Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenlohe, 6. Kraft (Hohenlohe-Ingelfingen) - Hohenlohe, 7. Hermann (Hohenlohe-Langenburg) - Hohenlohe, 8. Victor (Hohenlohe-Langenburg) - Hohenlohe, 9. Alexander (Hohenlohe-Schillingsfürst) - Hohenlohe, 10. Konrad (Hohenlohe-Schillingsfürst) - Hohenlohe, 11. Gottfried (Hohenlohe-Schillingsfürst) - Hohensalza - Hohenschwangau (Schwangau) - Hohenstaufen (Hoher Staufen) - Hohenstaufen (Staufer), ätt - von Hohenwart, Karl - Hohenzollern (furstendöme, borg) - Hohenzollern, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOHENZOLLERN
kas ”Militärische Briefe” (3 bd, 1884—85; sv. övers.
1886—87), ”Strategische Briefe” (2 bd, 1887) samt
”Aus meinem Leben” (4 bd, 1897—1907). E.Bz.
7) H e r m a n n, furste av H.-L angenburg,
militär och politiker (1832—1913), kav.-general,
frikonservativ medl. av tyska riksdagen 1871—80,
dess 2:e v. president 1877—78, ståthållare i
Elsass-Lothringen 1894—1907.
8) Victor, furste av H.-L angenburg,
engelsk sjömilitär (1833—91), se Gleichen.
9) Alexander, son till H.4, furste av
H.-Schillingsfürst (1862—1924), legationsråd,
ämbetsman i Oberelsass, tilldrog sig
uppmärksamhet, då han jämte F. Curtis överarbetade och
utgav faderns memoarer (2 bd, 1906—07). Genom
de indiskretioner och åsikter, som här framställdes,
ådrog sig H. kejsarens onåd och avskedades.
Under 1 :a världskriget uppträdde han som pacifist.
10) Konrad, den föreg:s kusin, furste av
H.-Schillingsfürst, österrikisk ämbetsman och
politiker (1863—1918), österrikisk ministerpresident
och inrikesminister april—maj 1906, ånyo
inrikesminister 1915—16, österrikisk-ungersk
finansminister 1916—17.
u) Gottfried, den föreg:s bror, furste av
H.-Schillingsfürst, österrikisk militär och
diplomat (1867—1932), general, österrikisk-ungersk
ambassadör i Berlin 1914—18. Härom utgav han
”Er-innerungen” (1920).
Hohensalza [håanzalTsa], tyska namnet på
staden Inowroclaw i Polen.
Hohenschwangau [håønjva’ngau] (S c h w a
n-g a u), borg i Schwaben, urspr. anlagd på
1100-talet, bebyggd i stor skala 1538—47, efter 1832
starkt restaurerad av dåv. kronprinsen, sedermera
Maximilian II av Bayern. H. har ägts av bl.a.
Welferna och Hohenstauferna och sedan 1567 av
bayerska furstehuset.
Hohenstaufen [håanJtauTan] (Hoher
Stau-f e n), berg i württembergska Donauområdet,
mellan Göppingen och Gmünd, 685 m ö.h., med
resterna av kunga- och kejsarätten Hohenstaufens o.
1070 uppbyggda och i bondekriget 1525 förstörda
stamborg.
