen,
skogsmarken 26%. Egendomar: Mjärdevid och
L:a Ljuna. Flera järnåldersgravfält. Den
romanska kyrkan består av torn (med huv från
1787), skepp, kor och absid med lisener och
rundbågsfris. Dopfunten av sandsten prydes av
egenartade djurornament. Kyrkan restaurerades
1923. — Namnet, som är givet efter kyrkbyn,
skrevs 1282 in hukstadum, 1283 in hocstad, 1286
in hugstathum. Senare leden är plur. stadhir,
ställe, gård, till stadh, plats; förra leden är av
oviss härledning (se J. Sahlgren i ”Sveriges
bebyggelse. Landsbygden. Östergötlands län”, 5,
1943, sid. 82). P.;Er.
Hogue, La H. [la ågg’], se La Hougue.
Hohenberg [hå’ønbärk], S o p h i e, född grevinna
v. Chotek, hertiginna (1868—1914), g.m. ärkehertig
Frans* Ferdinand av Österrike-Este.
Hohenfels [hå’ønfäls], Stella, skådespelerska,
se von Berger, Alfred.
Hohenfriedeberg [håanfriMabärk], stad i
Schle-sien vid Striegauer Wasser, där Fredrik II 4/e 1745
genom ett överraskande angrepp tillfogade de
något överlägsna österrikarna och saxarna ett svårt
nederlag, som kostade dem 13,000 man och tvang
dem att återtåga till Böhmen.
von Hohenheim [hå’anhaim],
Theophras-t u s, läkare och filosof, se Paracelsus.
Hohenlin’den [håan-], by i Oberbayern, ö. om
München, bekant genom den avgörande seger
fransmännen under Moreau V12 1800 här vunno över
österrikare och bayrare under ärkehertig Johan.
Vägen till Wien låg nu öppen för segrarna, vilket
föranledde kejsaren att acceptera de franska
fredsvillkoren i Lunéville (febr. 1801).
Hohenlohe [håanlå’a], sedan 1178 namn på
adels-ätt från Franken, efter en borg Hohenloch i nuv.
bayerska regeringsområdet Mittelfranken. Grevlig
värdighet o. 1430, riksfurstlig för de båda
huvudlinjerna sedan 1551 H.-N e u e n s 1 e i n
(protestantisk) och H.-W a 1 d e n b u r g-S c h i 11 i n g
s-fürst (katolsk) 1764, resp. 1744. Olika
fursten-dömen Hohenlohe ställdes 1806 genom
Rhenför-bundspakten under württembergsk och bayersk
statsöverhöghet.
1) Fried r i ch Lu d w i g, furste av H.-I n g e
1-f ingen, preussisk militär (1746—1818), inträdde
1768 i preussisk tjänst, deltog i revolutionskrigen
och vann därunder segern vid Kaiserslautern 1794,
förde 1806 den högra preussiska armén och blev
14/io slagen av Napoleon vid Jena. H. fick sedan
överbefälet, undertecknade 28/io kapitulationen i
Prenzlau och tog strax därefter avsked.
2) Adolf, den föreg:s son, furste av
H.-Ingelfingen (1797—1873), representerade 1850
Preussen vid parlamentet i Erfurt, talman i
preussiska herrehuset 1854, preussisk ministerpresident
1862, som sådan efterföljd av Bismarck.
3) Hugo, sonson till H.i), furste av
H.-O e r i n g e n, 1 :e hertig av Ujest (1816—97),
politiker, general, medl. av nordtyska riksdagen 1867—
70, av tyska riksdagen 1871—76, en av stiftarna och
ledarna av det frikonservativa partiet.
4) C h 1 o d w i g, furste av H.-S c h i 11 i n g
s-fürst (1819—1901), blev 1846 medl. av Bayerns
riksråd, 1849 sändebud i London, var 1866—70
bayersk ministerpresident i Preussen-vänlig och
antiultramontanistisk riktning, befordrade rikets
grundande, tillhörde Nordtyska förbundets
riksdag, vars förste v. president han var, en funktion
han till 1874 även utövade i Tyska rikets riksdag,
där han var ledare för liberala rikspartiet. H.
var 1874—85 sändebud
i Paris (1880
stats-sekr. i utrikesdep.
efter B. E. v. Bülow),
deltog som Tysklands
3:e representant i
Berlinkongressen 1878,
blev 1885 ståthållare i
Elsass-Lothringen och
efterträdde 1894
Cap-rivi som rikskansler.
Under H:s ämbetstid
genomfördes (1896)
ny civillag och (1808)
ny strafflag för
armén samt förvärvades
Kiautschou (1897), ett par av Samoaöarna (1898)
samt genom köp (1899) från Spanien Karolinerna.
H:s utnämning till rikskansler var ett verk av
Ph. v. Eulenburg, och bakom denne stod
storhertigen av Baden. H. avgick i okt. 1900. Hans
”Denkwürdigkeiten” (utg. 1906—07 av sonen
Alexander H.) väckte stort uppseende på gr. av
sin frispråkighet och föranledde utgivarens avsked
som landshövding i Oberelsass. — Litt.: H. Rust,
”Reichskanzler Fürst C. zu H. und seine Brüder”
(1897); O. v. Völderndorff, ”Vom Reichskanzler
Fürsten von H., Erinnerungen” (1902). Arrh.
5) Gustav Adolf, den föreg:s bror, furste av
H.-S c h i 11 i n g s f ü r s t, kyrkomän (1823—96),
katolsk präst 1849, kardinal 1866. H. bekämpade
1870 dogmen om påvens ofelbarhet, utsågs 1872 av
Bismarck till Tysklands sändebud vid påvestolen
men förvägrades erkännande av Pius IX; 1879—85
biskop i Albano. Han spelade en viss roll vid
kulturkampens avveckling.
6) Kraft, furste av H.-I ngelfingen,
sonson till H.i), militär och författare (1827—92),
officer vid art. 1845, generalmajor 1868, general av
inf. 1883 och av art. 1889. H. deltog som reg.-chef
i 1866 års krig och var under kriget 1870—71 först
chef för gardesart.-brigaden och anförtroddes
senare ledningen av art.-anfallet på Paris. Efter
fredsslutet var han 1871—73 inspektör för 2:a
art.-inspektionen och 1873—79 inf.-fördelningschef. H.
var en flitig militär förf. Bland hans skrifter
mär
— 635 —
— 636 —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
