Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Howard, Leslie - Howard, Andrée - Hovauditör - Hovberg, Karl - Hovbeslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOWARD
sam i den brittiska propagandans tjänst. Han
omkom vid en flygolycka. B.Hgn.
Howard [häu’ad], A n d r é e, engelsk koreograf
och dansös (f. 1910). H., som fått sin utbildning
för flera berömda lärare, har varit en
framstående medl. av bl.a. Ballet Rambert och Ballet
Club. Hon har komponerat ett stort antal
baletter och även gjort sig känd som
kostymtecknare och dekoratör till baletter.
Hovauditör, vid riksmarskalksämbetet och
hovexpeditionen anställd tjänsteman, som avlagt jur.
examen och vars uppgift är att i rättegångar, som
gälla hovet, de kungl. slotten el. Djurgården,
bevaka konungens och hovets rätt. Titeln vice h.
kan även tilldelas andra än vid hovet anställda
jurister.
Hovberg, Karl Johan, tidningsekonom (1893
—1944). H. kom tidigt i förvärvsarbete, hade
anställning i konsumtionsföreningar på skilda håll,
var 1911—12 och 1913—14 elev vid Brunnsviks
folkhögsk. H. gjorde sig tidigt känd för
affärssinne och organisationsförmåga, han verkade
aktivt i nykterhets- och arbetarföreningar och blev
sekr. i det bl.a. på hans initiativ 1917
grundade Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
med expedition i Eskilstuna; H. var samtidigt
medred. för förbundets tidskr. ”Frihet”. Icke
minst tack vare H:s organisationsförmåga växte
förbundet snabbt; hans moderata inställning, som
bl.a. yttrade sig i stark opposition mot
kommunistiska tendenser inom den svenska
arbetarrörelsen, blev bestämmande för förbundet. 1932 blev
H. ekonomichef för tidn. ”Arbetet” och verkst.
dir. i Tryckeri-ab. Framtiden, vilka företag under
hans ledning starkt utvecklades; bland hans
initiativ märkes Bokens dag. H. var bl.a. medl. av
socialdemokratiska partistyrelsen 1928—40,
Svenska tidningsutgivarefören., Svenska pressbyrån och
ab. Samorganisationen. Till H:s 50-årsdag utgavs
”En bok till K. H.” (1943). E.
Hovbeslag. Med h. avser man att hos hästen
skydda hovhornet mot alltför stark nötning, att
säkra fotens fäste på hal mark el. is, att rätta
felaktiga benställningar och hovformer samt att
bidraga till botandet av sjukdomar i hoven.
Hovbe-slagskonsten är av gammal datum. Redan i
antiken sysslade man därmed, även om formen för
dess praktiska utövande i väsentlig mån avvek
från nutidens. De gamla grekerna och romarna
använde för sina hästar ett slags sandaler av
läder, bast, t.o.m. järn, s.k. hipposandaler,
som fastbundos med remmar om hovarna.
Mongolerna påstås ha använt järnplattor, fästade med
kappor. Hunnerna torde ha varit de första, som
begagnat hästskor, fästade med söm. Dessa skor,
som datera sig från 400-talet e.Kr., voro små,
smala och tunna, försedda med 6 sömhål samt en
vågig yttre rand. De första skriftliga uppgifterna
om h. äro från 500-talet e.Kr. I Sverige har man
funnit hästskor, som med säkerhet stamma från
den yngre medeltiden. H:s uppgift var hos de
flesta folkstammar att skydda hoven mot slitning,
men nordborna använde h. framför allt för att
därigenom bereda hästen bättre fotfäste på isarna.
Det äldsta nordiska h. är sålunda endast en i
s-brodd, en halvcirkelformig järnskiva, försedd
med en hake på underytan; skivans sidodelar voro
försedda med spetsar, som slogos in i hovens tådel.
Denna skomodell följdes av de s.k. m e r o v i
n-giska skorna, som började begagnas under
1000-talet och kännetecknades av sin tyngd och
bredd, stora sömhål och vågiga ytterkanter.
Stundom voro de ej hela utan blott brottstycken av
en sko, avsedda att täcka en viss del av hoven.
En annan skotyp var den spanska skon med
hakar framom skoarmarnas ända, s.k. klinkhakar,
samt uppåtriktade tå- och traktdelar. De anses
härstamma från korstågens tid. Då antikens folk
saknade kännedom om hovens fysiologiska
förrättningar, voro de använda skomodellerna ej
heller anpassade därefter, men då man fick kunskap
härom, fingo dessa primitiva typer vika för skor
av lämpligare konstruktioner. Det var
engelsmännen Miles och Field, som fabricerade modellen till
den numera allmänt falsade och avskålade skon.
Denna kallas också den engelska och har
med åren ytterligare modifierats och fullkomnats
bl.a. av Einsiedel, Hartman, Charlier m.fl. Ett h.,
som avviker från den vanliga typen, är det
orientaliska, som består av en tunn järnplåt med
runt hål i mitten och med främre delen rund och
bakre något spetsig, uppåtriktad; sömhålen sitta
endast i sidodelarna. Sömmen ha fyrkantiga
klingor, klippas ej av efter inslagningen utan
vridas korkskruvformigt för att sedan klämmas intill
hovväggen. — I överensstämmelse med
hovbeslagets uppgift indelar man detsamma i
normalbeslag och sjukbesla g*, det förra i
sommar- och vinterbeslag. En hästsko
förfärdigas i regel av smidesjärn; dess övre yta,
hovytan, är plan med en något nedhamrad
inner-kant i tå- och sidodelar, vilket kallas skalning,
för att undvika tryck av skon mot sulan; den
undre ytan, markytan, har en längsgående
fåra, sömfalsen, avbruten i tådelen och
slutande vid skons traktdel. I denna fals äro
uppslagna 6—8 sömhål för skons fästande, och
riktningen hos dessa sömhål skall motsvara
hovväggens lutning. I tådelen är skon försedd med en
uppstående platta, t å k a p p a, som hindrar skons
förskjutning bakåt. Även sidokappor användas.
På s.k. konkavskor är inre kanten något
lutande utåt, för att hindra snöinklampning. H
a-kar äro vinkelräta nedböjningar av skoarmarna;
grepp, ett i skons tådel insvetsat stålstycke.
Skons form skall vara lika med bärrandens och är
sålunda något olika på fram- och bakhovar. Skon
fästes med maskingjorda söm, vilkas olika delar
benämnas huvud, klinga och spets med
en inre sluttande yta, s v i c k. Vintertid måste
beslaget skärpas, varvid torde observeras, att
skärpningen skall ske på minst två punkter under
var fot. Skärpningen kan utföras ant. med skärpta
hakar el. skärpta söm. I äldre tider använde man
företrädesvis skärpning med fasta hakar och
grepp; mera ändamålsenliga äro dylika, som
kunna växlas. De vanliga modellerna äro runda el.
fyrkantiga kil- och skruvhakar. De senare äro
mest brukliga och finnas i marknaden i olika
typer, ss. H-h akar, vinkelhakar och h å
1-k ä 1 h a k a r. Sömskärpning göres dels med
h u g g s ö m, vilka likna vanliga söm men ha
sömhuvudet försett med en 10—12 cm hög,
kilfor-mig skärpning, och placeras i tån, där de ersätta
— 831 —
— 832 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
