Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hov (fot) - Sjukdomar i hoven - Hov (tempel) - Hov (uppvaktning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOV
beslag. Hornet säges vara mört, då det är
mjukt, mindre elastiskt och med tendens att
samla sig och spricka i hornrörens tvärriktning.
Hornsprickor äro bristningar i hornrörens
riktning och framkallas av sprödhet i hornet i
förening med ojämn belastning av väggen på
gr. av felaktig benställning, felaktigt utfört
beslag och avverkning av hoven. Hornsprickor
(hovsprickor, hovspalt) kunna vara
ytliga el. genomgående; i senare fallet förorsaka
de vanl. blödningar och hälta samt benämnas
med hänsyn till sitt läge tå-, sido- och
traktsprickor samt kronrands- och bärrandssprickor.
De behandlas operativt i förening med
sjukbeslag. Hornklyfta kallas en tvärgående
spricka i hornväggen. Strålröta är en
sön-derdelningsprocess i strålen med sönderfall av
dess horn, orsakad av ärftlig disposition,
oren-lighet och försummad hovvård. Strålröta
behandlas med tjära. Hovkräfta är en
elakartad, kronisk process i hovens läderhud, som
för till sönderfall av hornet med blottläggande
av läderhuden. Lidandet behandlas operativt.
Ringbildning på hovarna förorsakas dels
av växlingar i ämnesomsättningen, s.k.
närings-ringar, som äro jämna, löpa parallellt med
kronan och förekomma på samtliga extremiteter
samtidigt, dels av störningar i kronläderhudens
funktion genom ojämnt fördelat tryck och
felaktig belastning, s.k. belastningsringar, som äro
ojämna, snett löpande i förh. till kronan. —
Betr, andra förändringar, ss. bockhov,
fullhov, fånghov, krökt hov, platthov, skev hov,
spetsig hov, trubbig hov, trånghov och vid hov,
se dessa ord. [V.Mr]Dhl.
Hov (eg. samma ord som följ., möjl. urspr.
”upphöjning” e.d.; i bet. ”tempel” snarast lånat), i
Norden och på Island vid hedendomens slut benämning
på ett hedniskt tempel (jfr Harg och Vi). Dess
utseende är känt dels genom i senare tid företagna
utgrävningar och dels genom utförliga
beskrivningar i fornisländsk litteratur (t.ex. i Eyrbyggja
saga). Det bestod av en avlång, vid ena ändan
avrundad byggnad. I den längre huvudbyggnaden,
som var inrättad på samma sätt som de vanliga
fornnordiska boningshusen, firades offermåltiden.
I den mindre delen (afhüs), avsedd för goden*,
befunno sig bl.a. gudabilderna, tidigare ofta av
trä. På altaret (stallr) låg altarringen, vid vilken
eder svuros och som prästen under offret bar på
armen. Här stod också offerkitteln (hlautbolli).
— Ordet uppträder ofta i med gudanamn
sammansatta gårdsnamn, ss. Oöins-, pors-, Froy^s)-,
Njar-öar-, Ullarhof, medan vi i Sverige i stället möta
namn på -vi. Hit höra även namn ss. Hofland,
Hof-vin. Om och när i de skandinaviska länderna namnet
Hof betecknar ett tempel el. möjl. har en allmännare
betydelse av ”gård”, är ibland ovisst. — Som ett
h. betecknas i isländska källor även hednatemplet
i Uppsala. — Litt.: M. Olsen, ”Ættegård og
hellig-dom” (1926); Å. Ohlmarks i ”Bidrag till nordisk
filologi tillägnade E. Olson”, 1936 (om isländska
h.); N. Lid i ”Nordisk kultur”, 26 (1942). E.H.
Hov (från mlty. och ty. Hof, samma ord som
föreg.), en furstes uppvaktning och närmaste
omgivning. Under medeltiden hade ordet hird*
samma betydelse, och hirdmännen utgjorde
ko
nungens livvakt och ständiga omgivning.
Allteftersom konungens makt vidgades och kraven på
riksstyrelsens utökande blevo större, framträdde
ur hirdmännens led ämbetsmän med rent statlig
befogenhet, vilket hade till följd, att mot
medeltidens slut alla högre ämbetsmän hörde till h.
(jfr Riksämbetsmän). Inom det svenska
medeltida h. äro alltså drotsen, marsken och
kanslern att betrakta som innehavare av de
högsta hovchargerna, varom också själva titlarna
bära vittnesbörd. Drotsen var den, som skötte
den kungl. hushållningen, marsken hästskötaren
och kanslern kammartjänaren. Även våra
medeltida drottningar hade sin hovstat. Gustav Vasa
tillsatte efter sitt val till konung de tre höga
ämbetena riksdrotsen, som nu, trol. efter
danskt mönster, kallades rikshovmästaren,
marsken och kanslern, som då även kallades h o
v-r å d*. Betr, konungens personliga uppvaktning
sammanfattades denna utan bestämd uppdelning
i skilda charger under benämningen ”hovsnidare
och svenner”. Vid de unga hertigarnas h.
tjänstgjorde en hovmästare och en ”tuktomästare”.
Under Erik XIV moderniserades h., som
förestods av en överste hovmästare, och flera ännu
bibehållna hovtitlar uppkommo; så kallades
drottning Margaretas bror, friherre Sten Eriksson
Leijonhufvud, än med titeln hovmästare och än
rikskammerling el. kammarherre, och
Joakim Fleming nämnes kammar junkare. Karl
IX satte en riksmarskalk i spetsen för sitt h.,
och som överste kammarherre nämnes
samtidigt greve Abraham Brahe; flera
hovmarskalkar tjänstgjorde även vid hans h. Under
hans regering företogs en första uppdelning
mellan hov- och statstjänst, vilken uppdelning först
i 1634 års RF fullgiltigt fixerades, i det att de tre
höga ämbetena riksdrotsen, riksmarsken och
rikskanslern blevo rent statliga och i deras ställe
riksmarskalken, riksstallmästaren
och riksjägmästaren blevo höga
hovämbeten, av vilka de två sistn. nu motsvaras av
över ho vs tal 1m äs tar en och ö v e r h o
v-jägmästaren, vilka titlar tillkommo i mitten
av 1700-talet. Karl XI ändrade titeln riksmarskalk
till överste marskalk, men Gustav III återupptog
den gamla riksmarskalkstiteln. — Den nuv.
hovhållningen bestrides av anslagen under riksstatens
x:a huvudtitel, men konungen äger oinskränkt
styranderätt över sitt h. och kan där till- och
avsätta vem han vill. Varje till myndig ålder
kommen furstlig person har sin egen hovstat, som
ofta förestås av en hovmarskalk. Riksmarskalken
är chef för Riksmarskalksämbetet och samtliga
hovstaterna. Förutom nämnda hovämbeten höra
till konungens tjänstgörande h. överste
kammarherren och överste kammarjunkarna,
ceremonimästarna samt kabinettskammarherrar,
kammarherrar och kammarjunkare. Drottningen
uppvaktas även av damer, överhovmästarinnan och
statsfruarna, samt prinsessorna av hovfröknar.
Konungens i:e hovmarskalk är chef för
Hovmar-skalksämbetet. H:s finanser bestridas av
Hovförvaltningen, överhovstallmästaren är enl.
gammal hävd en av de förnämsta hovmännen, 1 :e
hovstallmästaren är chef för konungens hovstall.
Se även Husgerådskammaren samt Hovintendent,
— 825 —
— 826 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
