Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLLÄNDSKA LITTERATUREN
elskt mönster bl.a. gav ut en moralisk veckoskrift,
som fick betydelse för O. v. Dalin. Under slutet
av seklet blev det livligare i h. Flera skribenter
togo intryck av den reaktion mot klassicism och
rationalism, som kännetecknade tiden i skdda
länder. Hieronymus van Alphen (1746—
1803) förnyade litteraturkritiken under tyskt och
engelskt inflytande. Förromantiska motiv möta
hos Willem Bilderdijk (1756—1831) och
Anthony Christian W i n a n d Staring
(1767—1849), av vilka den senare bearbetade några
eddadikter. Den egentliga romantiken, som vällde
fram i Tyskland och England o. 1800, svarade föga
mot det holländska lynnet. Många förf, togo
emellertid upp ämnen ur den egna historien för romaner
i Walter Scotts stil, t.ex. Jacob van
Len-nep (1802—68). Ett organ för den holländska
romantiken blev tidskr. ”De Gids”, grundad 1837
av Everhardus Johannes Potgieter
(1808—75), som under en vistelse i Sverige 1831
—32 lärde känna svenska romantiker som Tegnér
och Geijer. Han fick en betydande medarbetare
i Coenraad Busken Huet (1826—86),
som tog Sainte-Beuve som förebild för sin
litterära kritik. Realistiska skildringar ur holländskt
vardagsliv gåvo flera förf, under mitten av
1800-talet; särsk. populär blev Nicolaas Beets
(1814—1903) med novellsaml. ”Camera obscura”
(1839). Uppmärksamhet utanför hemlandet väckte
E. Douwes Dekker (1820—87), som 1860
under pseud. Multatuli utgav ”Max Havelaar”,
en självporträtterande roman, som innehöll en
skarp kritik av den holländska regeringens politik
i Nederländska Indien. — På flamländskt område
hade under 1800-talets första hälft det franska
förtrycket frambesvurit en ny nationallitteratur
av rätt hög konstnärlig kvalitet. Den rent
holländska litteraturen gick däremot kraftigt tillbaka
under decennierna efter 1800-talets mitt.
Påverkade av den europeiska naturalismen åvägabragte
emellertid några förf, under 1880-talet en
förnyelse av h. Språkrör för opponenterna mot den
inhemska traditionen blev tidskr. ”De nieuwe
Gids”, grundad 1885 med medarbetare som W i
1-lem Kloos (1859—1938), Albert Verweij
(1865—1937) och Frederik van Eeden
(1860—1932), internationellt känd för romanen
”De kleine Johannes”, publicerad i ”De nieuwe
Gids”s första årg. Kloos och Verweij verkade
som lyriker och kritiker. I tidskr. debuterade
Herman Gorter (1864—1927), en
språkförnyare av rang, som slog igenom med vårdikten
”Mei” (1889) men sedan gjorde sig känd som
socialistisk skald och kritiker. Till 80-talets idéer
anknöto de på 1890-talet debuterande
Henri-ette Roland Holst (f. 1869), som först
anslöt sig till socialdemokraterna, sedan till
kommunisterna, skaldinna, dramatiker och kritiker,
Pieter Cornelis Boutens (1870—1943),
som med tiden påverkades av den franska
symbolismen, och Jan Hendrik Leopold
(1865—1925), klassisk filolog och beundrare av
Omar el-Chaijam. Det var icke endast Boutens
och Leopold, som togo intryck av de mera
romantiskt betonade strömningar, som under
sekelslutet vände sig mot en dogmatisk naturalism,
utan det gjorde också Jacobus van Looy
(1855—1930), som lät sitt konstnärstemperament
prägla prosaböcker som ”Feesten” (1902) och
”Jaapje” (1917), en självbiografisk
barndomsskildring, Louis Couperus (1863—1923),
som skrev historiska romaner, och K. J. L o d
e-wijk Alberdingk Thijm (f. 1865), känd
under pseud. Lodewijk van Deyssel, som
genomlöpte den tidstypiska utvecklingen från
franskbetonad naturalism till individualism och
mysticism, som avspeglas i ”Prozastukken” (1895)
och ”Apokalyps” (1893). Under tiden fram t.o.m.
1 :a världskriget uppträdde en rad berättare, av
vilka några anknöto till 80-talet, andra till
sekel-skiftesromantiken, flera av dem fina konstnärer
men ingen med europeisk betydelse, Johan de
Me ester (1860—1931), som gav satiriska bilder
ur småstadsborgarlivet, Frans Coenen (1866
—1936), en illusionslös skildrare av
storstadssmå-borgarskapet, Israel Querido (1874—I932),
förf, till ”De Jordaan” (i912—25)> en cykel på
4 dir om folkliv i Amsterdam, Ina B o u d i
er-Bakker (f. 1875), som skildrar amsterdamsk
överklass med kvinnor som huvudpersoner, C a
r-ry van Bruggen (1881—1932), som
oförskräckt behandlade kvinnliga erotiska problem,
Jo van A m m e r s-K ü 11 e r (f. 1884), som
bl.a. skrivit historiska familjeromaner, Arthur
van Schendel (1874—1946), som gärna sökte
sig till gångna tider, bl.a. i ”De berg van
droo-men” (1913), en drömmarnatur liksom Aart
van der Leeuw (1876—1931), som i ’Tk en
mijn speelman” (1927) skapade en utsökt
rokokostämning, Pieter Hendrik van M o e r k e
r-ken (f. 1877), konsthistoriker till professionen,
som skrivit 6-bandscykeln ”De gedachte der
tij-den” (1918—24), Doede Thieszes
Jaars-ma (f. 1878), upphovsman till den stora
serieromanen ”Thiss” (1922 ff.), och Ni co van
Suchtelen (1878—1949), en humanist med fin
filosofisk skolning, som publicerat
tidsroma-ner i radikal anda. Av lyriker från denna
tid märkas Geerten Gossaert (f. 1884),
Jacques Bloem (f. 1887), Adrianus
Roland Holst (f. 1888), Pieter Nicolaas
van Eyck (f. 1887), alla typiska reflexionsdiktare,
och C. S. Adama van Sheltema (1877
—1924), ivrig socialdemokrat, som skrev
propaganda- och kampsånger. Under mellankrigstiden
påverkades h. av skilda tidstypiska utländska
strömningar, expressionism, primitivism och
vitalism. De nya poeterna fingo ett organ i tidskr.
”Het Getij” (1916—24) och sedan i ”Vrije bladen”
(1924—32), prosaisterna i ”Forum”, grundad 1932.
Av lyrikerna kunna nämnas Hendrik
Marsman (1899—1940), som utvecklades från
primi-tivist till humanist, John Slauerhoff (1898
—1936), i liv och dikt en exotiker, som ingenstädes
fick ro, och Hendrik de Vries (f. 1896), en
drömmande och demonisk natur. Förfinade
prosaister äro kritikerna och romanförf. M e n n o
Ter Braak (1902—40), Charles Edgar
Du Perron (1899—1940) och Simon
Vest-d i j k (f. 1898). Vid sidan av dessa modernister
verkade en del mera traditionellt inställda
skribenter, ss. Dirk Co st er (f. 1887), en
humanistisk kritiker och aforistiker, uppskattad bl.a.
för essäsaml. ”Menschen, tijden, boeken” (1942),
— 66t —
— 662 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
