Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huber, Hans - Huber, Eugen - Huber, Bruno - Huber, Gusti - Hubermann, Bronislaw - Hubertsburg - Hubertus - Hubertus-jakt, -nyckel - Hubli - Hubmaier, Balthasar - Hubrecht, Arnold Wilhelm - Huc, Évariste - Hucbald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUCBALD
(1852—1921). Efter studier vid konservatoriet i
Leipzig blev H. lärare vid Allgemeine Musikschule
i Basel 1889, hedersdr 1892 och skolans dir. 1896.
Som kompositör har han kallats en ”schweizisk
Grieg”. I hans alstring spåras intryck av Brahms
och Schumann men också av Wagner och Liszt.
Hans rika produktion omfattar bl.a. 9 symfonier,
lustspelsuvertyr, ”Römischer Carneval” för
orkester, 2 orkesterserenader, 4 pianokonserter, I
violinkonsert, 2 pianokvintetter, 2 pianokvartetter,
1 kvintett för piano och blåsare, 5 pianotrior, 9
violin- och 4 violoncellosonater, 5 operor, 2
oratorier, mässor, körverk och sånger för en el. två
röster. — Litt.: G. Bundi, ”H. H., die
Persön-lichkeit nach Briefen und Erinnerung” (1925); M.
Boller, ”Verzeichnis der im Druck erschienenen
Werke von H. H.” (1912); E. Refardt, ”H. H.,
Leben und Werk eines Schweizer Musikers”
(1944). M.Wbg.
Huber [ho’-], Eugen, tonsättare, se Hubay, J.
Huber [ho’-], Bruno, tysk botanist (f. 1899),
fil. dr i Wien 1921, prof, vid skogshögsk. i
Tha-randt vid Dresden 1934, sedermera prof, vid univ.
i München. H. har utg. uppmärksammade
arbeten över silrörens finstruktur, ss. ”Das
Sieb-röhrensystem unserer Bäume und seine
jahres-zeitlichen Veränderungen” (i ”Jahrbücher für
wis-senschaftliche Botanik”, 88, 1939) och
”Elektron-mikroskopische Untersuchungen an Siebröhren”
(i ”Svensk botanisk tidskr.”, 42, 1948; tills, med
R. W. Kolbe), undersökt assimilatströmmen i
träden samt utg. översikter i växtfysiologi, ss. ”Der
Wärmehaushalt der Pflanzen” (i
”Naturwissen-schaft und Landwirtschaft”, 17, 1935), ”Methoden,
Ergebnisse und Probleme der neueren
Baumphy-siologie” (i ”Berichte der Deutschen botanischen
Gesellschaft”, 53, 1937) och ”Pflanzenphysiologie”
(1941). A.Hr.
Huber [ho’-], Gusti, österrikisk
skådespelerska (f. 1913), genomgick Staatliche Akademie
für Musik und Kunst i Wien, var därpå några
år (från 1931) engagerad vid stadsteatern i
Zürich, kom sedan till Wiener Volkstheater och
därifrån till Burgtheater i Wien. Bland hennes
talrika roller på Burgtheater märkas Julia i
”Romeo och Julia” och Viola i ”Trettondagsafton”.
Till filmen kom H. 1935 och har sedan dess filmat
både i Wien och i Berlin.
Hubermann [ho’-], B r o n i s 1 a w, polsk
violinist (1882—1947), elev av bl.a. Joachim, väckte
uppseende redan som underbarn, var under 40 år
en av sin tids märkligaste violinister (särsk. i
Bachs, Brahms’ och Tjajkovskijs violinkonserter)
och uppträdde över hela världen (även i Sverige).
Efter att ha skadats vid en flygolycka uppträdde
han under sista årtiondet av sitt liv huvudsaki.
som dirigent och grundade Palestinas
symfoniorkester. Han skrev ”Aus der Werkstatt des
Virtuosen” (1912) samt drev en verksam propaganda
för Paneuropa genom sin bok ”Vaterland-Europa”
och talrika uppsatser och föredrag. S.E.S.
Hubertsburg [ho’bärtsbork], slott nära Leipzig;
här slöto Österrike och Preussen fred efter
sjuårskriget* 1763.
