Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holländsk konst - Holländskt ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLLÄNDSKT UR
verkstad. I Haarlem upprättades vid 1500-talets
slut en akad., som drev måleriet i den italienska
manierismens tecken. Men just i Haarlem uppstod
vid 1600-talets början det holländska måleriet i
kraftig egenart. Frans Hals (1580—1666) blev
här ledaren. På porträttets och gruppbildens
område står han som en av världskonstens förnämste,
med ett slags impressionistisk teknik, oöverträffad
i framställningen av det momentana. Nu växer
icke blott porträttet utan också sedebilden
(genren) och landskapet ut till självständiga områden
som aldrig förr. Genremåleriet befordras i hög
grad av Frans Hals. Hans bror D i r k Hals
(1591—1656), Anthonie Palamedesz (1601
—73), Pieter Codde (1590—1678) m.fl.
representera interiören med dansgillen, soldatscener
o.d.; Adriaen (1610—85) och Is ack (1621—
49) van Ostade liksom Adriaen B r o
u-wer (1605—38; från Antwerpen) bondestycket;
Jan Steen (1626—79; från Leiden) ger
värdshusinteriörer med humor och sprittande livlighet;
Gabriel Metsu (1629—67) gatuscener m.m.
Den s.k. högre genren får anslutning från många
olika lokalskolor i Holland, den företrädes av G
e-r a r d D o u (1613—75), Frans van Mieris
(1635—81), Gerard Terborch (1617—81) o.a.
I mångfald och rikedom av motiv har
genremåleriet aldrig nått högre än i Holland. Tekniskt och
kompositionelit stå flera av dessa mästare, liksom
under senare tider Frans Hals själv, under in
flytande av Rembrandt (1606—69), som blev
figurmåleriets oupphunne mästare. I Amsterdam,
där han verkade större delen av sin levnad, hade
porträttkonsten redan mot 1500-talets slut börjat
utveckla sig. Gruppbilden blev holländarnas stora
måleri. I det reformerta landet trivdes den
kyrkliga konsten icke, och det religiösa måleriet fick
ett begränsat område. Även andra historiska
ämnen, liksom mytologiska, trädde föga fram i
holländarnas konst. Porträttgruppen däremot blev
deras stora måleri, och här kan man särsk. i
Amsterdam följa utvecklingen från den enkla
upp-radningen till den sammansatta, psykologiskt och
koloristiskt sammanhållna kompositionen, vars
höjdpunkt är Rembrandts ”Staalmeesters”. Före
honom gingo N i c E 1 i a s z (o. 1590—o. 1655)
och Thomas de Keyser (1596—1667). Så
kom, jämte Frans Hals, Bartholomeus van
der Helst (1613—70). Rembrandt förblev
mästaren genom sitt psykologiska djup, sin
komposition, sin kolorism och sitt ljusdunkel. I avseende
på ämnen är han också den mest omfattande. Han
blev den protestantiska världens förnämste
religiöse målare och dessutom ej blott en målare utan
en etsare av första rang. Bland hans många
efterföljare stod Ferdinand Bol (1616—80)
honom närmast som figurmålare. Carel
Fabri-t i u s (1624—54) följde honom i ljusdunklet, t.ex.
med scener i det fria, Nicolas Maes (1632
—93), Johannes Vermeer van Delft
(1632—75) och Pieter de Hooch (1629—83)
med interiörer. — Landskapet fick redan vid
1500-talets slut begåvade tolkare i Valckenborgh
och G i 1 lis van Coninxloo (1544—1607).
Grundläggaren av det typiskt holländska
låglands-måleriet med tung atmosfär blev Jan van G o
i-jen (1596—1656). Högst nådde här Jakob
Isacksz van Ruysdael (1629—82) med
djup kolorit och stämningsfull ljus- och
luftbehandling. I sina romantiska landskap har denne
hämtat motiv dels från Rhentrakten, dels från
Norden, det senare genom Allart van E ve
r-d i n g e n (1621—75), den förste konstnär, som
upptar det svenska landskapet. Ruysdael följdes
närmast av Meindert Hobbema (1638—
1709). Strand- och sjöstycket, med hav och
himmel i olika belysning och rörelse, upptages till
konstnärlig behandling av Simon de V 1 i
e-g e r (1601—60), W. van de Veide m.fl.
Också i djurmåleriet visa holländarna mer än andra
förmågan av intimt studium på samma gång som
koloristisk behandling. Här framstod P. Potter,
följd av Karel du Jardin (1622—78) m.fl.
Aelbert Cuyp (1620—98) ger utmärkta
bilder av landskap med kreatur. Philips
Wou-w e r m a n (1619—68) är mästare till en mängd
populära ryttarstycken. I mera italieniserande
riktning gå Jan Both (1610—52), Nicolas
B e r c h e m (1620—83) m.fl. I nature morte
framstår Hondecoeter m.fl. Stillebensmåleriet får
utmärkta representanter i Pieter Claez (1597
—1661), W i 1 1 e m K a 1 f (o. 1622—93), W i
1-lem Heda (1594—1680 el. 82); blomster- och
fruktstycket i Jan deHeem (1600—83 el. 84)
o.a. Slutl. uppstår ett arkitekturmåleri med
stämningsfulla interiörer: E. de W i 11 e m.fl. I flera
av dessa måleriets olika grenar stå holländarna
som de förnämsta, och utvecklingen fortsättes här
t.ex. i stilleben samt blomster- och fruktstycket
ännu på 1700-talet. Den genuint holländska konsten
hade emellertid ännu icke fått erkännande på
samhällets höjder; så t.ex. när Oranierna skulle låta
utsmycka sitt lustslott (Huis ten Bosch) vid Haag,
var det mästare av italiensk och flamländsk
riktning som ditkallades, och i Amsterdams stadshus
— som fick sin skulpturala dekoration av
flam-ländaren Artus Ouellinus (1609—68) — tålde
man icke Rembrandts ”Claudius Civilis”. Efter
blomstringstiden (1625—75) gick också det
holländska måleriet alltmera in i romaniserande riktning.
Som figurmålare framträda vid 1700-talets början
i manieristisk anda Gerard de Lairesse
(1641—1711) och Adriaen van der Werff
(1659—1722). Originellare blir i sin humoristiska
uppfattning och sin samhällssatir Cornelis
T r o o s t (1697—1750). Men f.ö. avtar även det
holländska måleriet i styrka och originalitet från
1600-talets slut, och först efter 1800-talets mitt växa
upp större målarbegåvningar, nu merendels under
franskt inflytande: Josef Israels (1824—
1911), Hendrik Willem Mesdag (1831
—1915), bröderna Jacob (1837—99), M a
1t-hijs (1839—1917) och Willem (1844—1910)
Maaris, J. B. Jongkind (1819—91) m.fl. I
Vincent van Gogh (1853—90) får åter den
franska konsten från Holland en stor originell
begåvning. — Litt.: M. J. Friedländer, ”Die
alt-niederländische Malerei” (14 bd, 1924—37); W. v
Bode, ”Die Meister der holländischen und
vlämi-schen Malerschulen” (4 Aufl. 1923); C. Hofstede
de Groot, ”Beschreibendes und kritisches
Verzeich-nis der Werke der hervorragendsten holländischen
Maler des 17. Jahrhunderts” (10 bd, 1907—28). E.W.
Holländskt ur, apparat, liknande ett större
— 665 —
— 666 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
