Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hydrobromid - Hydrocaryaceae - Hydrocefalus - Hydrocele - Hydrocellulosa - Hydrocharis - Hydrocharitaceae - Hydrochelidon - Hydrochoerus - Hydrocleis - Hydrocorallinae - Hydrocorisae - Hydrocotyle - Hydrocyklon - Hydrodamalidae, Hydrodamalis - Hydrodictyon - Hydrodynamik, hydraulik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYDROCARYACEAE
Chalkidisk hydria med Zeus och Tyfon. München.
vätesyra och organiska baser, särsk. alkaloider, ss.
homatropin*.
Hydrocarya’ceae, se Sjönötväxter.
Hydrocef’alus, med., hjärnvattusot*.
HydroceTe, med., vattenbråck*.
Hydrocellulosa, se Cellulosa, sp. 1078.
Hydroch’aris [-k-], växtsläkte, se Dyblad.
Hydrocharita’ceae [-k-], se Dybladsväxter.
Hydrochel’idon [-k-], zool., se Svarttärnsläktet.
Hydrochoerus [-ke’-], gnagarsläkte, se
Vattensvin.
HydrocTeis, släkte av fam. blomvassväxter*.
Hydrocoralli’nae, zool., se Hydrokoraller.
Hydrocori’sae, zool., se Vattenskinnbaggar.
Hydrocot’yle, släkte av fam. flockblommiga
växter med o. 80 arter, de flesta hemmahörande
inom s. halvklotets
varmtem-pererade områden, krypande,
1—fleråriga örter. I s.
Sverige till Värmland och
Östergötland förekommer täml.
allmänt i kärr, vid stränder
o.d. H. vulga’ris, spikblad,
med vanl. 5-blommig,
huvudlik flock och små, vita el.
rödlätta blommor.
Hydrocyklon, tekn.,
apparat, konstruerad på i princip
samma sätt som en cyklon*
(cyklonavskiljare) för stoft-
bemängda gaser men avsedd för rening av
vätskor, resp, för upptjockning av
vätskesus-pensioner med tillhjälp av centrifugalkraften. I
centrum av virveln kan man med h. erhålla ett
centrifugalkraftfält, som tusenfaldigt överstiger
tyngdkraften, varför h. visat sig användbara för
anrikningsändamål i samband med
flotationspro-cesser, för tillvaratagande av kolstoft ur spolvat-
Hydrocotyle
vulgaris.
ten från krossverk o.s.v. Teorien för h. har från
1939 ingående bearbetats av åtskilliga forskare,
främst av holländaren M. G. Driessen. A.Lg.
HydrodamalTdae, Hydrodam’alis, zool., se
Stel-lers sjöko.
Hydrodic’tyon, släkte av klassen grönalger.
Hydrodynamik (till hydro-* och grek. dyn’amis,
kraft), även h y d r a u 1 i k*, läran om vätskors
(och gasers) rörelser (jfr Hydromekanik), en
huvudgren av den matematiska fysiken. Trots
idealiseringar, ss. antagandet av en obegränsat delbar
vätskemateria, som ant. är fullständigt friktionsfri
el. försedd med en på bestämt matematiskt sätt
definierad friktion, förmår den i många fall ge
brukbara, ofta t.o.m. utmärkta bilder av
verkligheten. — De hydrodynamiska
rörelseekvationerna, vilka definitivt uppställdes av Navier och
Stokes, äro partiella differentialekvationer av 2:a
ordningen. De bestämma inflytandet av de i
vätskan verkande krafterna, dels ”yttre” krafter, ss.
tyngd, dels ”inre” krafter, ss. tryck och friktion.
Därtill kommer den s.k. kontinuitetsekvationen,
som formulerar villkoret att vätskemateria varken
skapas el. förintas. För rörelseproblemets
lösbarhet fordras ännu en ekvation, som uttrycker
vätskans fysikaliska egenskaper. Vanligtvis gör man
antagandet av en osammantrycklig vätska, ett
antagande, som i allm. kan anses stå i god
överensstämmelse med verkligheten. Genom villkoret om
osammantrycklighet får kontinuitetsekvationen en
väsentligt enklare form. — Bland
vätskerörelser-na särskiljer man två huvudgrupper, virvelfria och
virvlande rörelser. Vid de förra utföra
vätskepa-tiklarna endast translationsrörelser, under det att
vid de senare dessutom rotationsrörelser
förekomma. — Den äldre (”klassiska”) h. arbetar med det
förenklade antagandet, att friktionskrafterna äro
så små, att de kunna försummas. Den
matematiska behandlingen av de friktionslösa el. ”ideala”
vätskorna har en intressant analogi i teorien för
de elektrostatiska fenomenen (se Elektrostatik).
Enl. en sats av Helmholtz följer, att om rörelsen i
en idealvätska är virvelfri vid någon tidpunkt, så
förblir den virvelfri även i fortsättningen. På
grund härav kan rörelsen framställas genom
potentialer. Rörelseriktningen i olika punkter
anges av strömlinjerna, vilka fullständigt motsvara
kraftlinjerna i ett elektrostatiskt kraftfält. Är
rörelsen stationär, d.v.s. oföränderlig i tiden, utgöra
strömlinjerna helt enkelt bankurvor för
vätske-partiklarna.
Ett område, där den klassiska h. med stor
framgång verkat, är teorien för vågor, ss.
tidvattens-vågorna i havet och ytvågorna på en fri
vattenyta, spec. skeppsvågor. Ett viktigt problem, som
h. har att brottas med, är beräkningen av
motståndet mot en fast kropps rörelse i en vätska. I sht
den moderna flygteknikens utveckling har gjort
denna fråga utomordentligt betydelsefull. Den
klassiska h. leder till den s.k. d’Alembertska
paradoxen, enl. vilken en kropps likformiga rörelse i
en vätska sker utan motstånd. Detta står i
uppenbar strid mot verkligheten och visar, att friktionen
även i vätskor med liten friktionskoefficient ej
alltid ens tillnärmelsevis kan försummas. I själva
verket medför friktionen, att virvelbildning
inträder i vätskan, vilket förorsakar ett motstånd mot
— 1043 —
— 1044 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