Huber’tus, helgon (d. 727). H. var son till en
hertig av Akvitanien och blev först biskop i
Maastricht (o. 709), därefter förste biskop av Lüt-
tich 722 och Ardennerområdets apostel. H. blev
jaktens, hundarnas och boskapens skyddspatron,
och hans kult spreds hastigt särsk. över
Rhenlän-derna, där han hör till de mest populära helgonen.
Han anlitades mot galna hundars bett, vilka
brändes med en s.k. hubertusnyckel av järn
el. koppar. Under 1400-talet överfördes på H. den
förut om S:t Eustachius berättade legenden om
mötet med en hjort med ett strålande kors mellan
hornen, vilken syn kom H. att vända sig från
världen till ett heligt liv. Hans festdag, 3/n, är ännu i
många länder storjaktens början och firas ofta
med en parforceritt, s.k. hubertusjakt. v.Sw.
Hubertus-jakt, -nyckel, se Hubertus.
Hubli [eng. utt. ho’-], stad i s. prov. Bombay,
Indien, ö. om Goa, järnvägsknut; 95,512 inv.
(1941). Bomullsspinnerier och -väverier,
järnvägs-verkstäder.
Hubmaier [ho’bmaiar], Balthasar, tysk
teolog (o. 1485—1528), 1521 präst i Waldshut (vid
Rhen), där han, efter att ha brutit med Rom,
genomförde reformationen. H. drogs in i
bondeupproret (har möjl. författat böndernas 12
artiklar) och anslöt sig till den s.k. döparrörelsen (se
Anabaptister), vars främste ledare han blev.
Efter bondeupprorets nederlag brändes H. i Wien
1528. — Litt.: W. Mau, ”B. H.” (1912); B. Berntsen.
”Dr theol. B. H.” (1938).
Hubrecht [ho’bräxt], Arnold Wilhelm,
nederländsk zoolog (1853—1927), 1882 prof, i
zoologi, jämförande anatomi och fysiologi i Utrecht,
utgav viktiga arbeten över snörmaskar, ss.
”Con-tribution to the embryology of the Nemertea”
(1885), ”Nemertea” (i ”Challenger reports”, 1889),
samt över däggdjursembryologi.
Huc [ykk], Évariste Régis, fransk katolsk
missionär och upptäcktsresande (1813—60), reste
1839 till Kina som missionär och begav sig 1844
jämte en kollega, Joseph Gabet, ut på den första
av européer företagna upptäcktsfärden till Tibet,
under vilken han, förklädd till tibetansk präst,
nådde Lhasa 29/i 1846. Han verkade sedan som
missionär, huvudsaki. i Kanton, tills han 1852
med bruten hälsa återvände till Europa. Bland
H:s för kännedomen om Kina och Centralasien
i flera avseenden grundläggande arbeten märkas
”Souvenirs d’un voyage dans la Tartarie, le
Thi-bet et la Chine 1844—46” (2 bd, 1850), ”L’empire
chinois” (2 bd, 1853—54) och ”Le christianisme en
Chine, en Tartarie et au Thibet” (4 bd, 1857
—58). C.F.
Hucbald, flamländsk munk och
musikskriftställare (840—-o. 930). Hans av Gerbert v. Hornau (i
”Scriptores de musica”, 1, nytr. 1905) utgivna
”De harmonica institutione” behandlar förstadierna
till flerstämmig musik. Däremot äro de av Gerbert
avtryckta ”Alia musica” (viktiga uppgifter om
kyr-kotonerna), ”Commemoratio brevis de tonis et
psalmis modulandis” (om psalmodien) och den
märkliga ”Musica enchiriadis” (med tillhörande
”Scholia enchiriadis”) ej av H. Den sistn., som
anses författad före 867, tillskrevs en tid abboten
H o g e r från Verden i Westfalen (d. 902 el. 905)
men anses nu ha skrivits på Irland och begagnar
sig för sina organumteorier av s.k. daséTa-skrift,
vars teckenmaterial måhända utgöres av grekiska
accenttecken el. möjl. förvridna runor. C.A.M.
- 857 -
— 858 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
