Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holländare - Holländaröd - Holländer, Felix - Holländeri - Holländsk - Holländska bjälkar - Holländska Indien - Holländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLLANDARÖD
arbetar mot ett av liknande knivar sammanbyggt,
fast ”underskär”. Under behandlingen i h.
sönderdelas fibrerna väsentligen på längden och
uppluckras på ytan, som blir i någon mån
ge-latinartad (”hydratiserad”). Denna
fysikaliskt-kemiska process är av väsentlig betydelse för
att papperet skall nå önskad hållfasthet utan
alltför stor tillsats av bindemedel. — H. kunna
i viss mån ersättas av (el. kombineras ofta med)
jordankvarnar. A.Lg.
Holländaröd, samhälle i Brastads* sn i
Bohuslän.
Holländer [håll’-], Felix, tysk författare (1867
—1931), var under många år (till 1924) regissör vid
Reinhardts Deutsches Theater, därefter
teaterkritiker i ”8 Uhr-Abendblatt”. Som förf, odlade H.
samtidsromanen, särsk. med motiv från Berlin:
”Sturmwind im Westen” (1895), ”Das letzte
Glück” (1899), ”Der Weg des Thomas Truck”
(1902; hans mest betydande arbete), ”Unser Haus”
(1911), ”Der Demütige und die Sängerin” (1925).
H. skrev även ett flertal dramer.
Holländeri’, gammal benämning på avelsgård
med högmjölkande kor, där mjölkhushållningen
med framställning av ost och smör bedrevs enl.
holländskt mönster. Redan på 1500-talet anlades
h. i Sverige. Sålunda uppdrog Gustav Vasa åt en
holländsk bonde att med biträde av två pigor
sköta Stockholms ladugård, som inrättats till h.,
omfattande 2 tjurar, 40 kor och 18 ungnöt av
holländsk ras. Det äldsta h. i Skåne anlades av
landshövdingen Samuel v. Hyltéen i början av
1700-talet på Skillinge. Landshövding Wilhelm Bennet
(d. 1740) höll h. på Säbyladugård vid Landskrona
samt på Alnarp. H. ökade småningom i antal och
bidrogo i hög grad till mjölkhushållningens
uppsving under 1800-talet men försvunno helt och
hållet, när den moderna mejerihanteringen
infördes. Se Stamholländeri. H.Fqt.
Holländsk (jfr Holland), se även Nederländsk.
Holländska bjälkar, se Hollandstimmer.
Holländska Indien, se Nederländska Indien.
Holländska litteraturen. Litteraturen i
Nederländerna (Holland) och i de nederländska
(flamländska) delarna av Belgien (jfr Flamländska
språket och litteraturen och Belgien, litteratur)
bildar ett helt, som trots de starka politiska och
religiösa motsättningarna sammanhålles av det
gemensamma språket. Under medeltiden var
skriftspråket uppbyggt på sydnederländska, främst
flandriska och brabantska, dialekter. I Flandern
och Brabant kom också under starkt franskt
inflytande det litterära centralområdet att ligga.
På den kraftiga uppblomstringen hänvisar främst
det berömda eposet ”Van den vos Reynaerde”
från o. 1250 (djursagan), fragment av en
Roland-sång (chanson de geste) samt av en dikt om
Rei-nout van Montalbaen (riddarromanen). Mycket
av denna tids diktning har tyvärr gått förlorat.
Till 1200-talet hörde ännu den produktive och som
skald ej obetydlige M a e r 1 a n t, men dennes
verk bära tydliga tecken på en genomgripande
förändring i de sociala förhållandena, det tredje
ståndets begynnande makt. Vackra prov på en
av trubadurpoesien påverkad, mystiskt färgad
religiös diktning gav under samma årh. nunnan
Hadewych. — Under loppet av 1300- och
1400-talen förflyttades den språkliga hegemonien
och därmed även den litterära från Flandern till
Brabant. En efterföljare till Maerlant var här
Jan van Boendale (d. o. 1365), som skrev
”Brabantsche Yeesten” (o. 1327). Det
sydnederländska skriftspråket utvidgade nu sina gränser
även norrut till de holländska, nordnederländska,
landskapen, vilka numera blevo i högre grad att
räkna med i litterärt avseende. Nordnederländare
voro bl.a. Willem van Hildegaersberch
(d. efter 1408), förf, till allegoriska och didaktiska
smådikter, och Dirc Potter (d. 1428), som
skrev en moraliserande kärleksdikt, ”Der Minnen
Loop”. I de n. provinserna vann under
1400-talet även den religiösa prosan med mystisk
prägel, som tidigare florerat i Brabant (Jan van
Ruysbroec, 1294—1381), en stark genklang.
Föregångsmannen för denna möderne devotie var
Gerard de Groote (1340—84), som fick en
efterföljare i Thomas a Kempis (1379—
1471), upphovsman till den på latin skrivna,
världsberömda andaktsboken ”De imitatione
Chris-ti”. I samband härmed efterträddes här också
den världsliga folkvisan av de andliga sångerna
till ära för Jungfru Maria och Jesus, den
himmelske brudgummen.
Dramat representerades under 1400-talet av
mysterie- och mirakelspel samt moraliteter
sådana som ”Elckerlijc” (”Envar”) från slutet av
årh. Flitigt odlades dramat även inom ett slags
litterära stiftelser av skråaktig och dilettantisk
karaktär, som i borgarkretsar, ofta under någon
andligs ledning, började uppkomma i
Nederländerna, något senare i n. Berömdast var här De
Egelantier i Amsterdam (stiftat 1496). I dessa
s.k. rederijkerskamers liksom över huvud började
h. nu få en nationell karaktär. Medeltidens och
de s. provinsernas supremati var till ända.
Reformationen, renässansen och framför allt
avkastandet av det spanska oket hade skärpt den
holländska nationalkänslan. Internationell
betydelse fick den på latin skrivande humanisten
Erasmus av Rotterdam (o. 1467—1536).
Medan den flamländska litteraturen under spanskt
förtryck förkvävdes, begynte i Holland en ny
litterär guldålder, och man skrev nu på ett språk,
som anpassats efter folkspråket i prov. Holland
och Zeeland. Renässansens språksträvanden gingo
även i stark puristisk riktning. I detta syfte var
bl.a. Dirk Volkertsz Coornbert (1522
—90) verksam. Puristernas strävanden fullföljdes
av den holländska guldålderns främsta
representanter, Jacob Cats (1577—1660), Pieter
Cornelisz Hooft (1581—1647), Gerbrand
Adriaensz Bredero (1585—1618), Joost
van den Vondel (1587—1679) och C o
n-stantijn Huygens (1596—1687), av vilka
Hooft, Bredero och Vondel härstammade från
Amsterdam. Särsk. Hooft och Vondel voro rikt
begåvade skalder med europeisk betydelse. Mot
slutet av 1600-talet gick Holland tillbaka icke
endast politiskt utan även kulturellt. På det
litterära området verkade under det följ, seklet en
rad epigoner. Av skriftställare från denna tid
kunna nämnas Pieter Langendijk (1683
—1756), som skrev realistiska lustspel, och
Justus van Effen (1684—1735), som efter
eng
— 659 —
— 660 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
