Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenzollern (furstendöme, borg) - Hohenzollern, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOHENZOLLERN
Borgen Hohenzollern.
ningar: Konrad erhöll borggrevskapet i Nürnberg
och blev grundare av den frankiska linjen, Fredrik
stamgodsen i Schwaben och blev stamfader för
den schwabiska linjen. — Medl. av den
frankiska linjen förvärvade genom gifte
Ans-bach och Bayreuth; 1363 upphöjdes Fredrik V i
riksfurstligt stånd. Hans son, Fredrik VI (1372
—1440), erhöll 1415 kurvärdigheten i Brandenburg
(som kurfurste Fredrik I). Huset H. hade
därmed uppnått ställningen som en av Tysklands
ledande dynastier och spelade från denna tid en
framträdande roll i rikets historia. Av Fredrik
I:s söner ärvde den äldste, Albrekt Akilles (d.
1486), de frankiska besittningarna, den yngre,
Fredrik II (d. 1470), Brandenburg. Efter den
se-nares död blev den förre herre även över
Brandenburg; han fastställde för Brandenburg
odelbarhet och ärftlighet enl. primogeniturregeln,
medan de frankiska territorierna skulle tillfalla yngre
grenar men få styckas i högst två delar. Sålunda
tillföll vid Albrekts död Brandenburg hans äldste
son, Johan Cicero (d. 1499) — därefter dennes
son Joakim I Nestor (d. 1535), .sonson Joakim II
Hector (d. 1571) och sonsons son Johan Georg (d.
1598) —, medan Albrekts yngre söner erhöllo de
frankiska områdena, sedan 1515 delade i de
mark-grevliga grenarna Kulmbach och Ansbach, vilken
sistn. 1524 även förvärvade det schlesiska
hertig-dömet Jägerndorf. Till denna äldre frankiska linje
hörde även Albrekt (d. 1568), sonson till Albrekt
Akilles av Brandenburg, som 1525 blev Tyska
ordens stormästare och 1525 omdanade dess
territorium till hertigdömet Preussen. Emellertid
utslocknade 1557 grenen Kulmbach, 1603 grenen
Ansbach; genom det hohenzollernska husfördraget
i Gera s.å. gingo deras territorier nu över på den
kurfurstlig-brandenburgska linjen. Kurfurst
Joakim Fredrik av Brandenburg (d. 1608) avträdde
emellertid de frankiska områdena till två av sina
yngre bröder, under det hans yngre son Johan
Georg erhöll Jägerndorf. Denne förlorade det
ef
ter slaget på Vita berget, emedan han ställt sig på
vinterkonungens sida, men hohenzollrarna
upp-gåvo aldrig sina anspråk, och de åberopades 1740
av Fredrik II vid hans infall i Schlesien. De
frankiska områdena förenade under en härskare 1769,
och 1791 avträdde den siste ättlingen av denna
yngre frankiska sidolinje, markgreve Alexander
(d. 1806), sitt område till ättens huvudgren, som
på olika sätt ansenligt ökat sitt territorium.
Kurfurst Johan Sigmund (d. 1619) erhöll sålunda 1614
av det rika jülichska arvet Cleve, Mark och
Ra-vensberg samt ärvde hertigdömet Preussen genom
sin gemål, en sondotter till hertig Albrekt, vars
gren 1618 utslocknade med den svagsinte Albrekt
Fredrik. H:s besittningar lågo nu strödda från
Memel ända till Maas, t.v. en svaghet men en
förutsättning för framtida storhet. Johan Sigismunds
broder, Kristian Vilhelm (1587—1665), är bekant
som administratör i Magdeburg och Gustav II
Adolfs bundsförvant i 30-åriga kriget, hans son
och efterträdare Georg Vilhelm (1595—1640) för
sin vacklande och olyckliga politik. Georg
Vilhelms syster Maria Eleonora var förmäld med
Gustav II Adolf. Fredrik Vilhelm, den store
kurfursten (1620—-88), den dittills störste av ätten H.,
lade såväl den inre som den yttre grunden till
Brandenburgs maktställning, hans son Fredrik
III (1657—1713) satte som Fredrik I den
preussiska konungakronan på sitt huvud. Genom
Fredrik Vilhelm I (1688—1740) och ättens mest
lysande representant, Fredrik II (1712—86),
uppsteg H. till ett av Europas mäktigaste
furstehus. Av Fredrik Vilhelm I:s övriga barn gjorde
sig Henrik (1726—1802) bekant som härförare,
Vilhelmina, förmäld med en markgreve av Bayreuth,
har efterlämnat en betydande brevväxling och ofta
citerade memoarer, Lovisa Ulrika var förmäld med
Adolf Fredrik av Sverige. Den barnlöse Fredrik
II efterträddes av brorsonen Fredrik Vilhelm II
(1744—97) och denne av sonen Fredrik Vilhelm III
(1770—1840). Dennes äldste son, Fredrik Vilhelm
IV (1795—1861), avled utan arvingar och
efterträddes av brodern Vilhelm I (1797—1888), som 1871
förvärvade tyska kejsarkronan. Hans son Fredrik
III (1831—88) efterträddes efter blott några mån:s
regering av sonen Vilhelm II. 1918 störtades
ätten H. i Preussen men erhöll genom
överenskommelser av 1925 och 1926 med den
preussiska staten betydande landområden och 15
mill. riksmark. — Den schwabiska 1 i
n-j e n stannade kvar i Sydtyskland, bibehöll den
katolska tron och delade sig o. 1600 i linjerna
H.-Hechingen och H.-Sigmaringen, vilka kort
därefter erhöllo riksfurstlig värdighet och 1806 vid
Rhenförbundets upprättande blevo suveräna. 1849
abdikerade de regerande furstarna av båda
linjerna och överlämnade sina länder till Preussen.
Även medl. av dessa linjer, av vilka H.-Hechingen
utslocknade 1869, betraktades därefter som
preussiska prinsar. Till linjen H.-Sigmaringen hörde
Leopold, vars kandidatur till den spanska kronan
1870 blev den närmaste anledningen till
fransktyska kriget, och hans yngre bror Karl (1839—
1914), som 1866 blev furste och 1881 konung i
Rumänien. Han efterträddes där av Leopolds son
Ferdinand (1865—1927), fader till konung Karl (f. 1893)
och farfar till konung Mikael (f. 1921). — Litt.:
— 639 —
— 640 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
