Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huch, 1. Rudolf - Huch, 2. Ricarda - Huch, 3. Friedrich - Hu-chou - Huchtenburgh - Huckle - Hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUCH
Huch [ho^]. i) Rudolf H., tysk författare
(1862—1943). H., som tagit starka intryck av
Goethe och Gottfried Keller, debuterade med en
stridsskrift mot det slutande 1800-talets
naturalistiska diktning, ”Mehr Goethe” (1899), och
underströk sitt krav på anslutning till den klassiska
traditionen i tysk kultur med skriften ”Eine
Krisis” (1904). Av hans produktion kunna nämnas
romanerna ”Hans der Träumer” (1902), ”Der
Frauen wunderlich Wesen” (1905),
”Komödian-ten des Lebens” (1906), ”Die Rübenstedter” (1910),
”Junker Ottos Romfahrt” (1917), ”Das
unbe-kannte Land” (1920), ”Spiel am Ufer” (1927),
”Anno 1922” (1930) och ”Die Fichtenauer”
(i933)-Självbiografiskt innehåll ha ”Aus einem engen
Leben” (1923), ”Mein Leben” (1935) och ”Mein
Weg” (1937). — Litt.: E. Sander, ”R. H.”
(1922). E.
2) Ricarda Octavia H., den föreg:s
syster, författarinna (1864—1947). H. växte upp i
ett köpmanshem med starka kulturella intressen
i Braunschweig,
studerade och blev dr
phil. i Zürich 1891
samt verkade som
bibliotekarie och
lärarinna en tid för att
sedan helt ägna sig åt
sitt författarskap. Hon
gifte sig 1898 med den
italienske läkaren E.
Ceconi (skilsmässa)
och 1906 med sin
kusin, advokaten Richard
H. Hon uppehöll sig
några år i Trieste,
sedan i München,
Berlin och Jena, varifrån hon kort före sin död
flyttade till Frankfurt a.M. H. stod främmande
för det slutande 1800-talets naturalistiska livssyn
och konstuppfattning och anknöt till den tyska
romantiken, som hon ägnade två kongeniala,
starkt personligt hållna studier, ”Blütezeit der
Romantik” (1899) och ”Ausbreitung und Verfall
der Romantik” (1902). Av stor betydelse för H:s
utveckling blev kontakten med schweizisk natur
och kultur; hon tog som lyriker starka intryck
av Conrad Ferdinand Meyer och som berättare
av Gottfried Keller, om vilken hon utgav en bok
1904. Hon skrev livet igenom lyrik, förfinad,
linjeren i formen, buren av kultiverad humanism
(”Gesammelte Gedichte”, 1929). Hon skrev också
några dramer ”Evoè!” (1892), ”Der
Bundes-schwur” (1900), men hon gjorde som skönlitterär
förf, sin förnämsta insats som berättare, bl.a. med
romanerna ”Erinnerungen von Ludolf Ursleu dem
Jüngeren” (1893; sv. övers. 1903), berättelsen om
en rik borgarfamiljs upplösning och undergång,
”Aus der Triumphgasse” (i senare uppl. kallad
”Michael Unger”; 1901; sv. övers. 1904), som har
motiv från Triestes fattigkvarter, ”Vita somnium
breve” (1902), ”Von den Königen und der Krone”
(1904), ”Die Verteidigung Roms” (1906) och ”Der
Kampf um Rom” (1907), två garibaldiromaner,
”Das Leben des Grafen Federigo Confalonieri”
(1910), ”Der letzte Sommer” (s.å.), ”Der grosse
Krieg in Deutschland” (3 bd, 1912—14; sv. övers.
1915—17), ”Der Fall Deruga” (1917; sv. övers,
s.å.), en kriminalroman, och ”Der
wiederkeh-rende Christus” (1926), en satirisk
framtidsro-man. Ännu icke 50 år gammal vände sig H. så
gott som helt bort från skönlitterär produktion
och skrev nästan uteslutande historiska,
filosofiska och teologiska arbeten, ss. ”Das Risorgimento”
(1908), ”Natur und Geist als Wurzeln des Lebens
und der Kunst” (1914), ”Wallenstein” (1915),
”Luthers Glaube” (1916; sv. övers. 1917), ”Sinn
der Heiligen Schrift” (1919), ”Entpersönlichung”
(1921), ”Michael Bakunin und die Anarchie”
(1923), ”Freiherr v. Stein” (1925), ”Im alten
Reich” (3 bd, 1927—34), kulturhistoriska
studier, ”Alte und neue Götter” (1930), tysk
1800-talshistoria, ”Römisches Reich deutscher Nation”
(1934) och ”Das Zeitalter der Glaubensspaltungen”
(1937), som handlar om reformationstiden. I
”Frühling in der Schweiz” (1938) berättade H.
ungdomsminnen. En ädel företrädare för
humanitet och självbesinning tog H. avstånd från den
tyska nationalsocialismen under Hitler; hon
avvisade en plats i nazisternas tyska diktarakademi.
Hon förenade på ett märkligt sätt kvinnligt
betonad frodig berättarlust och intellektuell
läggning och har erkänts som den märkligaste
författarinnan i det moderna Tyskland. — Litt.:
E. Gottlieb, ”R. H.” (1914); O. Walzel, ”R. H.”
(1916); E. Gillischewski, ”Das Schicksalsproblem
bei R. H.” (1926); ”R. H. Persönlichkeit und Werk
in Darstellung ihrer Freunde” (1934); Else Hoppe,
”R. H.” (1936); A. Flandreau, ”R. H:s
Weltan-schauung as expressed in her philosophical works
and in her novels” (1948). E.
3) Friedrich H., de föreg:s kusin, författare
(1873—1913), skrev ett flertal romaner, som förena
sober form med god psykologisk blick: ”Peter
Michel” (1901), ”Geschwister” (1903), ”Wandlungen”
(1905), ”Mao” (1906), ”Enzio” (1911). ”Gesammelte
Werke” (4 bd, 1925).
Hu-chou [/o-cåo], stad i prov. Chekiang, ö.
Kina, n. om Hangchou; c:a 100,000 inv.
Medelpunkt i ett betydande silkesodlingsdistrikt.
Huchtenburgh [hö/tanbörz], holländska målare,
se van Hugtenburg.
Huckle (sammandragen form av huvudkläde’),
huvudbonad för gift kvinna i äldre tid, se
Folkdräkt.
Hud. 1) Anat. H. hos djuren, som bildar
kroppens begränsning och skyddar underliggande
vävnader, uppbygges av två histologiskt skilda
vävnader, överhuden, epider’mis, och 1 ä d e r h
u-den, cufis el. cor’ium. Hos de ryggradslösa djuren
består överhuden av ett enkelt lager celler, vilka äro
beklädda med flimmerhår, el. ett fastare skikt,
kuti-kulan. Denna bildas ofta av kitin, i vilket hos
kräftdjuren och blötdjuren kalksalter inlagras. Där
läderhud finnes, är den vanl. svagt, blott hos blötdjur
och tagghudingar starkare utvecklad. Hos
maskarna bildar den med underliggande muskelceller den
s.k. hudmuskelsäcken. Hos
ryggradsdjuren, med undantag av lansettfisken, uppbygges
överhuden av flera cellager skiktat epitel. Hos
fiskarna äro samtliga celler mjuka och
protoplas-matiska, men hos övriga grupper äro de yttre
lagren celler förhornade och döda, varför de
periodvis avstötas, hudömsning (se Horn och Hud-
— 859 —
— 860 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
