Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hutchinsons trias - von Huth, Wilhelm - von Hutier, Oskar - Hutsuler - von Hutten, Ulrich - Hutton, James - Huttunen, Jorma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUTTUNEN
than Hutchinson (1828—1913), vilken
beskrev bl.a. symtomen i sena stadier av medfödd
syfilis, brukar uppfattas som ett säkert tecken på
nämnda sjukdom, som dock kan föreligga även
vid frånvaro av alla tre symtomen. af K.
von Huth [hot], Heinrich Wilhelm, dansk
militär (1717—1806), officer vid art. i hessisk tjänst,
generalmajor 1764, deltog i sjuåriga kriget och
inträdde 1765 som generallöjtnant av inf. i dansk
tjänst. Här blev H. 1771 chef för art.- och
ingenjörkårerna och general av inf. 1772, varefter han
s.å. sändes till Norge för att ordna försvaret mot
ett befarat svenskt infall. H. grundläde i Norge
dess officiella kartverk och blev efter återkomsten
till Danmark statsminister 1784, vilken befattning
han innehade till sin död, dock utan att från 1796
deltaga i statsrådets förhandlingar. E.Bz.
von Hutier [ytje’], Oskar, tysk militär (1857
—1934), officer vid inf. 1875, generalmajor 1910,
generallöjtnant 1912, general av inf. 1917, avsked
1919. H. var vid i:a världskrigets utbrott chef
för i:a gardesinf.-fördelningen; april 1915 blev han
chef för 21 :a armékåren i Polen, jan. 1917 för
arméavd. D samt april s.å. för 8:e armén. Efter
att 3/g s.å. ha intagit Riga förflyttades H. i dec.
till västfronten som chef för i8:e armén, vilken han
förde under det stora genombrottsslaget i mars och
april 1918 samt under återtågsstriderna till
krigets slut. E.Bz.
Hutsuler, folkstam, se Huzuler.
von Hutten [hott’an], U 1 r i c h, tysk humanist
(1488—1523). H. föddes på slottet Steckelberg vid
Fulda och bestämdes av sin fader för det andliga
ståndet men rymde vid
17 års ålder ur det
kloster, där han uppfostrades.
De följ, åren förde han
ett oroligt vagantliv. Två
gånger besökte han
Italien, där han bedrev
humanistiska studier. 1517
kröntes han av kejsar
Maximilian till poeta
lau-rea’tus. I vassa epigram
försvarade han
Reuch-lins och humanismens
sak, och imponerad av
Luther kastade han sig
med hela kraften av sitt hetsiga temperament
in i fejden mot Rom, t.ex. med pamfletten
”Vadiscus sive trinitas romana” (1520). Förgäves
vädjade han till kejsaren, som han förespegladf
ökad makt genom en kyrklig reduktion. Desperat
valde han då upproret och slöt sig till Franz v.
Sickingen. Till sina anhängare bland riksriddarna
riktade han en mängd agitationsskrifter på tyska
språket, som han därefter uteslutande använde.
Hans ansträngningar buro dock ej frukt. Då
Sic-kingens stormning av Trier misslyckades, måste
H. fly till Schweiz, där han avled på ön Ufnau
i Zürichsjön. Genom sitt romantiska livsöde har
H. utövat stor tjusning på senare tiders skalder
och konstnärer. Bland tyska diktverk om H. står
C. F. Meyers ”H:s letzte Tage” (1871) avgjort
högst. I svensk litteratur har Strindberg tecknat
ett sympatiskt porträtt av H. i Luther-dramat
”Näk
tergalen i Wittenberg”. H:s ”Schriften” utgåvos
av E. Böcking i 5 bd (1859—70). — Litt.: D. F.
Strauss, ”U. v. H.” (2 bd, 1858; nytr. av O.
Clemen, 1927); P. Kalkoff, ”U. v. H. und die
Reformation” (1920), ”H:s Vagantenzeit und
Unter-gang” (1925); F. Gundolf, ”H., Klopstock und
Arndt. Drei Reden” (1924); F. Walser, ”Die
poli-tische Entwicklung U. v. H:s während der
Ent-scheidungsjahre der Reformation” (1928); P. Held,
”U. v. H.” (s.å.); O. Flake, ”U. v. H.” (1929); H.
Holborn, ”U. v. H.” (s.å.). På sv. finns en av
Strauss starkt påverkad karakteristik av O.
Lever-tin i ”Essayer”, 2 (1907). A.Bd.
Hutton [hntn], James, skotsk geolog (1726
—97), avsåg först att utbilda sig till jurist men
övergick efter kort tid till medicinska studier, vari
han trodde sig få möjlighet att tillfredsställa sin
utpräglade håg och fallenhet för kemi och
naturvetenskap i allm. Efter läroår i Edinburgh och
Paris blev H. 1749 med. dr i Leiden. Han
praktiserade emellertid aldrig som läkare utan ägnade
sig 1752—68 åt lantbruk och affärsverksamhet.
Under denna tid väcktes hos honom ett livligt
intresse för geologi, och genom resor i hemlandet
och på kontinenten vann han en alltmer
fördjupad inblick i de geologiska processerna. Från
1768 levde H. som privatman i Edinburgh,
sysselsatt uteslutande med vetenskaplig forskning. Sina
mångåriga spekulationer över jordens och
bergarternas bildning framlade han 1785 i Royal
So-ciety of Edinburgh i en föga uppmärksammad
avh., ”Theory of the earth; or an investigation
of the laws observable in the composition,
dis-solution and restoration of land upon the globe”.
En utvidgad och omarb. uppl. härav utkom 1795
i 2 dir. Fragment av en 3:e del förelåg vid H:s
död i manuskript och utgavs sedermera (1899)
av A. Geikie. Avfattat i komprimerad och
svår-fattlig stil väckte H:s på skarpsynta iakttagelser
och skarpsinniga slutsatser överflödande verk
ingalunda den uppmärksamhet, som det förtjänade.
Dess banbrytande betydelse ådagalades först
genom ett 1802 utg. arbete, ”Illustrations of the
Huttonian theory of the earth”, även detta ett
av den geologiska litteraturens klassiska verk, av
John Playfair, en nära vän till H. H. ville
förklara de geologiska företeelserna med
utgångspunkt från det faktiska observationsmaterialet
och med klart angiven aktualistisk inställning.
Han hävdade, att större delen av nuv. fastland
uppkommit ur marina avlagringar av varierande
ålder. Deras diagenes tillskrev han en
underjordisk värme, vilken han även antog vara
drivkraften vid tektoniska förlopp. Basalter och liknande
igenkände han som lavabergarter, och graniterna
uppfattade han som intrusionsbergarter. H. var
den s.k. plutonismens främste målsman. Han
insåg även växelspelet mellan bergartsbildning och
erosion. Sin breda naturvetenskapliga orientering
dokumenterade H. bl.a. genom ”Theory of rain”
(1785) och genom naturfilosofiska arbeten. — Jfr
Aktualism. — Litt.: A. Geikie, ”The founders of
geology” (1896). G.R.
Huttunen [hott’-], Jorma Tapio, finländsk
opera- och konsertsångare, tenor (f. 1907),
studerade vid Sibeliusakad. och i Italien, debuterade
i Helsingfors som konsertsångare 1932 och som
— 1001 —
— 1002 —•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