Hohenstaufen [håanftauTan] (S t a u f e r), tysk
fursteätt, med säkerhet känd sedan 1000-talet, då
den med Fredrik I (d. 1105) steg till ett av
Tysklands mäktigaste furstehus. Denne byggde i
Schwaben borgen Hohenstaufen, som gett ätten
dess namn, deltog i tidens inre fejder på Henrik
IV :s sida, äktade hans dotter Agnes och
förlänades med hertigdömet Schwaben. Fredrik I:s
äldre son, Fredrik II (d. 1147), ärvde vid faderns
död Schwaben, hans yngre son, Konrad, fick 1112
Franken i förläning och valdes 1138 till tysk
konung som Konrad III. Med undantag för åren
1208—15 innehade ätten H. därefter den tyska
tronen till 1254, ett skede, varunder
Tysk-romerska riket och kejsarmakten nådde sin högsta
blomstring. Vid Konrad III:s död 1152 övergick
kronan till hans brorson, hertig Fredrik II:s av
Schwaben son Fredrik I Barbarossa (d. 1190),
som i sin tur efterträddes av sonen Henrik VI
(d. 1197); denne äktade Roger II :s dotter
Con-stantia, arvtagerska till kungariket Sicilien, och
vann 1194 även detta land. Vid Henriks död
blev sonen Fredrik II (d. 1250) konung av
Si
cilien, brodern Filip av Schwaben (d. 1208) valdes
av H:s anhängare i Tyskland till konung men
måste till sin död kämpa om kronan med Otto
IV Welf. 1215 valdes Fredrik II till tysk konung
och vann 1218 allmänt erkännande. Slutet av
hans regering uppfylldes av en bitter fejd med
påvestolen, som fortsatte efter hans död och
ändade med ätten H:s undergång. Fredriks son,
Konrad IV (d. 1254), blev tysk konung men dog
inom kort, efterlämnande en treårig son Konrad,
kallad Conradino; för honom styrdes Sicilien av
Fredrik II :s naturlige son, Manfred, som stupade
1266 i strid mot H:s motståndare. När Conradino
själv sökte bemäktiga sig sitt arvrike, led han
nederlag, tillfångatogs och avrättades 1268, varvid
huset H. utslocknade. Det återstod dock en
naturlig son till Fredrik II, Enzio, denne hade
vunnit kungamakten på Sardinien men satt sedan
1249 i fångenskap hos sina fiender och avled 1272
utan att ha återfått friheten. Manfreds,
Conra-dinos och Enzios död bilda den tragiska
avslutningen på ätten H:s lysande historia. B.
von Hohenwart [håGn-], Karl Siegmund,
greve, österrikisk politiker (1824—99),
storgodsägare, förvaltningsämbetsman. Som
ministerpresident febr.—okt. 1871 sökte H. införa ett
federa-listiskt system, med bl.a. ett självständigt
konungarike Böhmen, men misslyckades. 1873—97
var han i representanthuset en inflytelserik ledare
av centerns h. flygel (det forna ”rättspartiet”),
1891—97 chef för den av honom bildade
”Hohen-wartklub”, en strängt konservativ
sammanslutning. 1897 blev han medl. av det österrikiska
herrehuset. Th.
Hohenzollern [håantsålbarn], 1) Förr
furstendö-me, sedan 1849 preussiskt Regierungsbezirk (hörande
till Rhenprov.); 1,142 km2; 74,151 inv. (1939).
Landet sträcker sig i en c:a 120 km lång smal
remsa halvmånformigt från n.v. till s.ö. Större
delen hör till Schwäbische Alb (Hohenzollernalb)
och dess förland, i v. griper det in i
Schwarz-wald, i s. i Oberschwaben. Med sina 10 exklaver
inneslutes det av Württemberg och Baden. Dess
befolkning är rent schwabisk och huvudsaki.
katolsk; 2A livnära sig av jordbruk, V4 av industri
och hantverk. Huvudorter: Sigmaringen vid
Donau, H:s huvudstad, och Hechingen. A.Er.
2) H. (Z o 11 e r n), borg i Sigmaringen i H.i), s.
om Hechingen på ett 855 m högt berg, stamgods
för fursteätten med samma namn (se följ, art.),
byggd på 1000-talet, förstörd 1423, återuppbyggd
1454, åter raserad under 30-åriga kriget samt
restaurerad av Fredrik Vilhelm IV av Preussen 1850
—67. — Bild, se sp. 639.
Hohenzollern [håontsålForn], tysk fursteätt,
uppkallad efter stamslottet Hohenzollern (se föreg.
art.), antages härstamma från Schwabens
hertigätt under 900-talet, men de första, som
buro namnet H., voro Burchard och Wezel
av Zolre el. Zolorin i mitten av 1000-talet.
Ätten delade sig på 1100-talet i två grenar, av vilka
den enas medl. blevo grevar av Hohenberg. Den
utdog 1486. Av huvudgrenen var greve Fredrik
III kejsarna Fredrik I:s och Henrik VI:s högt
betrodde man och erhöll av den senare 1191
värdigheten av borggreve i Nürnberg (som sådan
Fredrik I). Hans söner delade 1227 faderns besitt-
— 637 —
— 638 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
